Ibland händer det att man får vara med om något så ovanligt att det kanske inte händer igen under ens livstid. En del himlafenomen återkommer ju med ganska långa intervall så när man fått se total solförmörkelse eller månförmörkelse så brukar det var långt kvar till nästa gång som det sker. Det blir lite mer jordnära när det handlar om växter. Lind är ett trädslag som är tämligen utspritt och i Kinda trivs den såväl i brantområden som i ädellövskog. Tack vare förra årets speciella sommar har frukterna av lind kunnat mogna vilket verkar ske ungefär en gång per hundra år. Vad exakt som påverkar verkar inte vara helt säkerställt. En del hävdar att det krävs mycket varm sommar med efterföljande lång och varm höst och andra menar att det är avgörande med några extremt varma dygn för att fröet ska växa till på rätt sätt. Att det är ovanligt verkar dock alla hålla med om. Fredagens promenad i en ädellövskog där lind dominerar ligger på gränsen mot Västerviks kommun. Området är flera hektar stort och det finns också lindar spridda lite här och var inne i omgivande granskog. Trots att det finns lind utspritt över ett stort område kunde vi bara hitta någonstans mellan tio och femton plantor. Jag vet att man i västra länsdelen, bland annat på och nedanför Omberg noterat en del lindplantor också men för övrigt är jag i dagsläget osäker på hur det ser ut. Det finns en viss variation vad gäller hjärtbladens utseende där några är femfingrade och några är sjufingrade där den mellersta sticker ut lite extra.

På besök i ett spännande reservat i södra Kinda. Hulebo, där det endast blev en lite del som jag hann med. Senvuxna ekar, varav de flesta är bergek, som med sina ekollon med kort stjälk lätt kan särskiljas från vår mer vanliga skogsek. Fick också lära mig ett ännu bättre kännetecken på bladen där vanlig ek har sidonerver till både spets och vik medan bergeken endast har nerverna till spetsarna på de vågkantade bladen. På flera av ekarna växer en speciell lav som heter blomskägglav. Stora runda fruktkroppar som har en kant av tunna grenar. Många exemplar växer högt upp och kan endast ses som en siluett mot himlen. Även fertil lunglav, alltså lunglav med fruktkroppar, växte på en plats i utkanten av reservatet. Vad jag känner till är det bara två platser till i Östergötland där detta förekommer.

Mitt bland blåsippa och mossor står den märkliga skålsvampen som jag tror är haröra. Den är tunnkantad och ganska stor. Egentligen är jag på jakt efter en ovanlig växt som heter myskmåra. Det visar sig finnas ganska gott om den också men mer spektakulära svampar drar till sig mer uppmärksamhet. Som till exempel stubbhorn som ser ut som små renhorn som sticker upp från marken.