Kartfjäril är en fjäril som expanderar norrut och som för bara några år sedan var riktigt ovanlig att få se i Östergötland. Nu dyker den upp ganska regelbundet och har även noterats ganska långt norrut i Sverige. Den första generationen för året har nyss kläckts ur pupporna där de övervintrat. Vårvarianten är orange och har en teckning som till viss del ser ut som bland annat nässelfjäril. Nästa generation som benämns som sommargenerationen är mörk och nästan svart med vissa ljusa inslag och liknar aspfjäril. Det som gör att det är lätt att urskilja att det varken är nässelfjäril eller aspfjäril utan just kartfjäril är storleken. Den är påtagligt liten, något större än exempelvis blåvingar. Aurorafjäril är ungefär lika stor och även vitvingarna som i Sverige främst är skogsvitvinge och ängsvitvinge. Att artbestämma vitvingar är inte helt lätt och det är möjligen så att det också finns mellanformer. Det finns flera vita fjärilar som man skulle kunna blanda ihop vitvingarna med som exempelvis rapsfjäril och hagtornsfjäril som dock är betydligt större däremot är hona av aurorafjäril ganska lik både i uteseende och storlek.

I ett lövrikt skogsbryn står det massa små pagoder, små växter som ser ut som asiatiska små tempel. Det är blåsuga, en spännande växt med våningar som blir allt mindre högre upp. Ganska långt ner brukar det vara lättast att hitta blå blommor i bladvecken och de basala bladen är gröna medan de högre upp har en mer rödbrun ton. Sannolikt är denna växt en rest från tiden då markerna i högre utsträckning var hävdade antingen genom slåtter eller bete även om det då kan ha varit skogsmark men betydligt glesare.

Sedan tidigare har jag hittat flera blommande violer på mer öppen mark men nu går promenaden i skogen där det är mest torrt men sedan kommer lite svackor med fuktigare partier där vitmossor håller vattnet länge. Där tittar kärrviolerna upp. En lite blekviolett viol med rundade blad. Det finns en närstående art som heter mossviol som har annorlunda blad. En bit bort är det inte lika fuktigt men lite glesare blandskog. Här hittar jag skogsviol med sina blå och ganska stora blommor. Det finns en liknande art som heter ängsviol och dessa två brukar också bilda korsningar så artbestämningen kan ibland vara lite knepig.

Ibland får man en spännande närkontakt med fåglar och jag gillar särskilt när det lite känns som att fåglarna inte bryr sig om vad jag sysslar med. Att under ganska lång tid både sitta still men även röra mig runt i området och hela tiden sitter en större hackspett och plockar föda på barken på ett liggande träd. Det är nästan så att han inte tittar åt mitt håll utan fokuserar på maten. Han kallade jag den för den röda fläcken i nacken visar på att det är en hane till skillnad från en helsvart hjässa och nacke som finns på honorna. Ungfåglar har röd hjässa. Det kanske är viktigt just nu att få tag i riktigt bra med insekter då det nog är ungar i boet en bit bort.

En promenad till sandiga marker där det för tillfället är ganska öppet efter avverkningar. Detta passar ganska bra för en del fåglar som gillar kombinationen av öppen, torr och sandig skogsmark. Det drillar högt uppe i luften och om jag hade varit ute i slättlandskapet hade det varit lätt att säga att det är lärkan uppe i skyn men i det fallet menat sånglärka. Nu är det ju verkligen en lärka men trädlärka. Ganska lika när de flyger med spetsiga vingar men sånglärkan har en långdragen sång medan trädlärkan har mer korta strofer. Sedan sitter det en annan fågel där vi bara lägger dit ett pip och får då trädpiplärka. Denna har en spelflykt som ofta inleds med lite sång sittandes på något högt ställe och sedan flyger de högt för att fallandes sjunga fram till dess att de åter landar på utgångspunkten.

Högt upp i björken utanför huset sitter han en morgon och sjunger. Det är rödstjärten som kommit. Sedan tidigare har det varit gott om rödhakar och nu finns alltså en till med ungefär samma färg som jag nog snarare säger är orange än röd hos båda dessa arterna. En stor skillnad är rödstjärtens svarta huvud och även ett ljusare ögonbrynsstreck. Det finns också en viss skillnad mellan var man brukar se dessa. Rödhaken sitter gärna lågt i buskar och sitter de och hävdar revir med sin sång är det gärna högst upp i trädtopparna. Rödstjärten brukar gärna sitta ganska högt och allteftersom vi går mot sommar brukar de bli ganska orädda och till och med sitta bara några meter bort. De verkar ha en större benägenhet att vänja sig vid personer och rörelse. Själv är jag inte riktigt van vid särskilt många rödstjärtar utan fick bekanta mig med dessa bland annat i Ingelsta ekbackar i Norrköping och sedan lite mer här och var och min uppfattning är att de har ökat de senaste åren för nu är det till och med ofta som jag träffar på dem gärna i bebyggelse.

Dessa varma dagar gör att det går raskt med det mesta i naturen. Mängder med växter kommer igång med blomning och träden slår ut med små gröna blad. En som är synnerligen aktiv med att få i sig lite extra näring från knopparna är domherren. Från att hålla till vid våra fågelbord och gärna dyka upp i trädgårdar under vintern så försvinner de helt plötsligt och börjar häcka i skogen. Den flyttar sällan särskilt långt men under vår, sommar och höst måste man nästan känna igen lätet för att förstå att de faktiskt finns nästan överallt i skogen men det är sällan man ser dem. Denna gång tog jag dem på bar gärning när de satt och flitigt mumsade på nyutslagna knoppar. Det är något visst med domherrar. Kanske är det att man kopplar dessa till jul och julstämning men jag har alltid tyckt att det är härligt så fort man ser dem, antingen hanens härligt röda färg eller honans mer diskreta men nästintill grålila färg och så de svarta, grå och vita fälten på vingar, rygg och huvud.

Det är nog ungefär en månad sedan som de landade i sjön och genast är det då tydligt vilka som hör ihop i par. Hela tiden har det varit två som gärna guppar när varandra och också konverserar lite smått och meddelar när de ska dyka med ett lite speciellt rop. Men nu ligger den där helt själv. Det är inte utan att man kan hinna känna lite oro att det har hänt något med den andra. Eller är det så enkelt att de redan har bestämt boplats och att det är på gång lite äggläggning kanske. Ja, inte alltid helt lätt att avgöra om det inte är så att de visar sig vara två igen inom kort. Det är nog lite tidigt för äggläggning och ruvning redan i april men det är ju å andra sidan ganska många fåglar som ligger flera veckor för både gällande ankomst och påbörjad häckning. Senare på kvällen är de åter två så min förhoppning är att det handlar om någon form av förberedelse för häckning i alla fall. Man vet ju inte riktigt säkert förrän man ser resultat med en eller kanske två ungar senare i sommar som guppar tillsammans med föräldrarna. Det är något att se fram mot.

Det hörs mycket långt och tydligt att fiskmåsarna är på plats. Det är både revirhävdning men även parbildning och massa fjäsk och åmande samtidigt som de högljutt skriker tillsammans. Som på en given signal slutar båda och guppar stillsamt en stund för att samtidigt ropa sitt karaktäristiska läte. En bit därifrån simmar en kniphane och och sneglar bort mot gaphalsarna. Ser nästan ut som han är lite irriterad. Det som var så lugnt och skönt för bara några dagar sedan och sen kom dom där och så är vriden slut. Nåväl, de kanske tystnar sedan när de lagt sig på boet. Efter en stund drar knipan iväg med det typiska vingljudet och även måsarna tystnar och verkar vara mer intresserade av att fixa med boplatsen på en sten intill en mindre ö. En klassisk plats där det häckat fiskmås så länge som jag kan minnas. Den lilla ön har inte något namn på någon karta men har alltid kallats för måsön.

Tidig morgon och kort promenad med hunden. Blåmesen är redan igång för fullt med födosök. Nu börjar det bli allt viktigare att fylla på förråden och fixa bo och för honorna gäller extra mycket energi för att snart börja lägga ägg och sedan ruva. Igår kom fågelart nummer 50 sedan vi flyttade till norra Östergötland. Vi inväntar ju alla sångare och många sena flyttfåglar så det borde komma närmare hundra arter fram mot sommaren. Nummer femtio blev i alla fall stjärtmes och senare på kvällen kom även nummer femtioett, en skogssnäppa som spelade sitt speciella läte när den drog över sjön till andra sidan och vidare bort i skogen. Skogssnäppa är ju lite av en doldis men om man är ute i skogen och kommer till en mindre våtmark och det flyger upp en ganska stor vadare som drar iväg bland träden och samtidigt har ett repeterande sjungande läte, då har du nog träffat på en skogssnäppa.