Dessa varma dagar gör att det går raskt med det mesta i naturen. Mängder med växter kommer igång med blomning och träden slår ut med små gröna blad. En som är synnerligen aktiv med att få i sig lite extra näring från knopparna är domherren. Från att hålla till vid våra fågelbord och gärna dyka upp i trädgårdar under vintern så försvinner de helt plötsligt och börjar häcka i skogen. Den flyttar sällan särskilt långt men under vår, sommar och höst måste man nästan känna igen lätet för att förstå att de faktiskt finns nästan överallt i skogen men det är sällan man ser dem. Denna gång tog jag dem på bar gärning när de satt och flitigt mumsade på nyutslagna knoppar. Det är något visst med domherrar. Kanske är det att man kopplar dessa till jul och julstämning men jag har alltid tyckt att det är härligt så fort man ser dem, antingen hanens härligt röda färg eller honans mer diskreta men nästintill grålila färg och så de svarta, grå och vita fälten på vingar, rygg och huvud.

Det är nog ungefär en månad sedan som de landade i sjön och genast är det då tydligt vilka som hör ihop i par. Hela tiden har det varit två som gärna guppar när varandra och också konverserar lite smått och meddelar när de ska dyka med ett lite speciellt rop. Men nu ligger den där helt själv. Det är inte utan att man kan hinna känna lite oro att det har hänt något med den andra. Eller är det så enkelt att de redan har bestämt boplats och att det är på gång lite äggläggning kanske. Ja, inte alltid helt lätt att avgöra om det inte är så att de visar sig vara två igen inom kort. Det är nog lite tidigt för äggläggning och ruvning redan i april men det är ju å andra sidan ganska många fåglar som ligger flera veckor för både gällande ankomst och påbörjad häckning. Senare på kvällen är de åter två så min förhoppning är att det handlar om någon form av förberedelse för häckning i alla fall. Man vet ju inte riktigt säkert förrän man ser resultat med en eller kanske två ungar senare i sommar som guppar tillsammans med föräldrarna. Det är något att se fram mot.

Det hörs mycket långt och tydligt att fiskmåsarna är på plats. Det är både revirhävdning men även parbildning och massa fjäsk och åmande samtidigt som de högljutt skriker tillsammans. Som på en given signal slutar båda och guppar stillsamt en stund för att samtidigt ropa sitt karaktäristiska läte. En bit därifrån simmar en kniphane och och sneglar bort mot gaphalsarna. Ser nästan ut som han är lite irriterad. Det som var så lugnt och skönt för bara några dagar sedan och sen kom dom där och så är vriden slut. Nåväl, de kanske tystnar sedan när de lagt sig på boet. Efter en stund drar knipan iväg med det typiska vingljudet och även måsarna tystnar och verkar vara mer intresserade av att fixa med boplatsen på en sten intill en mindre ö. En klassisk plats där det häckat fiskmås så länge som jag kan minnas. Den lilla ön har inte något namn på någon karta men har alltid kallats för måsön.

Tidig morgon och kort promenad med hunden. Blåmesen är redan igång för fullt med födosök. Nu börjar det bli allt viktigare att fylla på förråden och fixa bo och för honorna gäller extra mycket energi för att snart börja lägga ägg och sedan ruva. Igår kom fågelart nummer 50 sedan vi flyttade till norra Östergötland. Vi inväntar ju alla sångare och många sena flyttfåglar så det borde komma närmare hundra arter fram mot sommaren. Nummer femtio blev i alla fall stjärtmes och senare på kvällen kom även nummer femtioett, en skogssnäppa som spelade sitt speciella läte när den drog över sjön till andra sidan och vidare bort i skogen. Skogssnäppa är ju lite av en doldis men om man är ute i skogen och kommer till en mindre våtmark och det flyger upp en ganska stor vadare som drar iväg bland träden och samtidigt har ett repeterande sjungande läte, då har du nog träffat på en skogssnäppa.

En tita som sitter i en gran bland hängande lavar och torra grenar. Att se skillnad på en- och talltita är inte alltid så lätt. Man får nästan ta det på var man ser dessa. Bor man i ett öppet landskap och ganska långt till skogen och har en tita framme vid fågelbordet så är det nog entita. Talltitan är mer skogspräglad och inte helt gärna att de flyger iväg över öppna marker. Här födosöker den för fullt efter spindeldjur och små insekter i barkspringor och bland lavar. Det är tur att de ofta meddelar vem de är med ljud. Det dröjer inte särskilt länge förrän det typiska och ganska vemodiga lätet avslöjar att det denna gång är talltita som jag har runt omkring mig. Det är några stycken i olika träd men vid närmare kontroll är det också några tofsmesar som jag dock inte fick bild på. De rör sig hela tiden så bara att få in dessa i sökare kräver tålamod.

Gårdagen bjöd på nästan alla väder inklusive storm i byarna. Regn, snö, hagel och åska vilket väl kan betecknas som ett typiskt aprilväder. Morgonen var också ganska blåsig men trots detta så hade en sädesärla tagit sig fram i blåsten och landat på tegelpannorna på grannhuset. Där trippade den fram och sade emellanåt KVIVITT. Det brukar finnas ett bo under en av pannorna så vi hoppas på häckning även i år.

Jag blev sen sittande en stund på bänken nere vid sjön. Det är fortfarande oroligt med vågor och vinden verkar vrida runt och ska väl senare bli nordlig så det blir väl att förvänta sig lite kallare väder. En gräsand simmar längs med stranden på ön en bit ut i sjön. Där är det lä och stilla intill kanten. Men sedan ser jag något litet. Vad är det som rör sig. Jag ser ju storleksskillnaden mellan gräsanden och det som jag nu ser är ett par änder som är mycket mindre. Tanken går till någon av våra små simänder som jag dock inte känner riktigt hör hemma i denna sjö, utan kopplar mer till näringsrika och mer grunda sjöar. Det är i alla fall mer i den miljön som jag sett dessa tidigare. Innan jag hunnit hämta kameran hör jag vilka fåglar det är. Det klassiska lätet från kricka hörs tydligt. En av de fåglar som faktiskt berättar sitt namn. KRICK hörs det igen några gånger. Ett kort och ganska högt ljud från denna lilla simand. När de sedan simmar förbi gräsanden ser man hur mycket mindre de är. Färgteckningen hos krickahanen är lite speciell med det rostbruna huvudet med det gröna fältet och den nästan silvergrå ryggen och sidan.

En kvällspromenad längs med sjön. Ett par kanadagäss simmar sakta ut och efter kommer ett par gräsänder. Allt går stilla och lugnt även om hunden går bredvid mig. Även han verkar vara van vid alla dessa fåglar ute på sjön. Ett bekant läte sätter igång med det vinande ljudet från kniporna som lyfter. Det finns en aning skillnad på hanens och honans vingljud som är ganska svårt att höra skillnad på om man inte hör dessa samtidigt. Plötsligt ligger de där, storlommarna. De simmar still och sakta fram och kommer riktigt nära. Denna fantastiskt grafiska fågel med en mosaik av vita och svarta fält samt grått sidenmatt huvud.

Rödhakar sitter nästan överallt. Denna lilla insektsätare gillar att sitta ganska högt och jag hade en gång en universitetslärare som insisterade på att de aldrig sitter i granar och sjunger. Jag hade inventerat sjungande fåglar och kom med resultatet och han avvisade alla rödhakar som satt och sjöng just i granar för “det gör inte rödhakar”. Jag insåg att han gjorde detta för att det inte stämde med tidigare års inventeringar och hade inget att göra med vad jag hade sett och observerat. Från detta tillfälle blev jag allmänt mer skeptisk mot framförallt hans forskningsresultat då jag insåg att min lärare verkade vara mer var intresserad av att det ska bli rätt ur hans synpunkt snarare än vad som egentligen är korrekt. Rödhaken är nog en av mina favoriter när det gäller vårfåglar. En smal näbb en orange färg på ansikte och haklapp. Att de gärna sitter högt i gran blev ju tydligt idag och även i björk precis utanför huset satt flera stycken i alla väderstreck.

Alltid intressant att spana på månen på ett nytt ställe. Omgivande belysning och närhet till kraftiga ljuskällor från större städer påverkar hur väl man ser strukturer. Tog några bilder innan det blev riktigt mörkt. Som vanligt spännande att se de olika formerna och kratrarna som syns tydligt.

Man är nog lite påverkad av att vara ute mycket och dessutom om man är nyfiken på varför det ser ut som det gör. Stenblock som ser organiserade ut. Är det människan som gjort något eller är det naturligt? Har något hänt nyligen eller är det för många tusen år sedan? Denna dag har jag dels stått och spanat på en havsörn som cirklar över huset och dels gått några nya stigar österut över hällmarker och blåbärsris. Alla smala djurstigar vittnar om flitig aktivitet och jag misstänker att det springer både vildsvin, rådjur, älg och grävling och en och annan räv. På en yta är det blockrikt och träden ser ut att vara senvuxna vilket vittnar om att det är extra magert på platsen. Detta brukar vara ett tydligt tecken på att det kan röra sig om ett klapperstensfält som rest efter en gammal strandlinje. För många skulle detta säkert mest vara en yta som man undviker och går runt eftersom det är lite svårt att gå utan att stuka fötterna men i min hjärna dyker direkt frågan upp om det är Yoldiahavet som kan ha stått här eller Baltiska issjön. Jag är van från södra Östergötland att Baltiska issjön brukar ligga på ungefär 112-115 meter över havet men vet också att jag har hittat klapperstensfält i Kolmården runt 100-105 meter över havet och detta har jag tolkat som att det är Yoldiahavet. I och med att detta stenfält är så pass tydligt är jag i alla fall inne på att det rör sig om en gammal strandlinje tills jag får något annat tips.