Man är nog lite påverkad av att vara ute mycket och dessutom om man är nyfiken på varför det ser ut som det gör. Stenblock som ser organiserade ut. Är det människan som gjort något eller är det naturligt? Har något hänt nyligen eller är det för många tusen år sedan? Denna dag har jag dels stått och spanat på en havsörn som cirklar över huset och dels gått några nya stigar österut över hällmarker och blåbärsris. Alla smala djurstigar vittnar om flitig aktivitet och jag misstänker att det springer både vildsvin, rådjur, älg och grävling och en och annan räv. På en yta är det blockrikt och träden ser ut att vara senvuxna vilket vittnar om att det är extra magert på platsen. Detta brukar vara ett tydligt tecken på att det kan röra sig om ett klapperstensfält som rest efter en gammal strandlinje. För många skulle detta säkert mest vara en yta som man undviker och går runt eftersom det är lite svårt att gå utan att stuka fötterna men i min hjärna dyker direkt frågan upp om det är Yoldiahavet som kan ha stått här eller Baltiska issjön. Jag är van från södra Östergötland att Baltiska issjön brukar ligga på ungefär 112-115 meter över havet men vet också att jag har hittat klapperstensfält i Kolmården runt 100-105 meter över havet och detta har jag tolkat som att det är Yoldiahavet. I och med att detta stenfält är så pass tydligt är jag i alla fall inne på att det rör sig om en gammal strandlinje tills jag får något annat tips.

Det är ganska sent och nästan helt mörkt. En aning ljust på himlen fortfarande och ur mörkret hörs ett välbekant ljud. Det är en morkulla som med sin karaktäristiska spelflykt och en siluett med lite rund kropp och spetsiga vingar. Den flyger nästan alltid längs med skogsbryn och lätet med knorrp, knorrp följt av tjipp eller tjipp, tjipp går inte att ta miste på.

Promenaden fortsätter och precis innan jag kommer tillbaka sätter den igång, sparvugglan. Det var ganska länge sedan som jag hörde eller såg en sparvuggla så det är roligt med ny kontakt. Den lite vemodiga och entoniga visslingen hörs nästan alltid i skymning eller gryning. Denna lilla uggla är bara en och en halv decimeter stor och väger sextio gram.

Ser fram mot första lomropet över sjön. Kanske ikväll när det är ganska stilla och soligt. Nu är det också dags att börja spana efter första sädesärlan även om många brukar ha riktmärke att det ska gå fram till några dagar in i april innan den visar sig.

Den skriker inte direkt ut att den finns, vårfrylen, där det står längs med grusvägskanten. De bruna blommorna som börjar i ett knippe kommer sträcka på sig och spreta på hårfina stjälkar. Fryle hör till halvgräs tillsammans med säv, tåg, starr och ag samt ett antal släkten till. Halvgräs är ju ganska konstigt namn. jag misstänker att de fått det för att de liknar gräs men att de inte tillhör de riktiga gräsen. Gräs förresten är ju kanske världens viktigaste växter. Jag tänker väl inte närmast på gräsmattor och golfbanor utan på alla gräs som utgör föda för stora delar av världens befolkning. Alla sädesslag, ris, hirs, majs och till och med bambu är alla gräs. Dessutom är det ju huvudföda för betesdjur och inte minst mat för kor och får som sedan producerar mjölk och kött. Men nu var det ju ett halvt gräs som jag hittat, i form av vårfryle och som tittar upp som en av de första med gröna blad med lite rödrosa ton vid basen och nötbruna blommor.

Kväll och alldeles stilla över sjön. Månen visar sig med endast en smal skära och långt ner syns en planet som strax försvinner nedanför horisonten. Venus har kunnat ses ett tag precis innan det blir helt mörkt. Månen är i ny och går mot allt större belyst yta. Två morkullor drar snabbt förbi och gnabbas i flykten. Jag inväntar årets första riktiga spelflykt längs med skogskanten.

Fåglarna i sjön och omgivande marker har jag följt sedan jag var liten. En del änder, kanadagäss och framförallt storlom har varit typiska arter. Men denna kväll landar två grågäss och simmar stilla runt omgivna av knipor och gräsänder. Hoppas att håller sig kvar och häckar i närheten. Nu händer massor och nya vårtecken dyker upp varje dag. Jag inväntar att höra första morkullan för året. Försöker hålla mig utomhus precis i skymningen då morkullans spelflykt brukar kunna ses längs med skogsbryn. Det speciella lätet med knorrrp-knorrrp följt av tjipp eller tjipp-tjipp går inte att missta sig på. Bara att ut och lyssna och spana.

En frostig morgon med klar luft. Sjön ligger spegelblank. Rödhaken har kommit igång på allvar. I bakgrunden hörs något som jag inte hört på länge. Orrspel någonstans uppe i skogen. Jag vet att det inte är några större våtmarker i närheten men tror att de spelar på några mindre fuktsvackor mellan bergen med öppen karaktär. Tranor trumpetar och en dubbeltrast sjunger sin lite mer enformiga sång än koltrasten. Det är inte lätt att vara säker på vilken trast som sjunger men redan har jag haft förmånen att höra både samtidigt och då är det inget tvivel vem som är vem.

En lunchpromenad längs med vattnet och solen ligger på och värmer i sydslänten vid vägen. Isen luckras upp och har släppt från land och det har landat en del änder de senaste dagarna. Knipor brukar vara på plats tidigt men jag kan inte minnas att jag sett så många gräsänder just i denna del av sjön. En hona och en hane sitter och värmer sig i solen och är helt obekymrade av att vi går förbi ett fåtal meter bort även om jag har med mig hunden.

Lite sval blåst dämpar solens värmande men över grusvägen ser jag ett fladdrande och en aning orange färg men i huvudsak ganska väl kamouflerad särskilt när den sätter sig på gruset. Vanligen brukar min första fjäril för året vara nässelfjäril eller citronfjäril, någon gång påfågelöga och kanske sorgmantel vilket är sådana som övervintrar som fullvuxna fjärilar och bara behöver lite solvärme för att göra de första provflygningarna. Denna gång blev det en annan fjäril. Flickfjäril och egentligen brun flickfjäril som inte hör till dagfjärilarna utan är en mätare. Tyvärr är det inte alltid så bra att sätta igång att flyga för tidigt då det inte är särskilt många blommande örter som kommit igång. Inom kort kan sälgen slå ut och även vissa tidiga vårblommor men ännu är det sparsamt.

Tidig morgon runt fem och mörkt utanför. Sitter och smuttar på en kopp kaffe när jag hör att det precis utanför börjar sjunga en strof som jag inte hört på ett tag. Rödhaken har denna morgon bestämt sig för att det är dags för att börja hävda revir och så småningom se till att det blir bo och ungar. Just denna morgon kanske har något visst eller kanske att det var lite sol igår. Något har i alla fall gjort att just denna morgon blev starten på vårbestyren för just denna rödhake. Det är så mörkt ute att någon bild på denna fågel inte är möjligt just nu så det får bli en från ett tidigare tillfälle.

Många har svårt att känna igen rödhakens sång. Jag brukar tipsa om att de har två olika lägen som de växlar mellan. Den gurgliga sången har inte direkt några rena toner men börjar ganska lågt och går sedan upp någon oktav och gurglar vidare och sedan ner igen. Det finns några fåglar som har ungefär samma tonfall men just detta med att växla mellan oktaverna är lite signum för rödhaken.