En tita som sitter i en gran bland hängande lavar och torra grenar. Att se skillnad på en- och talltita är inte alltid så lätt. Man får nästan ta det på var man ser dessa. Bor man i ett öppet landskap och ganska långt till skogen och har en tita framme vid fågelbordet så är det nog entita. Talltitan är mer skogspräglad och inte helt gärna att de flyger iväg över öppna marker. Här födosöker den för fullt efter spindeldjur och små insekter i barkspringor och bland lavar. Det är tur att de ofta meddelar vem de är med ljud. Det dröjer inte särskilt länge förrän det typiska och ganska vemodiga lätet avslöjar att det denna gång är talltita som jag har runt omkring mig. Det är några stycken i olika träd men vid närmare kontroll är det också några tofsmesar som jag dock inte fick bild på. De rör sig hela tiden så bara att få in dessa i sökare kräver tålamod.

Gårdagen bjöd på nästan alla väder inklusive storm i byarna. Regn, snö, hagel och åska vilket väl kan betecknas som ett typiskt aprilväder. Morgonen var också ganska blåsig men trots detta så hade en sädesärla tagit sig fram i blåsten och landat på tegelpannorna på grannhuset. Där trippade den fram och sade emellanåt KVIVITT. Det brukar finnas ett bo under en av pannorna så vi hoppas på häckning även i år.

Jag blev sen sittande en stund på bänken nere vid sjön. Det är fortfarande oroligt med vågor och vinden verkar vrida runt och ska väl senare bli nordlig så det blir väl att förvänta sig lite kallare väder. En gräsand simmar längs med stranden på ön en bit ut i sjön. Där är det lä och stilla intill kanten. Men sedan ser jag något litet. Vad är det som rör sig. Jag ser ju storleksskillnaden mellan gräsanden och det som jag nu ser är ett par änder som är mycket mindre. Tanken går till någon av våra små simänder som jag dock inte känner riktigt hör hemma i denna sjö, utan kopplar mer till näringsrika och mer grunda sjöar. Det är i alla fall mer i den miljön som jag sett dessa tidigare. Innan jag hunnit hämta kameran hör jag vilka fåglar det är. Det klassiska lätet från kricka hörs tydligt. En av de fåglar som faktiskt berättar sitt namn. KRICK hörs det igen några gånger. Ett kort och ganska högt ljud från denna lilla simand. När de sedan simmar förbi gräsanden ser man hur mycket mindre de är. Färgteckningen hos krickahanen är lite speciell med det rostbruna huvudet med det gröna fältet och den nästan silvergrå ryggen och sidan.

En kvällspromenad längs med sjön. Ett par kanadagäss simmar sakta ut och efter kommer ett par gräsänder. Allt går stilla och lugnt även om hunden går bredvid mig. Även han verkar vara van vid alla dessa fåglar ute på sjön. Ett bekant läte sätter igång med det vinande ljudet från kniporna som lyfter. Det finns en aning skillnad på hanens och honans vingljud som är ganska svårt att höra skillnad på om man inte hör dessa samtidigt. Plötsligt ligger de där, storlommarna. De simmar still och sakta fram och kommer riktigt nära. Denna fantastiskt grafiska fågel med en mosaik av vita och svarta fält samt grått sidenmatt huvud.

Rödhakar sitter nästan överallt. Denna lilla insektsätare gillar att sitta ganska högt och jag hade en gång en universitetslärare som insisterade på att de aldrig sitter i granar och sjunger. Jag hade inventerat sjungande fåglar och kom med resultatet och han avvisade alla rödhakar som satt och sjöng just i granar för “det gör inte rödhakar”. Jag insåg att han gjorde detta för att det inte stämde med tidigare års inventeringar och hade inget att göra med vad jag hade sett och observerat. Från detta tillfälle blev jag allmänt mer skeptisk mot framförallt hans forskningsresultat då jag insåg att min lärare verkade vara mer var intresserad av att det ska bli rätt ur hans synpunkt snarare än vad som egentligen är korrekt. Rödhaken är nog en av mina favoriter när det gäller vårfåglar. En smal näbb en orange färg på ansikte och haklapp. Att de gärna sitter högt i gran blev ju tydligt idag och även i björk precis utanför huset satt flera stycken i alla väderstreck.

Alltid intressant att spana på månen på ett nytt ställe. Omgivande belysning och närhet till kraftiga ljuskällor från större städer påverkar hur väl man ser strukturer. Tog några bilder innan det blev riktigt mörkt. Som vanligt spännande att se de olika formerna och kratrarna som syns tydligt.

Man är nog lite påverkad av att vara ute mycket och dessutom om man är nyfiken på varför det ser ut som det gör. Stenblock som ser organiserade ut. Är det människan som gjort något eller är det naturligt? Har något hänt nyligen eller är det för många tusen år sedan? Denna dag har jag dels stått och spanat på en havsörn som cirklar över huset och dels gått några nya stigar österut över hällmarker och blåbärsris. Alla smala djurstigar vittnar om flitig aktivitet och jag misstänker att det springer både vildsvin, rådjur, älg och grävling och en och annan räv. På en yta är det blockrikt och träden ser ut att vara senvuxna vilket vittnar om att det är extra magert på platsen. Detta brukar vara ett tydligt tecken på att det kan röra sig om ett klapperstensfält som rest efter en gammal strandlinje. För många skulle detta säkert mest vara en yta som man undviker och går runt eftersom det är lite svårt att gå utan att stuka fötterna men i min hjärna dyker direkt frågan upp om det är Yoldiahavet som kan ha stått här eller Baltiska issjön. Jag är van från södra Östergötland att Baltiska issjön brukar ligga på ungefär 112-115 meter över havet men vet också att jag har hittat klapperstensfält i Kolmården runt 100-105 meter över havet och detta har jag tolkat som att det är Yoldiahavet. I och med att detta stenfält är så pass tydligt är jag i alla fall inne på att det rör sig om en gammal strandlinje tills jag får något annat tips.

Det är ganska sent och nästan helt mörkt. En aning ljust på himlen fortfarande och ur mörkret hörs ett välbekant ljud. Det är en morkulla som med sin karaktäristiska spelflykt och en siluett med lite rund kropp och spetsiga vingar. Den flyger nästan alltid längs med skogsbryn och lätet med knorrp, knorrp följt av tjipp eller tjipp, tjipp går inte att ta miste på.

Promenaden fortsätter och precis innan jag kommer tillbaka sätter den igång, sparvugglan. Det var ganska länge sedan som jag hörde eller såg en sparvuggla så det är roligt med ny kontakt. Den lite vemodiga och entoniga visslingen hörs nästan alltid i skymning eller gryning. Denna lilla uggla är bara en och en halv decimeter stor och väger sextio gram.

Ser fram mot första lomropet över sjön. Kanske ikväll när det är ganska stilla och soligt. Nu är det också dags att börja spana efter första sädesärlan även om många brukar ha riktmärke att det ska gå fram till några dagar in i april innan den visar sig.

Den skriker inte direkt ut att den finns, vårfrylen, där det står längs med grusvägskanten. De bruna blommorna som börjar i ett knippe kommer sträcka på sig och spreta på hårfina stjälkar. Fryle hör till halvgräs tillsammans med säv, tåg, starr och ag samt ett antal släkten till. Halvgräs är ju ganska konstigt namn. jag misstänker att de fått det för att de liknar gräs men att de inte tillhör de riktiga gräsen. Gräs förresten är ju kanske världens viktigaste växter. Jag tänker väl inte närmast på gräsmattor och golfbanor utan på alla gräs som utgör föda för stora delar av världens befolkning. Alla sädesslag, ris, hirs, majs och till och med bambu är alla gräs. Dessutom är det ju huvudföda för betesdjur och inte minst mat för kor och får som sedan producerar mjölk och kött. Men nu var det ju ett halvt gräs som jag hittat, i form av vårfryle och som tittar upp som en av de första med gröna blad med lite rödrosa ton vid basen och nötbruna blommor.

Kväll och alldeles stilla över sjön. Månen visar sig med endast en smal skära och långt ner syns en planet som strax försvinner nedanför horisonten. Venus har kunnat ses ett tag precis innan det blir helt mörkt. Månen är i ny och går mot allt större belyst yta. Två morkullor drar snabbt förbi och gnabbas i flykten. Jag inväntar årets första riktiga spelflykt längs med skogskanten.