Category Archives: Kinda

Veckans fågel, VECKA 9: Stare

På plats i toppen av en ek. Starens varierande sång med inslag av strofer som den lånat av fåglar i dess omgivning. Ett spännande sätt att kanske få en fingervisning om var de uppehållit sig mest.

Jaha, då är det tid för att bli lurad lite då och då. Stararna har ankommit och även börjat sjunga ordentligt och på grund av inslagen av härmande strofer är det lätt att bli lurad att det helt plötsligt kan finnas ormvråk, skrattmås, storspov, fasan och storlom och det som blir extra spännande är att alla sitter uppe i ett träd. Det är ju starens enorma egenskaper att härma så exakt att det inte är helt lätt att avgöra förrän man ser fågeln med blotta ögat. Denna gång inledde en av stararna med den typiska strofen från en röd glada, som är en fågel som lär komma på plats inom kort. Jag hinner tänka och börja spana efter gladan ända tills jag inser att jag är lurad igen.

Staren är en typisk hålhäckare som gärna hittar mindre hål i ekar där det tidigare suttit en grövre gren. Så länge hålen är små passar det stare och sedan tar gärna kaja över.

Några starar ägnar sig åt att bara sitta i trädtopparna och sjunga medan andra har tagit tag i städbestyren för att rensa ut äldre material. En grov ekgren har gått av och där blir det ofta en hålighet då nedbrytande svampar relativt fort gör angrepp på den i övrigt stenhårda ekveden. De viktigaste nedbrytande svamparna är svavelticka, ekticka och oxtungsvamp varav vissa bryter ned lignin och andra cellulosa.

Veckans fågel, VECKA 8: Grönfink

Olika gröna och gulgröna nyanser men ett starkt gult vingband som på håll gör att det är ganska lätt att känna igen grönfinken.

Jag tänker lite på växtfärgning när jag ser en grönfink. För länge sedan var jag med när en av mina systrar skulle färga garn med olika växter. Det blev väldigt många färger, eller snarare nyanser. Det mesta garnet blev gröngult med dragning mot mer grönt eller mer gult. Precis så som grönfinken. Det mesta är någon form av grågröngul med några tydliga gula streck och lite mer mörkt runt ögat. Där sitter den i toppen av en ek och drar sina olika ganska enformiga drillar. En är lite flöjtiga drillar, en nästan som bergfinkens entoniga rasp och sedan lite andra visslingar. Det är något visst med att få se grönfink nu jämfört med bara ett antal år sedan. Från att vara kanske en av de vanligaste fåglarna både vid fågelbordet och när man var ute i skog och mark till att inte dyka upp vid vårt fågelbord och endast visa sig lite då och då. Den viktigaste orsaken till den drastiska nedgången verkar vara en parasit som dök upp en bit in på 2000-talet. Frågan är om det är något naturligt eller om det är återigen människan som orsakat detta. Kanske en följd av klimatförändringar vilket ofta påverkar olika typer av organismer som tidigare inte klarat av våra breddgrader men som nu kanske lättare kan etablera sig i brist på långa kalla vintrar. I alla fall en fröjd att få se den drillande i morgonsolen när starar och björktrastar virvlar runt på gräsmarkerna nedanför.

Veckans fågel, VECKA 6: Sångsvan

För inte allt för länge sedan var detta en ovanlig syn i Södra Sverige. Numera är kanske sångsvan en av de mer vanliga fåglarna som stannar så länge som det finns öppet vatten. Gärna översvämmade gräsmarker.

Jag kommer ihåg när jag flyttade till Kinda kommun i början på 1990-talet. Det gick rykten om att det fanns en häckning av sångsvan i en damm inte långt från Söderö herrgård i östra delen av Kinda. Längs med vägen mot Åtvidaberg fick man uppleva två sångsvanar och sommartid oftast ett antal ungar som simmade runt i denna damm. Knölsvanen kunde tidvis förekomma i stora mängder i den speciella grunda fågelsjö, Striern, som ligger intill Kättilstad kyrka. Numera är knölsvanen något som man ser mer sällan medan sångsvan dominerar de fuktiga gräsmarkerna så länge som det finns öppet vatten i närheten. Det är inte alltför ovanligt att träffa på sångsvanshäckningar i fuktmarker nära sjöar där de har anammat ungefär samma marker som trana som uppvisat nästan samma förändrade beteende från att vara en norrländsk fågel till att även häcka rikligt i södra Sverige. Det är intressant med sådana tydliga ändringar i beteenden. Vilket fågel blir det härnäst som ändrar beteende på samma sätt som till exempel röd glada och ängshök. Kan det blir vit stork kanske. Eller storspov.

Veckans fågel, VECKA 4: Varfågel

En typisk plats högst upp i något träd där den har bra utsikt åt alla håll.

Vaktande slaktare är en skaplig översättning av det latinska namnet för varfågeln. Det passar bra med tanke på hur uppmärksamma de är när de i stort sett alltid sitter och spanar högst upp i en buske eller ett träd. Ofta verkar de söka sig till fuktiga eller blöta gräsmarker med olika typer av buskar.

Det är en stilla dag med temperatur runt noll och ganska svag vind. Promenad med hunden på de översvämmade fälten och då på håll flyger den, varfågeln, med en karaktäristisk stil som vittnar om att det antingen är törnskata eller varfågel. Eftersom det är tidigt på året är törnskata mindre troligt och efter en stund kommer jag äntligen tillräckligt nära för att få en bild när den sitter högst upp i en gran omgiven av små åkerholmar och öppna gräsmarker. Det är gott om slån och nypon samt hagtorn som de gärna använder för att spetsa sina byten som ofta består av sorkar och möss.

Det är framförallt vintertid som det är möjligt att få se varfågeln i södra Sverige. Under häckningen vistas den i norra delen av landet och jag har flera gånger sett den under vårvintern i fjällbjörkskogen där det tydligen finns möjlighet att fånga föda trots tjockt snötäcke.

Veckans fågel, VECKA 3: Entita

En djärv liten fågel som obekymrad av min närvaro när de hämtar frön och sätter sig i närheten och bearbetar.

Vid ett besök i skogen är kanske entita och talltita en av de mest svåra fåglar att sära på rent artmässigt. Entitan, eller kärrmes, har en mindre haklapp men i övrigt kan det vara svårt att se skillnader som till exempel matt eller blanksvart på huvudet. Det finns dock en stor skillnad som mer handlar om hur de beter sig. Entitan rör sig över stora delar av landskapet och har inget emot att vara en flitig besökare vid fågelbordet trots att jag bor på en gård omgiven av öppna marker och någon kilometer till tätare skog. Detta är nog tillräckligt för att vara säker på att det inte är talltita vid fågelbordet då de tillsammans med till exempel tofsmesen lider av torgskräck och helst inte flyger ut över öppna ytor. Detta kan ju också påverka dessa fåglar när det blir öppna kalhyggen som de behöver söka sig runt i kvarvarande skogsremsor exempelvis längs med stränder och våtmarker.

En närstående tall är favoritplatsen att sitta och mejsla de frön som har hämtats från fågelbordet.

En anledning till att titorna kanske är lite doldisar tror jag finns i den anonyma fjäderdräkten som mest består av olika grå nyanser med ett stick av brunt. Huvudet är ju vitt och svart hjässa och haklapp. De häckar i träd där de inte hackar ut boet själva utan är beroende av färdiga bon. Dessvärre häckar de i samma miljö som talgoxe och blåmes vilka är två fågelarter som är väldigt bestämda så entitan får nog oftast ta det som blir över. Många gånger får de således häcka i de håligheterna som sitter sämst och ofta innebär det lågt ner vilket är mer riskabelt då det är lättare för rovdjur att komma åt dessa bon.

Den lilla näbben gör att de får välja ut ganska små frön så vi behöver välja en bra fågelfröblandning om vi ska ha entitan vid fågelbordet. Pepparkornsögon håller koll på mig även om de i alla fall känns om orädda då jag står nära med kameran i några meter från fågelbordet.

Veckans fågel, VECKA 2: Havsörn

En aning vitt kan ses på stjärtfjädrarna vilket direkt visar på att det handlar om en äldre örn.

Tänk att det finns positiva exempel i naturen där människan en gång ställt till det men sedan till viss del hjälpt till att ställa till rätta och tills viss del är det naturen själv som bara behövt tid för återhämtning. Jag är ute och tar en av mina dagliga hundpromenader och får som vanligt se havsörn på nära håll. Som vanligt ja, det är just det som kan kännas lite märkligt när jag tänker tillbaka på hur exklusivt det var för inte alltför länge sedan att få se en örn. När jag i tonåren åkte runt, ofta i Norrköpingstrakten för att få se fåglar när de var på vår- eller höstflytt eller kanske nattsångare och ugglor. Dock blev alltid vintern en särskild upplevelse då många gånger färden gick till Svensksundsviken en bit österut på Vikbolandet. Om man hade tur kunde man där få se en eller flera havsörnar långt ute på isen där de matades med särskilda åtlar för att vara säker på att de fick i sig kött utan miljögifter. Ja, för just miljögifter i kombination med blyhagel var det som gjorde att havsörn för inte allt för länge sedan var en sällsynt fågel som inte kunde färdigställa en häckning för att äggen inte höll och dessutom fick i sig blyhagel från skadeskjutna fåglar vilket bland annat orsakade blyförgiftning men också att de till slut inte kunde flyga av ren tyngd. Skräckexemplet som jag hört var en örn som kom in till naturhistoriska riksmuséet med åtta hekto blyhagel vilket är mycket för en fågel som kanske bara väger fyra till sju kilo. Ibland brukar jag skämta med att jag runt huset ser fler havsörnar än mygg. Dels hör det nog ihop med att det inte är särskilt mycket mygg just runt huset men även att man nästan ser havsörn så fort som man går utanför dörren. En framgångssaga där det finns många ideella krafter som lagt mycket tid på att utfodra och skydda bon men även på att informera och påverka lagstiftning till förbud för en rad miljögifter.

Den mäktiga siluetten av havsörn med sina spretiga vingpennor. Med ett vingspann på ända upp till 240 centimeter gör att de på nära håll blir väldigt stora.

Veckans fågel, VECKA 1: Talgoxe

Hane med kraftigt svart streck till vänster och hona i mitten och till höger. Färgen skiljer sig dock inte åt.

Nytt år och detta år har jag planerat att ha ett återkommande tema med veckans fågel och då främst en fågel som är aktuell för den del av året. Har funderat mycket på vilken som jag ska börja med men eftersom det är full fart runt huset där vi matar med frön och nötter samt talgbollar, får det bli en av de mest vanliga besökarna nämligen talgoxe. En art som är vanlig över stora delar av världen även om det ständigt diskuteras om olika underarter eller hur man ska dela in arterna vilket säkert blir ännu mer besvärligt nu när det går att använda sig av genetiken som kan röra till det hela. Tidigare användes ju mest yttre kännetecken med färgvariationer och kanske lite beteendeskillnader. Genetiken gör ibland att fåglar på olika platser och som till det yttre är ganska olika, har i stort sett identisk genuppsättning och således borde räknas till samma art.

En så pass vanlig art som också är knuten till kulturmarker och sedan länge funnits runt mänskliga boningar innebär alltid att det finns både många dialektala namn och även nämnd i folktro från nästan alla delar av Sverige. Det som är intressant är att det mestadels handlar om förebådande om negativa saker som otur, svält och lite mat samt dåliga tider rent generellt. En teori varför det blivit så är att talgoxe är en av få fåglar som hörs tidigt på året då det på många håll handlade om att överleva när matlagren tryter. Det sades bland annat att talgoxen säger “lite hö – lite hö” eller “spicket fläsk”. Att känna skillnad på hane och hona brukar vara lätt. Hanens färg brukar vara mer klar och honorna ofta blekare. Ett mer säkert sätt är att titta på det svarta strecket på bröst och mage. Hanarna har brett svart streck medan honor mer smalt och kanske även inte synligt streck hela vägen.

27 december 2022; Nymåne i kvällsljus

Helt klart och en kvällshimmel som skiftar i alla färger men ju lägre solen står under horisonten blir färgerna mer kalla och pastellartade. Försöker få några bilder på månen men det blåser så kamera och stativ vibrerar. Det blev trots allt några bilder där kratrar och andra strukturer framgår. Det måste vara ett häftigt landskap som påverkas ständigt av inkommande asteroider och annat material. Tack vare vår atmosfär brinner ju det mesta upp innan det når marken men sådana förhållanden finns ju inte på månen.

25 december 2022; Liten men bestämd

Den är liten men ack så ettrig. Att samsas med en blåmes eller rättare sagt att slåss med en blåmes om solrosfrön är kanske inte det lättaste. Till och med när jag varit med och ringmärkt fåglar, sticker just blåmesen ut som en av de fåglar som är mest besvärlig och nyper med näbben och vill absolut markera att den inte alls tycker om att hållas fast. Många andra fåglar brukar vara stilla och nästan “gilla läget”. Denna blåmes sitter dock ensam och pickar på resterna från hackspettens mejslande i skruvhålet som jag nämnt tidigare.

23 augusti 2019; En riktigt ovanlig företeelse

Ibland händer det att man får vara med om något så ovanligt att det kanske inte händer igen under ens livstid. En del himlafenomen återkommer ju med ganska långa intervall så när man fått se total solförmörkelse eller månförmörkelse så brukar det var långt kvar till nästa gång som det sker. Det blir lite mer jordnära när det handlar om växter. Lind är ett trädslag som är tämligen utspritt och i Kinda trivs den såväl i brantområden som i ädellövskog. Tack vare förra årets speciella sommar har frukterna av lind kunnat mogna vilket verkar ske ungefär en gång per hundra år. Vad exakt som påverkar verkar inte vara helt säkerställt. En del hävdar att det krävs mycket varm sommar med efterföljande lång och varm höst och andra menar att det är avgörande med några extremt varma dygn för att fröet ska växa till på rätt sätt. Att det är ovanligt verkar dock alla hålla med om. Fredagens promenad i en ädellövskog där lind dominerar ligger på gränsen mot Västerviks kommun. Området är flera hektar stort och det finns också lindar spridda lite här och var inne i omgivande granskog. Trots att det finns lind utspritt över ett stort område kunde vi bara hitta någonstans mellan tio och femton plantor. Jag vet att man i västra länsdelen, bland annat på och nedanför Omberg noterat en del lindplantor också men för övrigt är jag i dagsläget osäker på hur det ser ut. Det finns en viss variation vad gäller hjärtbladens utseende där några är femfingrade och några är sjufingrade där den mellersta sticker ut lite extra.