Author Archives: Anders

Veckans fågel, VECKA 9: Stare

På plats i toppen av en ek. Starens varierande sång med inslag av strofer som den lånat av fåglar i dess omgivning. Ett spännande sätt att kanske få en fingervisning om var de uppehållit sig mest.

Jaha, då är det tid för att bli lurad lite då och då. Stararna har ankommit och även börjat sjunga ordentligt och på grund av inslagen av härmande strofer är det lätt att bli lurad att det helt plötsligt kan finnas ormvråk, skrattmås, storspov, fasan och storlom och det som blir extra spännande är att alla sitter uppe i ett träd. Det är ju starens enorma egenskaper att härma så exakt att det inte är helt lätt att avgöra förrän man ser fågeln med blotta ögat. Denna gång inledde en av stararna med den typiska strofen från en röd glada, som är en fågel som lär komma på plats inom kort. Jag hinner tänka och börja spana efter gladan ända tills jag inser att jag är lurad igen.

Staren är en typisk hålhäckare som gärna hittar mindre hål i ekar där det tidigare suttit en grövre gren. Så länge hålen är små passar det stare och sedan tar gärna kaja över.

Några starar ägnar sig åt att bara sitta i trädtopparna och sjunga medan andra har tagit tag i städbestyren för att rensa ut äldre material. En grov ekgren har gått av och där blir det ofta en hålighet då nedbrytande svampar relativt fort gör angrepp på den i övrigt stenhårda ekveden. De viktigaste nedbrytande svamparna är svavelticka, ekticka och oxtungsvamp varav vissa bryter ned lignin och andra cellulosa.

Veckans fågel, VECKA 8: Grönfink

Olika gröna och gulgröna nyanser men ett starkt gult vingband som på håll gör att det är ganska lätt att känna igen grönfinken.

Jag tänker lite på växtfärgning när jag ser en grönfink. För länge sedan var jag med när en av mina systrar skulle färga garn med olika växter. Det blev väldigt många färger, eller snarare nyanser. Det mesta garnet blev gröngult med dragning mot mer grönt eller mer gult. Precis så som grönfinken. Det mesta är någon form av grågröngul med några tydliga gula streck och lite mer mörkt runt ögat. Där sitter den i toppen av en ek och drar sina olika ganska enformiga drillar. En är lite flöjtiga drillar, en nästan som bergfinkens entoniga rasp och sedan lite andra visslingar. Det är något visst med att få se grönfink nu jämfört med bara ett antal år sedan. Från att vara kanske en av de vanligaste fåglarna både vid fågelbordet och när man var ute i skog och mark till att inte dyka upp vid vårt fågelbord och endast visa sig lite då och då. Den viktigaste orsaken till den drastiska nedgången verkar vara en parasit som dök upp en bit in på 2000-talet. Frågan är om det är något naturligt eller om det är återigen människan som orsakat detta. Kanske en följd av klimatförändringar vilket ofta påverkar olika typer av organismer som tidigare inte klarat av våra breddgrader men som nu kanske lättare kan etablera sig i brist på långa kalla vintrar. I alla fall en fröjd att få se den drillande i morgonsolen när starar och björktrastar virvlar runt på gräsmarkerna nedanför.

Veckans fågel, VECKA 7: Grågås

Ett enkelt sätt att identifiera grågås i flykten är de ljusgrå framkanterna på vingarna. Det kan man nästan alltid se även med blotta ögat.

Fälten är gröna och det börjar så sakta att flyga in arter som både har varit en bit söderut och funnits ganska nära. Grågåsen har jag sett nästan hela vintern men endast enstaka exemplar. Nu har det börjat dyka upp större flockar och de översvämmade markerna är utmärkta matplatser för vuxna fåglar som främst äter vegetarisk föda. Grågåsen har under 1900-talet tidvis varit väldigt ovanlig med endast enstaka häckningar i delar av södra Sverige men nu har de återhämtat sig och förekommer främst längs med kusten men även i inlandet. I slutet av maj brukar jag gärna göra ett besök vid Tåkern och gå längs med spången ut mot Väversunda. Då har man möjlighet att få se de näpna ungarna som mer ser ut som grå garnbollar. Det är en tid som man kan få se dessa fåglar på mycket nära håll och det är alltid en fantastiskt trevlig upplevelse.

Både näbbens form och färg tillsammans med den mer ljusa fjäderdräkten gör att man ganska lätt kan känna igen grågås jämfört med till exempel sädgås.

Veckans fågel, VECKA 6: Sångsvan

För inte allt för länge sedan var detta en ovanlig syn i Södra Sverige. Numera är kanske sångsvan en av de mer vanliga fåglarna som stannar så länge som det finns öppet vatten. Gärna översvämmade gräsmarker.

Jag kommer ihåg när jag flyttade till Kinda kommun i början på 1990-talet. Det gick rykten om att det fanns en häckning av sångsvan i en damm inte långt från Söderö herrgård i östra delen av Kinda. Längs med vägen mot Åtvidaberg fick man uppleva två sångsvanar och sommartid oftast ett antal ungar som simmade runt i denna damm. Knölsvanen kunde tidvis förekomma i stora mängder i den speciella grunda fågelsjö, Striern, som ligger intill Kättilstad kyrka. Numera är knölsvanen något som man ser mer sällan medan sångsvan dominerar de fuktiga gräsmarkerna så länge som det finns öppet vatten i närheten. Det är inte alltför ovanligt att träffa på sångsvanshäckningar i fuktmarker nära sjöar där de har anammat ungefär samma marker som trana som uppvisat nästan samma förändrade beteende från att vara en norrländsk fågel till att även häcka rikligt i södra Sverige. Det är intressant med sådana tydliga ändringar i beteenden. Vilket fågel blir det härnäst som ändrar beteende på samma sätt som till exempel röd glada och ängshök. Kan det blir vit stork kanske. Eller storspov.

Veckans fågel, VECKA 5: Gulsparv

Tänka sig vad vi människor ställer till med. En fågel som var väldigt vanlig i det svenska odlingslandskapet med god tillgång till spillsäd och gott om kvarlämnade frön runt gårdar och på åkermarken. Ända tills vi kom på den “smarta” lösningen att se till att utsädet inte gick att äta eller rättare sagt det gick ju att äta men tog ihjäl de som gjorde detta. Betad säd som fått doppning med metylkvicksilver gjorde att skördarna sannolikt blev bättre men på bekostnad av att vi spred ut kvicksilver i marken och dessutom reducerade antalet gulsparvar kanske så pass mycket som 90% eller till och med mer. Detta skedde under 1960-talet då det också fanns en hel del andra ämnen som vi var frikostiga med att sprida både på åker och i skogen. Betat utsäde med kvicksilver förbjöds dock 1966 och sedan dess har arten återhämtat sig även om den fortfarande inte anses ha kommit helt tillbaka. Vi är nu precis i den tid då hanarna börjat skifta i alltmer illgula nyanser som ofta börjar med en fläck i pannan och sedan hela huvudet och en bit ner på bröstet. Honan är tämligen kamouflagefärgad året runt. När man ser en gulsparv som flyger iväg brukar man kunna se en tydlig rödbrun färg på ryggslutet som gör det lätt att veta att det är gulsparv även om man inte ser andra karaktärer.

29 januari 2023; Månen som kompass

Med hjälp av klocka och månen går det att beräkna väderstrecken.

En relativt klar natt där månen syns tydligt men ett tunt molntäcke gör att jag inte kan se stjärnorna. Rent orienteringsmässigt är det ju då svårt att veta var exempelvis norr är utan kompass. Då går det ju att använda sig av månen. I och med att solen lyser på månen och skapar de olika månfaserna genom att det skiljer sig åt var månen och solen står. När det är fullmåne står månen hundra åttio grader från solen så att det som vi ser av månen blir helt belyst. När månen är helt i nedan står ju solen i princip i samma riktning som månen och belyser baksidan vilket ju gör att vi inte ser månen alls.

Detta går ju att använda som kompass. Ovanstående bild är tagen klockan 18 vilket innebär att solen står i väster men har ju gått ner. Genom att syfta var solen står i förhållande till hur månen är belyst ger detta i alla fall en bra hint om var solen står och således var väster är. Krångligt, ja, det kan låta lite krångligt och förhoppningsvis behöver man inte använda detta mer än i nödfall. Testa nära gång ni är ute och månen är uppe.

28 januari 2023; Vad är problemet

Skatan med sin skimrande fjäderdräkt som inte alls bara är svart och vit och kajan med sina ljusblå ögon.

Ibland träffar man på personer som verkligen inte tycker om vissa fåglar. Att det finns fåglar som ställer till det är ju klart och då finns ju en verklig anledning men just när det handlar om att tycka om fåglar utan att egentligen kunna beskriva varför då kan man fundera på om det istället är något som man fått lära sig av någon i ens närhet. Det är ju också lite konstigt att just kråkfåglarna är extra utsatta för detta fenomen. Olycksbådande mörka och ibland i stora flockar. Jag är ganska säker på att Alfred Hitchcock har en del med saken att göra och då särskilt vad gäller stora flockar av kajor och kanske även innehållande kråkor. Hans film “Fåglarna” var ju allt annat än trevligt men ändå helt påhittat och vad jag vet finns inget registrerat som på riktigt kan jämföras med det som hände i filmen. Även skator har oförtjänt rykte. Det är många som jag pratat med som skulle göra vad som helst för att få bort skatboet som finns i närheten. Ofta finns absolut ingen direkt anledning utan bara att man tycker att det är obehagligt. Det är inte utan att jag funderar på om det är för att de är smarta och egentligen överglänser oss alla vad gäller att ta sig in och kanske ta saker eller ställa till med något. Om det finns ett sätt att ta sig in där det finns något att äta, då hittar skatan och i viss mån kajan detta. Kan det finnas något så rotat sedan den tid då våra förråd och visthusbodar utsattes för stöld och det var sannolikt väldigt svårt att helt skydda sig då det räcker med en liten glipa eller en otät dörr för att maten var utsatt för risk. Sanningen att säga har vi ju sedan länge ordnat så att dessa fåglar gynnas. Mängder med soptunnor och matställen där det finns matrester som lätt går att komma åt. Ett bra underlag för att flera fågelarter ser till att hålla till på platsen oavbrutet. Jag skulle vilja att man tittar på dessa fåglar för att verkligen se hur fina de är men kajans olika grå nyanser och de ljusblå ögonen eller skatan som skimrar i lila och turkos bara man tar sig tid att se tillräckligt länge och i rätt vinkel och ljus. Skatan är ju egentligen häftig med de extremt långa stjärtpennorna, lite som en papegoja. Undrar hur man skulle se på den om det vore väldigt sällsynt? Varför finns det en tendens att riktigt ovanliga fåglar helt plötsligt är mer beundransvärda.

Skatan är vit och svart. Jag det stämmer men även lila och mörkblå samt gröna, turkosa och till och med bruna nyanser.

26 januari 2023; Jakt på bomb blev i alla fall sköld

På bilden kan man se ett färskt grönt exemplar som står strax bakom en äldre sporkapsel som är beige.

På väg att försöka hitta årets första bombmurkla. Snön har nyss smält och marken är bitvis lite frusen men när man letar just denna svamp ska man vara ute tidigt på året, bara det har varit snöfritt ett tag. Kunde dock inte hitta någon svamp på de platser där de brukar dyka upp tidigast men däremot finns det gott om gammal granved som börjar få precis den rätta konsistensen för att hysa en av våra mer spektakulära mossor. Grön sköldmossa, en mossa som saknar blad och bara har en sporkapsel som i färskt tillstånd är grön för att kunna producera energi genom fotosyntesen.

Vissa år är det väldigt svårt att hitta några sporkapslar överhuvudtaget och troligen är denna mossa ganska känslig för en längre period av torrt väder.

Det är sällan som det finns mer än några få sporkapslar men enstaka tillfällen har det till och med blivit tvåsiffrigt även om det sällan är mer än tio. Det krävs rejält nedbruten ved och det verkar vara granved som fungerar bäst även om jag hittat denna art både på tall och asp. Lång kontinuitet av död ved är i alla fall viktigt och med såväl återkommande stormar och senare års angrepp av granbarkborrar är det inte särskilt ont om färsk död ved.

Några exemplar av grön sköldmossa på en gammal granlåga strax intill ett av de bästa ställena för att leta bombmurkla. En blockrik mark med kalkrik morän samt tjockt barrtäcke vilket är en ypperlig kombination för bombmurklan även om jag denna fick åka hem utan något fynd.

Veckans fågel, VECKA 4: Varfågel

En typisk plats högst upp i något träd där den har bra utsikt åt alla håll.

Vaktande slaktare är en skaplig översättning av det latinska namnet för varfågeln. Det passar bra med tanke på hur uppmärksamma de är när de i stort sett alltid sitter och spanar högst upp i en buske eller ett träd. Ofta verkar de söka sig till fuktiga eller blöta gräsmarker med olika typer av buskar.

Det är en stilla dag med temperatur runt noll och ganska svag vind. Promenad med hunden på de översvämmade fälten och då på håll flyger den, varfågeln, med en karaktäristisk stil som vittnar om att det antingen är törnskata eller varfågel. Eftersom det är tidigt på året är törnskata mindre troligt och efter en stund kommer jag äntligen tillräckligt nära för att få en bild när den sitter högst upp i en gran omgiven av små åkerholmar och öppna gräsmarker. Det är gott om slån och nypon samt hagtorn som de gärna använder för att spetsa sina byten som ofta består av sorkar och möss.

Det är framförallt vintertid som det är möjligt att få se varfågeln i södra Sverige. Under häckningen vistas den i norra delen av landet och jag har flera gånger sett den under vårvintern i fjällbjörkskogen där det tydligen finns möjlighet att fånga föda trots tjockt snötäcke.

Veckans fågel, VECKA 3: Entita

En djärv liten fågel som obekymrad av min närvaro när de hämtar frön och sätter sig i närheten och bearbetar.

Vid ett besök i skogen är kanske entita och talltita en av de mest svåra fåglar att sära på rent artmässigt. Entitan, eller kärrmes, har en mindre haklapp men i övrigt kan det vara svårt att se skillnader som till exempel matt eller blanksvart på huvudet. Det finns dock en stor skillnad som mer handlar om hur de beter sig. Entitan rör sig över stora delar av landskapet och har inget emot att vara en flitig besökare vid fågelbordet trots att jag bor på en gård omgiven av öppna marker och någon kilometer till tätare skog. Detta är nog tillräckligt för att vara säker på att det inte är talltita vid fågelbordet då de tillsammans med till exempel tofsmesen lider av torgskräck och helst inte flyger ut över öppna ytor. Detta kan ju också påverka dessa fåglar när det blir öppna kalhyggen som de behöver söka sig runt i kvarvarande skogsremsor exempelvis längs med stränder och våtmarker.

En närstående tall är favoritplatsen att sitta och mejsla de frön som har hämtats från fågelbordet.

En anledning till att titorna kanske är lite doldisar tror jag finns i den anonyma fjäderdräkten som mest består av olika grå nyanser med ett stick av brunt. Huvudet är ju vitt och svart hjässa och haklapp. De häckar i träd där de inte hackar ut boet själva utan är beroende av färdiga bon. Dessvärre häckar de i samma miljö som talgoxe och blåmes vilka är två fågelarter som är väldigt bestämda så entitan får nog oftast ta det som blir över. Många gånger får de således häcka i de håligheterna som sitter sämst och ofta innebär det lågt ner vilket är mer riskabelt då det är lättare för rovdjur att komma åt dessa bon.

Den lilla näbben gör att de får välja ut ganska små frön så vi behöver välja en bra fågelfröblandning om vi ska ha entitan vid fågelbordet. Pepparkornsögon håller koll på mig även om de i alla fall känns om orädda då jag står nära med kameran i några meter från fågelbordet.