Det knastrar under fötterna i den torra och glesa tallskogen. Många växter ser ut att kämpa i torkan men det finns ändå ganska många växter som verkar trivas bra. I en strimma solljus lyser rönnstammen och bland bergslok, kruståtel, harsyra och ängskovall står den, rödsysslan eller röd skogslilja, som kanske är det vanligare namnet. Mitt årliga besök på denna plats visade att det blommar ganska bra. Ungefär hälften av plantorna har blommor och resten är infertila, något som varierar från år till år. Förra året hade nästan alla plantor en blomstängel medan andra år har det varit väldigt få blommor. Det är några veckor i juni som man har chansen att se rödsysslan blommande och sedan är det en svår art att hitta då de gröna bladen blir väldigt anonyma tillsammans med övrig grönska.

Det är en varm dag och inne i den täta skogen är det gott om myggor men jag tar mig tid att sätta mig på huk för att få bild på några växter som döljer sig i den skuggiga miljön. Jag befinner mig i en blandskog där många granar dött av barkborreangrepp men många gamla granar verkar också ha klarat sig. För övrigt finns här gott om hasselbuketter, lind och rönn. I den mullrika jorden spirar flera exemplar av nästrot. En orkidé som saknar klorofyll. Den får sin näring genom att parasitera på svampmycel. Det verkar inte som att de parasiterar på andra högre växter utan endast på svamp. Det är en av tre svenska orkidéer som saknar klorofyll och jag har tänkt att hitta alla dessa denna sommar. De två övriga, korallrot och skogsfru kan bli svårare. Korallroten är inte helt ovanlig men dyker inte upp i större mängd varje år. Skogsfrun är en riktig luring som sannolikt inte kommer upp årligen utan kan dröja flera år mellan blomningarna. Att nästroten finns just på denna plats visar på att det är kalk i jordlagren.

Här finns också två andra växter som man kanske inte alltid lägger märke till. Skogsvicker med sina vita blommor men som man vid närmare betraktelse kan se hysa blålila streck. På många växter kan just denna typ av linjer vara körriktningsvisare för pollinerande insekter. Ett sätt att visa var man ska landa. Skogsvicker är ganska vanlig och växer gärna i dikeskanter längs med skogsvägar men för att växa på höjden behöver de hjälp vilket de får eller tar från träd eller buskar eller andra växter som till exempel örnbräken.

En väldigt vanlig växt är ekorrbär som trivs i många skogstyper men kanske är så pass oansenlig att den försvinner i all annan grönska. Den är en sparrisväxt som efter blomning med små späda, vita blommor, utvecklar röda bär som anses vara giftiga eller i alla fall irriterande på slemhinnor.

Där i vägkanten står de tämligen tätt, ängshaverrot. Långsträckta med sina gula blomkorgar som efter blomningen får maskroslika frön. Roten har ansetts som användbar och lätt kokta ska de likna sparris. Jag har inte provat men det nämns att det ska ha en sötaktig smak. De växer oftast på gränsen mellan diket där det är tät vegetation och vägen där det är kraftig påverkan av trafik och snöröjning som skapat en lite zon i vägkanten där det är glest med vegetation. Linné skapade ett blomsterur baserat på när olika blommor öppnar sig och sluter sig vilket för ängshaverroten är mellan 3 och 5 på morgonen respektive 9 till 10 på förmiddagen.

Finns ju ett begrepp som säger att “lagom är bäst”. Komikern Claes Eriksson hävdade dock att “bäst måste ju vara bäst” och det kan man väl tycka är det korrekta annars faller väl lite begreppet “bäst”. Men ibland kanske just lagom kan vara bäst. Om man tar sig tid att betrakta maskrosen och dess frön. Hur har denna växt blivit så framgångsrik. Nu låter det ju som att det är en art men i själva verket väldigt många arter som man hellre delar in i grupper för att det finns så stor artrikedom och variation. Men om man tittar på hur fröna ser ut och beter sig är det ju så att de är uppbyggda för att just flyga lagom långt. De ska inte bara trilla ner men de ska heller inte ha alltför lätt att sväva iväg och stiga och följa med vinden för att kanske hamna väldigt långt borta. Fröet med det tillhörande parasollet är således inte bildat för att flyga så långt som möjligt och kanske hamna på en annan kontinent. Nej de ska endast sväva en lagom lång sträcka från där moderplantan växte. Om man springer genom ett maskrosfält när det är en stilla blåst svävar fröna iväg men ganska horisontellt vilket innebär att fröets tyngd och parasollets lyftkraft är synkade så att de ska sväva en bit bort men inte alltför långt bort. Så lagom långt bort verkar vara bäst för maskrosen och man kan fundera på varför. Kanske har det visat sig vara den bästa strategin då det möjligen är bra eller kanske bättre förhållanden en bit bort. Har växten vuxit och satt frö på en plats är det sannolikt att det även fungerar en bit bort. Skulle fröna flyga alltför långt bort kanske de hamnar i en väldigt annorlunda miljö som inte alls passar eller ute i en sjö eller havet. Många nära släktingar till maskrosen dyker upp tidigt på brandfält. Här bildas öppna markytor där frön lätt kan gro. På väldigt kort tid flyger det in frön från korsört och dunört som sannolikt finns i närområdet. Kommande år etablerar sig andra arter som behöver hjälp av exempelvis insekter. Så för maskrosfröna är ju lagom bäst, en lagom lång resa till en gräsmatta nära dig.