Ett par veckor sedan de första tranorna började landa på åkrarna runt huset. Innan dess kunde man höra sträckande tranor sedan slutet av februari. Från de stora grupperna har det nu blivit tydligt vilka som hör ihop i par. Två och två nästan överallt men några platser där det står flera och man kan där fundera på om det är ungfåglar som inte bildat par ännu. De olika paren trumpetar och då ofta ett par i taget. Skulle ju vara intressant att få detta översatt. Jag får lite känslan av att liksom meddelar att man är på plats och jublar för att det är dags för häckning och att vi går mot en allt varmare vår och sommar.
Trodde nog att jag skulle missa snösparven i år. Känns nästan lite sent eller i alla fall när snön försvunnit sedan ett tag tillbaka har jag fått för mig att de är längre norrut. Men så kommer ett sms från dottern som tagit en lunchpromenad och fått en bra bild med mobilen vilket ju är ganska typiskt att det går att komma oförskämt nära. Således blir det en promenad så fort som jag kom hem med kameran redo och på samma plats som vanligt sitter det en snösparv och metodiskt snappar små stärkelserika trampörtsfrön från fjolårets vegetation som fortfarande har en del ätbara delar kvar. Hunden blev nyfiken och ville nog fram för att hälsa eller kanske fånga men jag lyckades streta emot och vi vek av så att snösparven i lugn och ro kunde äta vidare. Vi får väl se om den stannar flera dagar nu när det ska bli snö igen. Kanske inte så inbjudande att flyga vidare eller att det kommer flera.
Jag tror aldrig jag blir trött på att fotografera örnar. Flera gånger på en kort promenad kommer örnar och cirkulerar ovanför och det är främst gamla individer med vita stjärtfjädrar som till och med lyser i solskenet så det är lätt att åldersbestämma på långt håll. Från att bara vara sträckande sånglärkor har jag nu träffat på flera som verkar börja med parbildning och landar och börjar till och med göra spelflykt. De är ju väldigt bra kamouflerade för att leva på marken bland gräs och andra örter. Kan ju ta ett tag innan man upptäcker att det finns en fågel på bilden nedan.
En gammal solbelyst ek med flera håligheter. Under många år åkte jag förbi detta träd och brukade bromsa in och då satt den i ett av de övre hålen. Sedan blev det mer sällan som jag hade anledning att åka förbi men när jag väl gjorde det satt ingen uggla på plats. Det har alltid varit kattuggla som jag sett i eken även om jag vet att flera andra ugglearter finns i trakten. I och med att det verkar vara gott om gnagare ser jag fram mot flera häckningar i och omkring trädgården vilket brukar resultera i tiggande uggleungar under försommar och sommar. Särskilt hornuggleungar kan bli rejält tjatiga men lätena gör också att det går att få syn på dem. Hittade en gammal bild på en hornuggleunge som jag råkade få syn på genom köksfönstret.
Solen kommer äntligen efter många dagar med gråväder. I en ek får jag syn på en karaktäristisk siluett, stjärtmes. Liten rund med väldigt kort näbb och långa stjärtfjädrar. Beteendet är också typiskt med oavbruten aktivitet och gärna hängandes upp och ner samtidigt som de letar efter små insekter och spindlar. Sällan är de ensamma utan drar nästan alltid runt i smågrupper. Under vintern kan de följas åt i meståg med många andra fågelarter på jakt efter föda och samtidigt när man är flera är det många ögon som kan hålla koll efter risker såsom sparvuggla eller andra rovdjur. Den gnistrande vita fjäderdräkten och den näpna näbben gör att detta alltid varit en favorit. Den är ju kanske inte direkt ovanlig men det gäller att känna igen lätet annars är det inte helt lätt att få se när de vanligtvis håller till uppe i lövträden och gärna björkar. I familjen går stjärtmesen under namnet fluffboll vilket jag tycker stämmer väl.
Sista dagen i januari och det har varit en grön vinter men i skogen har det till förra veckan varit relativt mycket snö kvar. Ändå dyker en av våra mest ovanliga svampar upp. Bombmurkla, som också är fridlyst, visar den karaktäristiska överdelen likt en chokladbakelse fylld med chockladkräm. En barrmatta gärna där det är äldre barrskog och inslag av basiska mineral i moränen är lite av grundförutsättningar för denna art. Att det mestadels varit temperaturer som ligger över noll grader är tydligt då det är förhållandevis många färska svampar som finns både på marken och på död ved. Sådana arter brukar kunna visa sig tidigt men kanske inte vanligtvis i januari. Scharlakansröd vårskål växer gärna på lite frisk till fuktig mossa och brunkrös finns i första hand på döda lövträd och kanske främst på annat än ädellöv. Det finns flera krös och en vanlig är ekkrös som är mer mörk och främst på döda ekgrenar men den tydligaste är nog gullkrös på död eller döende lövved som med sin gula till brandgula färg syns tydligt på långt håll. Jag kommer att hålla koll på bombmurklan och räkna med några veckors mellanrum. Den plats i Kinda som jag tillsammans med dottern nu hittade den på är kanske en av Sveriges mest individrika platser för denna arten. Förra året blev det 243 exemplar. Denna gång hittade vi åtta fruktkroppar.
Jo, det är järpe som jag är ute efter. Under min uppväxt har järpe mestadels handlat om mat och i mitt minne kommer det upp persiljejärpar och oxjärpar som nog inte har med fågeln järpe att göra. Jag är ute och går på en skogsväg och råkar titta upp i trädtopparna. En glänta mellan högresta granar står det äldre klibbalar. I toppen sitter två lite knubbiga fåglar och min tanke riktas direkt mot järpe, en skogshöna som jag vet att det är lätt att få se på denna plats. Jag är i en gammal barrskog en bit sydväst om Rimforsa där jag oavsett årstid brukar kunna se järpe eller till och med kycklingar på sommaren som ser ut som bruna och beigefärgade bollar som flyger upp i buskar och träd när de blir rädda medan föräldrarna gärna sitter och trycker på marken under. Spillningen är ganska tydlig och liknar de andra skogshönsen men mycket smalare och mindre.
Det klassiska beteendet som jag brukar se hos snösparvar. Födosök på grusvägarna runt omkring där jag brukar gå. Sannolikt är det trampörtens frön som drar till sig störst uppmärksamhet. Stärkelserika små frön som ofta finns i stor mängd just i den miljön. Men det är inte snösparvar. Det är ganska långt bort så först anar jag att det kan vara gulsparv men ser ganska snabbt att det handlar om ytterligare en norrlänning som kommit på besök. Vinterhämpling. Jag är ju van vid hämpling som finns häckande runt tomten men vinterhämpling är väldigt sällan som jag upptäcker. Det är tre fåglar som är ganska orädda och senare på dagen ser jag ytterligare några. De har nog flugit ganska långt för de häckar framförallt i västra fjälltrakterna även om några häckningsförsök även gjorts i södra Sverige men det verkar vara länge sedan.
Om sommaren har jag turen att ha häckande törnskata i närheten av bostaden. En svart björnliganmask är en viktig karaktär. Nu om vintern har törnskatorna dragit söderut men istället dyker en nära släkting upp norrifrån. Samma svarta ögonbindel men en aning större. Väldigt sällan ser jag den när jag står och spanar efter fåglar utan mer vanligt är att jag på med något annat då den dyker upp, varfågeln, som med sin typiska siluett och vågiga flykt alltid sätter sig i toppen på träd och buskar. Detta gör att den är ganska lätt att upptäcka då den ljusa undersidan gör att det ser ut att sitta en snöboll i toppen. Regelbundna besök om vintern är vanligt då det sannolikt är svårt att hitta föda norrut. Jag har träffat på den i Härjedalen precis i snösmältningen när det blir blottor där det säkert går att hitta små gnagare som är en viktig del av födan. När snötäcket är alltför tjockt är det inte lätt att vara beroende av att fånga djur som bara befinner sig under snön. I södra Sverige blir det sällan så mycket snö överallt och särskilt inte så långa perioder så där finns goda möjligheter att hitta föda även under strängaste vintern. Inte helt lätt att säga var man ska leta efter varfågeln men öppna kulturmarker, gärna med glesa buskar brukar vara bra platser.
Gnistrande vintermorgon med långa iskristaller på såväl grässtrån som trädgrenar. Det har det nog varit någon av de kallaste nätterna denna vinter med närmare 15 minusgrader. Men hunden vill ju gärna gå sin morgonrunda och snö är populärt. Nosen är mer nere i snön än ovanför men nu ser ju även jag vad det är han luktar på. Dovhjort, räv och hare men även mindre gnagare som av någon anledning förflyttat sig i ett utsatt läge och skuttat ganska långa sträckor ovanpå snön istället för att gömma sig bland fjolårsgräs med ett isolerande snötäcke. Nåväl, man är inte så säker under snön heller. Ugglor och andra rovfåglar samt även räv är väldigt bra på att lokalisera sork och möss genom snön. Även hunden gör sina försök och får till ganska bra “sorkhopp” som jag kallar rävens effektiva jakt då de studsar nästan rakt upp och sedan ner med båda tassarna där den förmodade gnagaren borde vara. Fortfarande ligger det dimma kvar och ur dimman kommer havsörnar igen. En sitter och river och sliter på ett byte och både korp och kråkor håller sig i närheten då det kanske faller ner något ätbart.
