Det blommar för fullt och mest syns prästkragarna men det är väldigt många arter och här och var sticker en orkidé upp blomstängeln. Äntligen har de slagit ut ordentligt för det är först då som i alla fall jag med säkerhet vet om det är äkta nattviol eller grönvit nattviol. Boda är praktfulla med gracila vita blommor, lite typiskt orkidésymetriska med vingar åt sidorna och läpp nedåt och även en uppåtskjutande skärmblad. Pollinierna som kan ses som gulaktiga lodräta streck sitter parallellt men tätt samman på nattiol men isär på grönvit. Det finns egentligen två olika underarter av äkta nattviol men jag tycker att jag oftast hittar lite mellanformer som stämmer in på båda så jag brukar helt enkelt bara nöja mig med äkta nattviol. Detta även om det i detta fall verkligen är en ängsmark som sannolikt hävdats med slåtter under väldigt lång tid tror jag kanske att det är skogsnattviol ändå för sporren, den smala ljusa och långa piggen som går från blomman och bakåt, är verkligen lång vilket är ett tecken på att det nog inte är ängsnattviol. Fridlysta är de i alla fall tillsammans med alla våra orkidéer och jag kommer att göra allt för att de ska trivas allt bättre genom att fortsätta slå gräsmarkerna och låta de stå kvar tills de satt frö.

Jag går utefter sjön och spanar i slänten upp mot skogen en även den lite branta sluttingen mot sjön. Det är mycket som blommar. Skogsvicker, fläcknycklar och flera arter pyrola. Grönpyrola, som är en bra signalart för äldre skog och lång kontinuitet är ganska lätt att känna igen med sina grova blomstänglar och runda, tjocka blad. Det blev också björkpyrola och klotpyrola ungefär på samma ställe. Det finns ju några arter till som jag tänkte se om jag kan hitta. Min favorit är nog ögonpyrola men den är lite kräsen så den kommer jag nog få leta efter ett tag. Stora ytor är helt övertäckta av den gracila linnean. En art som nog var sällsynt då Linné gav den sitt namn på 1700-talet. Numera är linnean inte alltför ovanlig där den trivs i lite halvslutna skogsmarker och gärna i kantzoner och bryn.

Dags igen för gräsklippning. Ny plats kräver ny plan på hur man ska gå tillväga med klippningen dels beroende på vad det är för växter och dels hur magert det är på de olika platserna. Att börja klippa och för varje gång inse att det finns massa ytor som är väldigt artrika gör att man får ändra planerna hela tiden. Denna gång har jag tidigare sparat en yta där det kommer väldigt mycket prästkragar men nu har jag bestämt att spara ett annat ställe men då plötsligt dyker den upp. Nattviol. Den kan jag inte klippa bort utan sparar tillsammans med en remsa av andra arter. Nattvioler är inte alltid lätta att artbestämma. Äkta eller grönvit är ju de som är olika arter men sedan finns underarter där det oftast bukar skiljas på ängs- och skogsnattviol. I och med att ängsnattviolen gynnas påtagligt av slåtter eller annan hävd borde ju detta vara en sådan och dessutom är dessa ganska små. Detta exemplar är kort men väldigt gles blomställning och dessutom lång sporre vilket är den bakersta utstickande, smala delen av blomman. Detta gör att det inte kan vara ängsnattviol. Jag får avvakta tills de slår ut innan jag försöker bestämma helt korrekt. Har sett att det i angränsande björkäng finns fjolårsstänglar av nattvioler. Det finns således flera platser i närheten där det kommer krävas artbestämning framöver.

Vissa växter är lite mer besvärliga att hitta än andra. Låsbräken, eller numera månlåsbräken, kräver nästan att man hittar ett exemplar innan man hittar fler. Man behöver helt enkelt vänja blicken vid detaljer för att hjärnan ska söka efter rätt saker. Det finns flera andra växter som har saker som påminner om sporerna på denna låsbräken. Bland annat syra-arter och daggkåpor men även vissa halvgräs kan man inse att de feltolkas. Låsbräkenarterna är i stort sett uteslutande beroende av störning och helst hävd av slåtter eller bete eller båda. Den kan ju också finnas där det inte är alltför många andra arter som sluter fältskiktet Det som ofta kan vara värt att undersöka är kanterna på grusvägar som inte skrapas alltför mycket eller att det läggs på material för det verkar bli lite för mycket störning. Denna gång råkade jag titta till bredvid ett mindre torp där det tidigare funnits några exemplar. Nu fanns det minst tio. Lite senare var det dags för hundpromenad. En sträcka som jag gått väldigt många gånger och nu när jag precis sett låsbräken på annan plats verkar hjärnan vara mer på hugget och rätt som det är dyker första exemplaret upp och sedan flera. På en plats var det fem på ena sidan och 17 på andra sidan vägen och lite längre bort några till.

Jag fick nästan lite känsla som när man i augusti går på ikea och upptäcker att de börjar ta fram julsakerna eller i november börjar sälja semlor. Det kändes liksom nästan lite fel att hitta de första kantarellerna redan den nionde juni. Jag vet att jag hittat runt midsommar och hört att andra hittat lite innan dess men nionde juni? Nu är det ett särskilt bra läge intill ett berg som håller värmen och solexponerat och säkert bra ur många aspekter men jag kan inte sluta att fundera på om det kanske är så att vi kommer ha kantareller allt tidigare och dessutom alla arter som inte tidigare fanns här eller som kanske inte klarade vintrarna, ska de nu kunna sprida sig och ta över andra miljöer. Ja, det där med klimatförändringar får vi nog leva med framöver och de ska definitivt tas på allvar.

För länge sedan vet jag att jag hittade en spännande art i ett dike. Det var granspira som är en kulturväxt som främst kräver hävdad mark och som nu är ganska ovanlig. Jag gick en stund och letade och hittade ganska många andra arter som också är intressanta som exempelvis orkidéerna fläcknycklar och äkta nattviol men ingen granspira. Sedan faller min blick på en ljus marsipanfärgad bladrosett. Det är tätört, en av våra så kallade köttätande växter som lockar till sig små insekter som den med hjälp av enzymer bryter ner och utnyttjar som extra näringstillskott. Detta tyder på ett inslag av basiskt material i jorden vilket nog kommit med inlandsisens skrapande verkan för mycket länge sedan. det blev ingen granspira denna gång men jag kommer att söka vidare fler gånger.

Längs en grusväg kommer jag fram till ett hus som de gjort iordning med stenmur och blomstrande trädgård. Det ligger något som jag först tror är en huggorm och är då lite försiktig eftersom hunden är med. Mönstret stämmer dock dåligt och närmare titt visar att det är en hasselsnok. Platsen känns bra med solexponerade berg bakom tomten och nära sjö vilket brukar vara en bra kombination. Gjorde en extra koll med lite kollegor för att vara riktigt säker och mycket riktigt är det hasselsnok. Pratade senare med en granne som nog också haft detta på tomten men inte riktigt varit säker på om det är huggorm eller annat.

Ganska regelbundet träffar jag på personer som har en särskild skräck mot spindlar. Den kan många gånger te sig som besynnerlig då jag ibland inte med blotta ögat ens kan räkna till åtta ben utan ser att det bara är något litet som kryper. Nåväl, jag vet att sådana fobier kan sitta mycket djupt rotade men då brukar jag ändå fundera på om inte våra hoppspindlar skulle kunna fungera som lämpliga terapeuter. De är små och nästan alltid fint mönstrade och ser inte alls så farliga ut och det roligaste av allt är att de hoppar. Ofta hoppar de så att man tror att de klippt filmen för ena stunden är de på ett ställe och nästa sekund sitter de en bit bort och man ser liksom inte vad som händer däremellan. Nu sitter det det en zebraspindel, tror jag att det är, på vår dörr. Det finns massa lämpliga uthus och väggar att leta efter just hoppspindlar. De gillar träväggar ocg kanske särskilt ladugårdsväggar där det säkert finns massa små insekter att fånga.

Dessa små insekter med så olika teckning på skölden. De flesta arterna har flera nymfstadier innan de fullt utvecklas till fullbildad och färgerna är ofta spännande kombinationer med rött, gröna nyanser och även prickar eller mönster. Just denna gång landar en mindre björkbärfis på min arm. En ganska vanlig art och eftersom det finns mycket björk runt omkring känns det som en lämplig miljö för denna art. Det där med fis i namnet. De har en möjlighet att släppa ut en illaluktande substans men då får man jobba en del och klämma till eller på annat sätt stressa för annars är de alldeles harmlösa. Det var länge sedan jag kände någon odör kopplat till bärfisar och då oftast i samband med att man plockar blåbär då man kanske är lite brysk och råkar trycka lite för hårt där det sitter en eller annan bärfis. Det finns en lite rolig skrift som heter Sveriges bärfisar. Den brukar jag roa mig med att ha som present vilket brukar först roa och ses som en lite speciell present men sedan brukar det visa sig att de inte kan hålla sig från att försöka artbestämma de bärfisar som dyker upp.