Det är verkligen roligt att se framgångar i naturen. En fågel som varit borta från Sverige och påverkad av gifter som människan spridit. Att det dyker upp ovanliga fåglar från en helt annan plats i världen ger mig sällan samma känsla som när det är något som verkligen hör till den svenska faunan men som fått sina häckningar förstörda av både PCB och boplundring och som tydligt återhämtar sig. Det är mycket tack vare ett långsiktigt arbete med att föda upp fåglar under kontrollerade i projekt Pilgrimsfalk med giftfri föda och ingen möjlighet att någon tar ägg eller ungar som gett denna framgång. Vi ser lite av samma sak med havsörn där det under perioder har utfodrats med giftfri föda för att minimera risken att de ska få i sig ämnen som påverkar äggskal och foster. Numera finns goda möjligheter att året runt få se pilgrimsfalk i Östergötland trots att den de senaste åren även blivit påverkad av fågelinfluensa.
På väg tillbaka i bilen blir vi hindrade igen. En skogssnäppa står på vägen och är orolig. Efter en stund kommer några ungar springande över vägen och gömmer sig i vägkanten. Det blir till att mycket sakta åka fram för att inte riskera att köra på någon av alla de ungar som är igång just nu.
Nej, jag är inte på stranden eller i något köpcentrum där just många barn och stressade vuxna inte brukar vara en ovanlig kombination. Jag är ute i skogen och hade planerat en ganska stilla promenad som vid flera tillfällen avbröts av varnande vuxna fåglar. Först en större hackspett som markerade tydligt att den inte ville ha oss på nära håll och därefter flyger några ungar i ostadig flykt mellan träden. Vi drar oss vidare för att strax därefter skrämmas av en järpe som hastigt flyger iväg men bara en kort bit och sitter sedan och varnar. Allt tyder på fler ungar och sannolikt ganska nära oss. Vi drar iväg åt annat håll och bestämmer oss för att ta oss ut till närmaste grusväg för att inte störa mer. Helt plötsligt dyker en järpe upp mitt på vägen bara meter framför hunden och efter kommer små ullbollar. Jaha, dags att backa och gå åt andra hållet. På håll hör jag en skogssnäppa som också är igång och varnar. Vi går sakta och försiktig förbi den varnande snäppan men helt plötsligt yr det ungar både på marken som drar in och gömmer sig men även svajigt flygande och sätter sig lite här och var i en sälg och andra buskar. De ungar som springer på marken visar sig vara skogsnäppor och de som sätter sig i träd och buskar är järpar.
Den lilla järpkycklingen sitter tillsammans med några syskon, utspridda i träd och buskar medan ungar av skogssnäppa gömmer sig nedanför.
Eftersom det finns järpkycklingar på plats är det inte långt till någon stressad vuxen fågel. Efter en stund skymtar jag något som rör sig i dunklet. Den vattrade fjäderdräkten ger ett bra kamouflage.
Järpe är egentligen inte ovanlig men har en benägenhet att hålla sig undan och även om man skrämmer en järpe drar de ofta iväg på ett sådant sätt att det inte är lätt att hinna se vilken art det är.
En specialist på frön från tistel och kardborre men uppenbarligen finns många andra frön som fungerar bra. Här sitter steglitsen och gungar i den ljumma vinden. En grupp ängshaverrot har blommat färdigt och består istället av en mängd frön med varsin hårpensel. Metodiskt tar den tag i hårpenseln och rycker till och sedan nyper av så att endast fröet återstår. När man visar bild på steglits får man många gånger reaktionen att det ser ut som en burfågel och då är det sannolikt zebrafink som man sett i djuraffär eller hemma hos någon. Den ljusa undersidan, det röda huvudet en beige rygg med svarta inslag samt gyllengula fält på vingarna. Här har man använt hela paletten och en flock steglitser är verkligen iögonenfallande. De är också ganska lätta att locka fram till fågelbordet. Jag har vissa vintrar plockat en bukett med vinterståndare av tistel och kardborre och sätter på en stolpe ungefär som en julkärve. Det går ju också att vara lite mer försiktig med att ta bort tistlar och kardborrar, särskilt när de står i utkanten av trädgården. Dessa kan utgöra ett avgörande skafferi om det blir en lång och besvärlig vinter.
En kombination av svajande steglits och en fotograf som inte kan hålla riktigt stilla. Effekten blir nästan som en akrylmålning.
Det finns några fåglar som verkligen utvecklat flygtekniken och man kan nästa säga att de har tre vingar som alla samspelar. På mina promenader med hunden har jag förmånen att kunna betrakta dessa mäktiga fåglar på nära håll och se stjärtpennorna vridas för att kompensera och hålla huvudet stilla för att bättre kunna spana och ta byten. Det finns ju flera fåglar som beter sig liknande och då tänker jag bland annat på tärnor och tornfalk som ju också ryttlar där vingar och stjärtpennor ser till att huvudet är helt stilla.
Nyslagna gräsmarker är väldigt inbjudande för gladan. Antagligen visar sig åtskilliga sorkar och möss som helt plötsligt blir av med sitt skydd av tätt gräs. Det har ju de senaste tio åren blivit en väldigt stor ökning av röd glada i trakterna där jag bor och från att ha varit en exklusiv art som man möjligen fick se någon gång per år till att vara en följeslagare i stort sett så fort som man är utomhus. Tidigare brukade jag skämta med att säga att jag har mer glada än mygg där jag bor men detta får jag i år ta tillbaka för det är påtagligt mer myggor än vanligt. Detta beror sannolikt på att det varit gott om småvatten och stillastående vatten i diken och i skogen vilket gjort att det kläckts fram gott om mygg vilket borde gynna många fåglar.
Lågflygning över gräsmarkerna. En hane av brun kärrhök söker efter gnagare och vips så vinklar den upp en och vrider om nedåt för att anfalla. Om den lyfter direkt brukar det vara tecken på att den missade men om den sitter kvar en stund har det nog blivit träff. De häckar en bit bort i den täta vassen runt sjön Striern där de bygger upp ett bo av främst vass. Hanens bruna vingframkanter och blågrå delar samt svarta vingspetsar gör det lätt att identifiera. Honan som är mest brun men med ljust huvud kan vara lite knepigare att vara säker på om man inte ser dem ordentligt.
Nästan alltid i toppen av en buske sitter den och drar sin strof, törnsångaren. Många anser att den raspiga sången säger “tycker du det, tycker du”. Det är en fågel som kanske inte är helt lätt att särskilja från flera andra om man bara ser den på lite håll. Ärtsångaren är ganska lik men så fort de sätter igång med sin sång är det ingen tvekan om vilken det rör sig om. Den är knuten till kulturlandskapet med sina öppna gräsmarker men framförallt ska det finnas åkerholmar med buskar och träd. I vissa delar av Östergötland har man varit väldigt flitig med att ta bort allt som hindrar jordbruksredskap och det kan man förstå att det blir krångligt och mindre produktivt men samtidigt tappar man många arter som använder åkerholmarna som skydd, häckningsplats eller för att söka föda.
Jag skulle nog beteckna rödstjärten som en doldis då den faktiskt är ganska vanlig och dessutom i stora delar av Sverige men ändå när man nämner den ser många ut som frågetecken och säger att det är något som de inte hört om eller sett. Det kolsvarta ansiktet en blygrå hjässa och rygg samt den ljusa undersidan som hos hanen drar åt en färg som jag nog mest förknippar med jordgubbsrippel, en vaniljglass som jag gillade som barn med inslag av stråk med jordgubbssylt. Numera har man bestämt att den är mest släkt med flugsnappare och beter sig till stor del som en sådan men har en del rörelser som kanske mer är likt en rödhake med nigningar och knixningar. En tydlig sak vad gäller rödstjärt är hur mycket som finns vad gäller lokala namn och även olika myter. Nästan alltid brukar detta tyda på att det är en fågel som är knuten till olika miljöer som är förknippade med kulturlandskapet där människan på olika sätt har varit involverad och antingen påverkat genom betesdjur eller annan utglesande aktivitet. Det är förvånansvärt sällan som i alla fall jag hittar rödstjärt i gamla orörda naturskogar utan oftast i anknytning till gårdsmiljöer eller trädgårdar.
Den andra av våra vanliga skvättor, buskskvättan, finns ofta i samma miljö som stenskvättan. Det som skiljer dessa arter är var de oftast sitter. Rent generellt är det ovanligt att hitta buskskvätta på stenar utan den föredrar stolpar, stängseltråd eller buskar där den i stort sett alltid sitter i toppen. Buskskvättan är inte alltid lätt att känna igen på avstånd då den ser ut som en tämligen liten fågel utan alltför mycket kännetecken som sticker ut. På närmare håll ses den beigefärgade haklappen och det ljusa ögonbrynsstrecket. Det allra lättaste är att lära känna igen sången som liknar stenskvättan med rasp och visslingar.
Stenskvätta är en fågel som ganska lätt kan identifieras på långt håll. Den uppresta siluetten, som nästan alltid är på en sten och gärna ett stenröse med en bra utsiktspunkt, avbryts med jämna mellanrum av en buggning kombinerat med nigning som. Den svarta “björnliganmasken” ses också tydligt mot de ljusa nyanserna på huvudet och den vita övergumpen lyser när den flyger. Sången kan väl kanske inte sägas vara direkt vacker utan innehåller en mängd raspiga läten och visslingar.
Helt plötsligt är de överallt. Från att första veckan i april bara kunnat höras sporadiskt när de flyger över så sitter de på tak och ute i hagarna runt huset. Var jag än går finns det sädesärlor. Många ska säkert vidare men det är tydligt att flera också verkar intressera sig för potentiella boplatser. Den första tiden är det främst hanar som kan ses och efter ett tag dyker de första honorna upp för att inleda det energikrävande arbetet med att lägga ägg och föda upp en kull med ungar. Det gäller nu att det kommer att finnas gott om insekter och bakslag så att det blir svårt att hitta flugor och myggor kan vara förödande.
