26 januari 2023; Jakt på bomb blev i alla fall sköld

På bilden kan man se ett färskt grönt exemplar som står strax bakom en äldre sporkapsel som är beige.

På väg att försöka hitta årets första bombmurkla. Snön har nyss smält och marken är bitvis lite frusen men när man letar just denna svamp ska man vara ute tidigt på året, bara det har varit snöfritt ett tag. Kunde dock inte hitta någon svamp på de platser där de brukar dyka upp tidigast men däremot finns det gott om gammal granved som börjar få precis den rätta konsistensen för att hysa en av våra mer spektakulära mossor. Grön sköldmossa, en mossa som saknar blad och bara har en sporkapsel som i färskt tillstånd är grön för att kunna producera energi genom fotosyntesen.

Vissa år är det väldigt svårt att hitta några sporkapslar överhuvudtaget och troligen är denna mossa ganska känslig för en längre period av torrt väder.

Det är sällan som det finns mer än några få sporkapslar men enstaka tillfällen har det till och med blivit tvåsiffrigt även om det sällan är mer än tio. Det krävs rejält nedbruten ved och det verkar vara granved som fungerar bäst även om jag hittat denna art både på tall och asp. Lång kontinuitet av död ved är i alla fall viktigt och med såväl återkommande stormar och senare års angrepp av granbarkborrar är det inte särskilt ont om färsk död ved.

Några exemplar av grön sköldmossa på en gammal granlåga strax intill ett av de bästa ställena för att leta bombmurkla. En blockrik mark med kalkrik morän samt tjockt barrtäcke vilket är en ypperlig kombination för bombmurklan även om jag denna fick åka hem utan något fynd.

Veckans fågel, VECKA 4: Varfågel

En typisk plats högst upp i något träd där den har bra utsikt åt alla håll.

Vaktande slaktare är en skaplig översättning av det latinska namnet för varfågeln. Det passar bra med tanke på hur uppmärksamma de är när de i stort sett alltid sitter och spanar högst upp i en buske eller ett träd. Ofta verkar de söka sig till fuktiga eller blöta gräsmarker med olika typer av buskar.

Det är en stilla dag med temperatur runt noll och ganska svag vind. Promenad med hunden på de översvämmade fälten och då på håll flyger den, varfågeln, med en karaktäristisk stil som vittnar om att det antingen är törnskata eller varfågel. Eftersom det är tidigt på året är törnskata mindre troligt och efter en stund kommer jag äntligen tillräckligt nära för att få en bild när den sitter högst upp i en gran omgiven av små åkerholmar och öppna gräsmarker. Det är gott om slån och nypon samt hagtorn som de gärna använder för att spetsa sina byten som ofta består av sorkar och möss.

Det är framförallt vintertid som det är möjligt att få se varfågeln i södra Sverige. Under häckningen vistas den i norra delen av landet och jag har flera gånger sett den under vårvintern i fjällbjörkskogen där det tydligen finns möjlighet att fånga föda trots tjockt snötäcke.

Veckans fågel, VECKA 3: Entita

En djärv liten fågel som obekymrad av min närvaro när de hämtar frön och sätter sig i närheten och bearbetar.

Vid ett besök i skogen är kanske entita och talltita en av de mest svåra fåglar att sära på rent artmässigt. Entitan, eller kärrmes, har en mindre haklapp men i övrigt kan det vara svårt att se skillnader som till exempel matt eller blanksvart på huvudet. Det finns dock en stor skillnad som mer handlar om hur de beter sig. Entitan rör sig över stora delar av landskapet och har inget emot att vara en flitig besökare vid fågelbordet trots att jag bor på en gård omgiven av öppna marker och någon kilometer till tätare skog. Detta är nog tillräckligt för att vara säker på att det inte är talltita vid fågelbordet då de tillsammans med till exempel tofsmesen lider av torgskräck och helst inte flyger ut över öppna ytor. Detta kan ju också påverka dessa fåglar när det blir öppna kalhyggen som de behöver söka sig runt i kvarvarande skogsremsor exempelvis längs med stränder och våtmarker.

En närstående tall är favoritplatsen att sitta och mejsla de frön som har hämtats från fågelbordet.

En anledning till att titorna kanske är lite doldisar tror jag finns i den anonyma fjäderdräkten som mest består av olika grå nyanser med ett stick av brunt. Huvudet är ju vitt och svart hjässa och haklapp. De häckar i träd där de inte hackar ut boet själva utan är beroende av färdiga bon. Dessvärre häckar de i samma miljö som talgoxe och blåmes vilka är två fågelarter som är väldigt bestämda så entitan får nog oftast ta det som blir över. Många gånger får de således häcka i de håligheterna som sitter sämst och ofta innebär det lågt ner vilket är mer riskabelt då det är lättare för rovdjur att komma åt dessa bon.

Den lilla näbben gör att de får välja ut ganska små frön så vi behöver välja en bra fågelfröblandning om vi ska ha entitan vid fågelbordet. Pepparkornsögon håller koll på mig även om de i alla fall känns om orädda då jag står nära med kameran i några meter från fågelbordet.

Veckans fågel, VECKA 2: Havsörn

En aning vitt kan ses på stjärtfjädrarna vilket direkt visar på att det handlar om en äldre örn.

Tänk att det finns positiva exempel i naturen där människan en gång ställt till det men sedan till viss del hjälpt till att ställa till rätta och tills viss del är det naturen själv som bara behövt tid för återhämtning. Jag är ute och tar en av mina dagliga hundpromenader och får som vanligt se havsörn på nära håll. Som vanligt ja, det är just det som kan kännas lite märkligt när jag tänker tillbaka på hur exklusivt det var för inte alltför länge sedan att få se en örn. När jag i tonåren åkte runt, ofta i Norrköpingstrakten för att få se fåglar när de var på vår- eller höstflytt eller kanske nattsångare och ugglor. Dock blev alltid vintern en särskild upplevelse då många gånger färden gick till Svensksundsviken en bit österut på Vikbolandet. Om man hade tur kunde man där få se en eller flera havsörnar långt ute på isen där de matades med särskilda åtlar för att vara säker på att de fick i sig kött utan miljögifter. Ja, för just miljögifter i kombination med blyhagel var det som gjorde att havsörn för inte allt för länge sedan var en sällsynt fågel som inte kunde färdigställa en häckning för att äggen inte höll och dessutom fick i sig blyhagel från skadeskjutna fåglar vilket bland annat orsakade blyförgiftning men också att de till slut inte kunde flyga av ren tyngd. Skräckexemplet som jag hört var en örn som kom in till naturhistoriska riksmuséet med åtta hekto blyhagel vilket är mycket för en fågel som kanske bara väger fyra till sju kilo. Ibland brukar jag skämta med att jag runt huset ser fler havsörnar än mygg. Dels hör det nog ihop med att det inte är särskilt mycket mygg just runt huset men även att man nästan ser havsörn så fort som man går utanför dörren. En framgångssaga där det finns många ideella krafter som lagt mycket tid på att utfodra och skydda bon men även på att informera och påverka lagstiftning till förbud för en rad miljögifter.

Den mäktiga siluetten av havsörn med sina spretiga vingpennor. Med ett vingspann på ända upp till 240 centimeter gör att de på nära håll blir väldigt stora.

Veckans fågel, VECKA 1: Talgoxe

Hane med kraftigt svart streck till vänster och hona i mitten och till höger. Färgen skiljer sig dock inte åt.

Nytt år och detta år har jag planerat att ha ett återkommande tema med veckans fågel och då främst en fågel som är aktuell för den del av året. Har funderat mycket på vilken som jag ska börja med men eftersom det är full fart runt huset där vi matar med frön och nötter samt talgbollar, får det bli en av de mest vanliga besökarna nämligen talgoxe. En art som är vanlig över stora delar av världen även om det ständigt diskuteras om olika underarter eller hur man ska dela in arterna vilket säkert blir ännu mer besvärligt nu när det går att använda sig av genetiken som kan röra till det hela. Tidigare användes ju mest yttre kännetecken med färgvariationer och kanske lite beteendeskillnader. Genetiken gör ibland att fåglar på olika platser och som till det yttre är ganska olika, har i stort sett identisk genuppsättning och således borde räknas till samma art.

En så pass vanlig art som också är knuten till kulturmarker och sedan länge funnits runt mänskliga boningar innebär alltid att det finns både många dialektala namn och även nämnd i folktro från nästan alla delar av Sverige. Det som är intressant är att det mestadels handlar om förebådande om negativa saker som otur, svält och lite mat samt dåliga tider rent generellt. En teori varför det blivit så är att talgoxe är en av få fåglar som hörs tidigt på året då det på många håll handlade om att överleva när matlagren tryter. Det sades bland annat att talgoxen säger “lite hö – lite hö” eller “spicket fläsk”. Att känna skillnad på hane och hona brukar vara lätt. Hanens färg brukar vara mer klar och honorna ofta blekare. Ett mer säkert sätt är att titta på det svarta strecket på bröst och mage. Hanarna har brett svart streck medan honor mer smalt och kanske även inte synligt streck hela vägen.

27 december 2022; Nymåne i kvällsljus

Helt klart och en kvällshimmel som skiftar i alla färger men ju lägre solen står under horisonten blir färgerna mer kalla och pastellartade. Försöker få några bilder på månen men det blåser så kamera och stativ vibrerar. Det blev trots allt några bilder där kratrar och andra strukturer framgår. Det måste vara ett häftigt landskap som påverkas ständigt av inkommande asteroider och annat material. Tack vare vår atmosfär brinner ju det mesta upp innan det når marken men sådana förhållanden finns ju inte på månen.

25 december 2022; Liten men bestämd

Den är liten men ack så ettrig. Att samsas med en blåmes eller rättare sagt att slåss med en blåmes om solrosfrön är kanske inte det lättaste. Till och med när jag varit med och ringmärkt fåglar, sticker just blåmesen ut som en av de fåglar som är mest besvärlig och nyper med näbben och vill absolut markera att den inte alls tycker om att hållas fast. Många andra fåglar brukar vara stilla och nästan “gilla läget”. Denna blåmes sitter dock ensam och pickar på resterna från hackspettens mejslande i skruvhålet som jag nämnt tidigare.

10 december 2022; Skruvhål blir bra smedja

Större hackspett är en av våra mest flitiga gäster vid fågelmatningensanordningarna. Ibland är det talgbollarna som är mest intressanta men en hane har kommit på hur bra det är att hämta ett solrosfrö och peta ner i ett skruvhål för att sedan mejsla bort skalet. Jag har många gånger hittat hackspettsmedjor där fåglarna satt fast en kotte i en barkspringa för att sedan picka loss fröna men detta är första gånger jag ser den här varianten av smedja.

16 oktober 2022; vi blir glada sent på säsongen

Trots att vi har sett gladan hela sommaren och oftast så fort man är utomhus, så blir det ändå trevligt när de visar upp sig även sent på säsongen. Dessa mäktiga rovfåglar är imponerande stora men har förhållandevis små bon. Jag har bara hittat ett bo även om jag är ganska säker på var det borde vara. Ofta högt uppe i träd i någon klyka som kanske inte ens går att se från marken. När jag lyckades hitta ett bo var det bara för att en fågel just var på väg för att flyga in till boet när jag stod under just det trädet. Gladorna har en otroligt bra koll på när det är dags för vallskörd. Flera gånger kan man se att de flyger och cirklar över traktorerna när de slår vallen just för att snabbt lokalisera sorkar och möss som säkert blir lite förvirrade när det helt plötsligt blir tomt ovanför där det tidigare var tätt med gräs.

12 oktober 2022; Fascinerad av månen

Det är lätt att förstå att månen varit fascinerande och många har nog genom årtusenden funderat på dess olika faser. Är ju ganska länge sedan som man gjorde kalendrar kopplat till månens faser vilket blev ett bra sätt att bestämma tid för exempelvis ett möte vid nästa nymåne eller när den är halv. Gäller ju bara att det är klart väder lite då och då annars kan man ju tappa bort tidsuppfattningen.