Det finns växter som lever tillsammans med andra växter i symbios så att båda får del av något. Men sedan finns de som är rena parasiter som bara är inne och länsar någon annans skafferi utan att ställa tillbaka något. Tallört är en sådan art som inte kan bilda klorofyll så att energin måste tas från annat håll. I detta fall verkar det främst röra sig om mykorrhiza, alltså svampar i marken som i sin tur är sammanväxta med olika växter och kanske främst träd. Tallörten verkar således snylta på svamparna men även få tag på kolhydrater från träden via detta system. Det finns flera andra arter som har likartad ekologi. Orkidén nästrot och den egendomliga vätterosen. Ingen av dessa kan producera egen energi med fotosyntesen utan måste få andra att leverera genom rotsystem. Nu börjar tallörten visa sina påtagligt bleka blomställningar.

En mörk och ganska stor fjäril fladdrar framför ytterdörren. Den är ganska energisk i flykten och min första tanke att det skulle vara aspfjäril tar jag nästan tillbaka för jag känner inte riktigt igen att aspfjärilen ska bete sig så. I mitt minne brukar den ha ett något mer rofyllt flaxande. Det tar ett tag men sedan sätter den sig på en blomkruka där det finns en blomma som den är intresserad av. Då ser jag ju de ögonformade fläckarna som genast skvallrar att det är en skimmelfjäril. Men är det asp- eller sälgskimmerfjäril? Alltid knepigt när det är två att välja på för att hålla reda på små detaljer. Det finns dock en tydlig skillnad där aspskimmerfjäril har en ögonfläck på främre vingen med en roströd ring runt som saknas hos sälgskimmerfjäril. Detta är alltså en sälgskimmerfjäril och är nog en art som jag inte sett i trakten förut.

Nu har jag ju själv axlar som är lite slitna av sportande och annat men jag får ofta en känsla av att det måste vara väldigt jobbigt att flaxa så som tallsvärmaren. Det finns andra djur som också får mig att känna nästan samma sak. Rödspoven som i princip flyger från pol till pol. Dessutom två gånger per år och dessutom utan mellanlandning. Men tallsvärmaren ska ju inte så långt men antalet vingslag får mina axelmuskler att få en aning träningsvärk. Det går väldigt fort och min chans att få vingarna på ett foto är att använda blixt. Nu har den hittat en av de olika kaprifolerna som finns på tomten och i detta fall en relativt senblommande arterna för de flesta andra buskarna har redan blommat över.

Dottern sitter på bryggan och njuter av en stilla sjö. Det är ganska varmt men det fläktar. Jag ger henne kameran och ber henne hålla uppsikt över trollsländor som rör sig i närheten av bryggan och sitter gärna på stenar eller näckrosor runt omkring. Ibland är de aktiva hela tiden men de sätter sig stilla en kort stund. När jag senare tittar över inser jag att två känner jag igen sedan tidigare. Den överst i mitten är fyrfläckad trollslända och överst till höger en större kärrtrollslända som har en ljusblå pudrad bakkropp. Nya arter för mig är guldtrollslända överst till vänster och större rödögonflickslända nederst. Jag är säker på att det också var flera andra arter av både trollsländor och flicksländor men de satt inte stilla så särskilt mycket så att det gick att få foto på dessa.

Det blommar för fullt och mest syns prästkragarna men det är väldigt många arter och här och var sticker en orkidé upp blomstängeln. Äntligen har de slagit ut ordentligt för det är först då som i alla fall jag med säkerhet vet om det är äkta nattviol eller grönvit nattviol. Boda är praktfulla med gracila vita blommor, lite typiskt orkidésymetriska med vingar åt sidorna och läpp nedåt och även en uppåtskjutande skärmblad. Pollinierna som kan ses som gulaktiga lodräta streck sitter parallellt men tätt samman på nattiol men isär på grönvit. Det finns egentligen två olika underarter av äkta nattviol men jag tycker att jag oftast hittar lite mellanformer som stämmer in på båda så jag brukar helt enkelt bara nöja mig med äkta nattviol. Detta även om det i detta fall verkligen är en ängsmark som sannolikt hävdats med slåtter under väldigt lång tid tror jag kanske att det är skogsnattviol ändå för sporren, den smala ljusa och långa piggen som går från blomman och bakåt, är verkligen lång vilket är ett tecken på att det nog inte är ängsnattviol. Fridlysta är de i alla fall tillsammans med alla våra orkidéer och jag kommer att göra allt för att de ska trivas allt bättre genom att fortsätta slå gräsmarkerna och låta de stå kvar tills de satt frö.

Jag går utefter sjön och spanar i slänten upp mot skogen en även den lite branta sluttingen mot sjön. Det är mycket som blommar. Skogsvicker, fläcknycklar och flera arter pyrola. Grönpyrola, som är en bra signalart för äldre skog och lång kontinuitet är ganska lätt att känna igen med sina grova blomstänglar och runda, tjocka blad. Det blev också björkpyrola och klotpyrola ungefär på samma ställe. Det finns ju några arter till som jag tänkte se om jag kan hitta. Min favorit är nog ögonpyrola men den är lite kräsen så den kommer jag nog få leta efter ett tag. Stora ytor är helt övertäckta av den gracila linnean. En art som nog var sällsynt då Linné gav den sitt namn på 1700-talet. Numera är linnean inte alltför ovanlig där den trivs i lite halvslutna skogsmarker och gärna i kantzoner och bryn.

Dags igen för gräsklippning. Ny plats kräver ny plan på hur man ska gå tillväga med klippningen dels beroende på vad det är för växter och dels hur magert det är på de olika platserna. Att börja klippa och för varje gång inse att det finns massa ytor som är väldigt artrika gör att man får ändra planerna hela tiden. Denna gång har jag tidigare sparat en yta där det kommer väldigt mycket prästkragar men nu har jag bestämt att spara ett annat ställe men då plötsligt dyker den upp. Nattviol. Den kan jag inte klippa bort utan sparar tillsammans med en remsa av andra arter. Nattvioler är inte alltid lätta att artbestämma. Äkta eller grönvit är ju de som är olika arter men sedan finns underarter där det oftast bukar skiljas på ängs- och skogsnattviol. I och med att ängsnattviolen gynnas påtagligt av slåtter eller annan hävd borde ju detta vara en sådan och dessutom är dessa ganska små. Detta exemplar är kort men väldigt gles blomställning och dessutom lång sporre vilket är den bakersta utstickande, smala delen av blomman. Detta gör att det inte kan vara ängsnattviol. Jag får avvakta tills de slår ut innan jag försöker bestämma helt korrekt. Har sett att det i angränsande björkäng finns fjolårsstänglar av nattvioler. Det finns således flera platser i närheten där det kommer krävas artbestämning framöver.

Vissa växter är lite mer besvärliga att hitta än andra. Låsbräken, eller numera månlåsbräken, kräver nästan att man hittar ett exemplar innan man hittar fler. Man behöver helt enkelt vänja blicken vid detaljer för att hjärnan ska söka efter rätt saker. Det finns flera andra växter som har saker som påminner om sporerna på denna låsbräken. Bland annat syra-arter och daggkåpor men även vissa halvgräs kan man inse att de feltolkas. Låsbräkenarterna är i stort sett uteslutande beroende av störning och helst hävd av slåtter eller bete eller båda. Den kan ju också finnas där det inte är alltför många andra arter som sluter fältskiktet Det som ofta kan vara värt att undersöka är kanterna på grusvägar som inte skrapas alltför mycket eller att det läggs på material för det verkar bli lite för mycket störning. Denna gång råkade jag titta till bredvid ett mindre torp där det tidigare funnits några exemplar. Nu fanns det minst tio. Lite senare var det dags för hundpromenad. En sträcka som jag gått väldigt många gånger och nu när jag precis sett låsbräken på annan plats verkar hjärnan vara mer på hugget och rätt som det är dyker första exemplaret upp och sedan flera. På en plats var det fem på ena sidan och 17 på andra sidan vägen och lite längre bort några till.

Jag fick nästan lite känsla som när man i augusti går på ikea och upptäcker att de börjar ta fram julsakerna eller i november börjar sälja semlor. Det kändes liksom nästan lite fel att hitta de första kantarellerna redan den nionde juni. Jag vet att jag hittat runt midsommar och hört att andra hittat lite innan dess men nionde juni? Nu är det ett särskilt bra läge intill ett berg som håller värmen och solexponerat och säkert bra ur många aspekter men jag kan inte sluta att fundera på om det kanske är så att vi kommer ha kantareller allt tidigare och dessutom alla arter som inte tidigare fanns här eller som kanske inte klarade vintrarna, ska de nu kunna sprida sig och ta över andra miljöer. Ja, det där med klimatförändringar får vi nog leva med framöver och de ska definitivt tas på allvar.