Det är en sval dag och regnet hänger i luften. Jag har några minuter över och stannar vid en grusväg och promenerar in på en äldre körväg. Det är en torr och ganska mager, sandig tallmo med unga träd som planterats samtidigt. En ganska tråkig skog som ser likadan ut åt alla håll och utan någon större variation ens i hur långt det är mellan träden. Men som det är många gånger så kan skenet bedra. Tittar man lite närmare på floran som gömmer sig så dyker flera spännande arter upp. En ganska ovanlig lummer, plattlummer, finns i lite större bestånd. Det finns vissa saker som tyder på att den har gynnats av skogsbrand och jag befinner mig på en plats där det finns otaliga rester efter kolbottnar och i närheten även tjärdalar så stora delar av marken har i alla fall varit påverkat av svedjande av olika slag. Jag går vidare och där mitt på stigen står två blommande plantor med purpurknipprot. Kanske inte en orkidé som jag förknippar med denna miljö och som i första hand vill ha mer kalkrika förhållanden. Nu vet jag att det troligen finns lite basiskt material i moränen som inlandsisen skrapat med sig norrifrån under sin tillväxt för väldigt många år sedan. Det finns även ett antal infertila exemplar som dock är svårare att hitta i den bitvis frodiga grönskan. På väg tillbaka ser jag några välbekanta bladrosetter. Knärot, en förbisedd orkidé som finns lite här och var i äldre barrskog och som oftast upptäcks av blåbärsplockare som när de sitter ner och plockar bär får en annan vinkel och kanske upptäcker de lågvuxna blomstänglarna som just i år verkar vara ganska få. Just på denna plats är det två blomstänglar som gömmer sig under örnbräken och skavfräken. Denna orkidé hittar man inte om man inte jobbar på saken för den är verkligen lätt att gå förbi. I eftermiddag fortsätter jakten på fler orkidéer. Tänkte att jag under sommaren ska försöka hitta alla de som ska finnas i Kinda kommun. Av de cirka fjorton som jag känner till att de finns i kommunen har jag redan hittat åtta så sex stycken återstår varav flera är ganska vanliga men några kräver mer letande.

Där sitter den och jag kommer allt närmare. Istället för att se ängslig ut eller varna ser den mest ut att vara nyfiken. Vi tittar på varandra och jag upplever att den faktiskt ser mig men inte ser mig som en fara. Att komma ett djur riktigt nära är något jag bara upplevt några gånger. Några älgar som jag träffade på när jag var ganska liten. Dessa träffade jag så ofta att de, enligt min känsla, kände igen mig och till slut brydde sig väldigt lite om att jag gick förbi på väldigt nära håll. Det är en häftig känsla att stå att titta en älg eller som i detta fall en fågel in i ögonen och få en känsla av nyfikenhet. Det roliga i detta fall är att den fortfarande satt kvar när jag själv gick vidare. I efterhand insåg jag också att jag inte riktigt funderade på vad det var för art på fågeln. Det känns lite befriande då jag ju jobbar med att just undersöka och kartlägga just vilka arter som förekommer på olika platser. Denna gång kändes det oväsentligt. Det som kan tilläggas är att de ju själva inte vet vad de heter. Det är ju något som vi människor har hittat på.

När man nu funderar på att djur kan vänja sig vid ens närvaro så inser jag att de glador som jag i stort sett ser varje gång som jag är utomhus, inte verkar reagera alls på att man är nära. Otaliga gånger inser jag att det hänger en glada i luften precis ovanför där jag går. Man har nästan blivit en del av omgivningen vilket känns bra.

Jag befinner mig på en våtmark i nordöstra Kinda på gränsen mot Åtvidaberg. Från jag var liten har jag fått en särskild känsla för ljust denna miljö, en särskild stillhet. Kanske är det för att den ofta ligger lite nedsänkt och omgiven av tät skog som bidrar till att den känns avgränsad på något sätt. Den färggranna vitmossan som ju fått sitt namn hur den ser ut i torrt tillstånd men här varierar arterna från brun, röd, grön och gul färg. I den mjuka, lite fuktiga och svagt sviktande mossan trivs sileshår, rosling, tranbär och hjortron. En sak som är typisk för denna typ av våtmark är den stora variationen mellan kanterna som ofta är kärr med ett mer rörligt vatten som ofta utgörs av grundvattenflöden samt mittendelen som ibland till och med är upphöjd av tjocka torvlager. Den centrala mossen får i stort sett allt vatten från nederbörd och inte från omgivande mark eller från grundvatten.

Sedan har vi ju alla dofter som sprids när man klafsar fram i det lågvuxna riset. De båda väldoftande växterna pors och skvattram växer här tillsammans med odon och tidvis blir det bra träning med höga knäuppdragningar. Det gäller att titta var man går för många arter är små och gömmer sig antingen genom en anonym färg eller att de just är små eller en kombination av detta. Spindelblomster är just en sådan orkidé som inte direkt skriker ut att den finns. Knappt decimeterhög med bleka till blekröda blommor. En så kallad snubbelart som jag brukar kalla sådana som man nästan måste snubbla och hamna med nosen i mossan. En annan orkidé som inte heller är alltför utmärkande är korallrot som nu är överblommad men som verkar ha blivit pollinerad då den har kvar sina uppsvällda frukter. Opollinerade exemplar vissnar mycket snabbt. Det blev ytterligare en orkidé, Jungfru Marie nycklar, men det som jag faktiskt var ute efter, myggblomster, kunde jag inte hitta denna gång. Däremot hittade jag en till orkidé som jag inte kunde artbestämma då den var i knoppstadium. Såg lite ut som Jungfru Marie nycklar men spensligare och helt utan fläckar på bladen. Den ser jag fram mot att försöka hitta igen när den blommar. Den spännande björnmossan får vi ta en annan gång. Där är det så smart ordnat vid sporspridning att man knappast kunde fixa det bättre själv.

En av årets första amiralfjärilar som jag brukar ha i stor mängd i trädgården och främst sensommar och höst då de gärna drar sig till fallfrukt. Denna gång hittar jag denna fjäril intill ett vattendrag där det fladdrar jungfrusländor, flicksländor och trollsländor men även flera fjärilar. Vatten är ju en bristvara i värmen så att vistas intill vatten kan vara viktigt och är ju också avgörande för många arter. Trollsländorna ska ju lägga sina ägg och sedermera ska ju larverna leva i vatten.