En nyharvad åker som är torr så att det dammar. Det är en disig septembermorgon och jag är på promenad med hunden. På håll hör jag en svagt ljud som jag känner igen väl men kanske inte riktigt i södra Sverige utan främst på kalfjället. Det är en ensam ljungpipare som är på väg söderut. På långt håll såg det ut som en trast och den upprätta kroppshållningen såg mest ut som dubbeltrast men så fort som jag fick in den i kamerasökaren var det inget tvivel om vad det är och strax efter jag tog bilden lyfter den och genast kommer de för mig välkända sorgsna tonerna som man ofta har med sig på fjällvandringar.

Varför kallas en nybörjare eller novis för gröngöling. Ja, det verkar finnas många idéer på om det har med grön, i betydelsen omogen, att göra. Finns tydligen lite kopplingar till andra begrepp kopplat till nollor, alltså nya studenter. I detta fall är det ju en gröngöling i dubbel bemärkelse. Det är ju en gröngöling men också en ung vilket märks på beteendet som kan betecknas som nyfiken och lite osäker och i viss mån orädd. Den tydligt gröna färgen på ryggen och röda hjässan är inte helt utfärgade utan lite mer grådaskiga. Även fjäderdräkten på bröstet är lite fläckig. När den väl sitter stilla är det nästan omöjligt att upptäcka den.

En tämligen påfrestande promenad längs en välanvänd djurstig upp i en svacka mellan höga stup. Jag kommer fram från den torra unga barrskogen ut på en vändplats. Här har inga större åtgärder gjorts på ett tag. Kanterna börjar återtas av en artrik flora och dikenas funktion har blivit begränsad så det ställer sig vatten som påverkar även en bit ut på vändplanen. Här är det genast en växt som sticker ut bland många som redan blommat färdigt och istället har fröställningar i bruna toner. Slåtterblomma växer på några få kvadratmeter men i många exemplar. Jag tycker den är fantastisk med femtaligheten som går igen i kronblad, ståndare och pistill och de välordnade grå linjer på de vita kronbladen som kanske fungerar som körriktningsvisare för pollinerande insekter. Den gynnas av kalk som jag vet att det finns i moränlagren tack vare inlandsisen. Men denna växt behöver egentligen också hävd och helst i form av slåtter. Här får den kanske tillräckligt med påverkan genom enstaka bilar som stör marken sådär lite lagom och någon gång med glesa mellanrum skrapas vägen men ända kan de klara sig kvar i utkanten och trivs där ganska gott tillsammans med ögontröst, ängsskallra och gott om smultron som alla också behöver hävdad eller störd mark.

Helt plötsligt dyker de upp. En hel flock med unga stjärtmesar som är påtagligt nyfikna sitter i trädet intill. Alla rör sig oavbrutet och med en hund som jag försöker hålla fast och som inte alls är sugen på att stå stilla har jag fullt sjå med att få någon användbar bild. Ju mer jag pratar när jag försöker få hunden att stå still märker jag att de blir mer och mer nyfikna och kommer allt närmare.

Det är ju inte varje dag man träffar på flera trollsländor som i alla fall jag kände stor osäkerhet vilka arter det handlar om. Nu behöver man kanske inte veta alla artnamn. Det går ju inte direkt att ropa på dem dels för att nog struntar i om jag står där och lockar och dels för att de själva inte vet vad de heter. Nåväl, det kan ju i alla fall vara bra att rapportera när det är lite mer ovanliga och skyddsvärda arter så jag fick börja leta i litteratur men till slut blev det lite assistans från kollega som kunde bekräfta mina misstankar. Överst till vänster en röd flickslända och till höger om den en fyrfläckad trollslända. De nedersta är spetsfläckad till vänster respektive bre trollslända till höger. Det visar sig att den spetsfläckade trollsländan är ganska ovanlig och för bara några år sedan endast känd från Emån men har under senare tid noterats i Kinda och omgivande kommuner.

Ibland träffar man på arter som man sällan ser eller till och med som i alla fall inte jag kan minnas att jag sett eller så kanske jag inte har artbestämt. På en väldigt artrik grusväg där det är gott om jungfrulin tillsammans med mängder av andra hävdgynnade arter svävar en dagsvärmare. Det finns ett par arter som man särskiljer genom vingarnas utseende men eftersom den flyger likt en kolibri så finns ju ingen möjlighet att se hur dessa genomskinliga vingar ser ut. Det är i alla fall tydligt att de föredrar jungfrulin framför andra blommande växter.

Det dyker också upp en trollslända som jag tydligt ser att den har gula och svarta mönster men det är först när jag får en bild som jag inser att det nog är en sandflodtrollslända vilket jag behövde assistans för att få fullt bekräftat. Förra året hittade jag stenflodtrollslända som är ganska lik. De vill främst ha rinnande vatten men verkar även klara sig nära sjöar av olika slag.

Nej, gärdsmyg är det ju men denna fågel, en av de minsta i Sverige, är en aktiv lite rackare som man inte alltid hinner och se innan den redan flugit vidare. Varför “gärd”? Ja, kanske är gärdsgård som var vanligare förr och sannolikt bra plats i ett mer rutet landskap med gott om bryn och buskar vilket denna fågel gillar. Idag är det dock inte ovanligt att de föredrar rishögar på hyggen. Gärdsmygen verkar vara anpassningsbar och förekommer i många olika miljöer. I detta fall sitter den länge och väl på en ekgren och jag misstänker att det kan finnas ungar i närheten och att detta är en förälder som lite håller koll på mig när jag sitter en bit bort och dricker kaffe.

En hona av stenskvätta följer jag en stund och får lite bilder men det är inte förrän jag tittar närmare på en bild som jag inser att jag faktiskt fick med två fåglar till även om de inte är helt uppenbara. Uppe till vänster en sädesärla som flyger en bit bort och är synnerligen suddig men ändå tydligt artbestämd med den svarta haklappen och de vita fälten. Den andra fågeln är en hane av stenskvätta som endast visar sig med vingpennorna och stjärtfjädrarna strax höger om honan.