Beteenden är alltid roligt att fundera på. En råget som står stilla och är ganska sparsam med att spana åt mitt håll även om hon upptäckt att jag är på plats och även hunden. Att hon också rör sig sakta men inte har några tendenser till att springa undan gör att jag är säker på att det finns ungar som rör sig runt henne i det höga gräset. Ibland agerar hon så jag i alla fall får känsla av att ungarna diar. Jag fortsätter iväg för att inte störa mer och jag ser på håll att hon fortsätter med samma beteende som när jag var i närheten. Hoppas att ungarna följer henne till annan plats när det är dags för skörd av vallen.
Där i vägkanten står de tämligen tätt, ängshaverrot. Långsträckta med sina gula blomkorgar som efter blomningen får maskroslika frön. Roten har ansetts som användbar och lätt kokta ska de likna sparris. Jag har inte provat men det nämns att det ska ha en sötaktig smak. De växer oftast på gränsen mellan diket där det är tät vegetation och vägen där det är kraftig påverkan av trafik och snöröjning som skapat en lite zon i vägkanten där det är glest med vegetation. Linné skapade ett blomsterur baserat på när olika blommor öppnar sig och sluter sig vilket för ängshaverroten är mellan 3 och 5 på morgonen respektive 9 till 10 på förmiddagen.
Det finns några fåglar som verkligen utvecklat flygtekniken och man kan nästa säga att de har tre vingar som alla samspelar. På mina promenader med hunden har jag förmånen att kunna betrakta dessa mäktiga fåglar på nära håll och se stjärtpennorna vridas för att kompensera och hålla huvudet stilla för att bättre kunna spana och ta byten. Det finns ju flera fåglar som beter sig liknande och då tänker jag bland annat på tärnor och tornfalk som ju också ryttlar där vingar och stjärtpennor ser till att huvudet är helt stilla.
Nyslagna gräsmarker är väldigt inbjudande för gladan. Antagligen visar sig åtskilliga sorkar och möss som helt plötsligt blir av med sitt skydd av tätt gräs. Det har ju de senaste tio åren blivit en väldigt stor ökning av röd glada i trakterna där jag bor och från att ha varit en exklusiv art som man möjligen fick se någon gång per år till att vara en följeslagare i stort sett så fort som man är utomhus. Tidigare brukade jag skämta med att säga att jag har mer glada än mygg där jag bor men detta får jag i år ta tillbaka för det är påtagligt mer myggor än vanligt. Detta beror sannolikt på att det varit gott om småvatten och stillastående vatten i diken och i skogen vilket gjort att det kläckts fram gott om mygg vilket borde gynna många fåglar.
En kvällspromenad med hunden och ett nära möte med ett par grävlingar. Det händer ju alltid saker när man vistas mycket utomhus och särskilt på kvällen och i gryningen då många djur är ute och aktiva som vi sällan ser på dagen. När jag kommer tillbaka från promenaden ser jag månen. Som ett eldklot visar den sig precis över trädtopparna. Jag slås alltid av att månen stiger så pass fort. Det är inget man märker när den står högt upp på himlen. Men när det finns något att jämföra med så flyttar den sig snabbt. En fascinerande sak är ju den välsynkade rotationen som hela tiden innebär att samma sida visas mot oss och därför får vi aldrig se baksidan från jorden.
Finns ju ett begrepp som säger att “lagom är bäst”. Komikern Claes Eriksson hävdade dock att “bäst måste ju vara bäst” och det kan man väl tycka är det korrekta annars faller väl lite begreppet “bäst”. Men ibland kanske just lagom kan vara bäst. Om man tar sig tid att betrakta maskrosen och dess frön. Hur har denna växt blivit så framgångsrik. Nu låter det ju som att det är en art men i själva verket väldigt många arter som man hellre delar in i grupper för att det finns så stor artrikedom och variation. Men om man tittar på hur fröna ser ut och beter sig är det ju så att de är uppbyggda för att just flyga lagom långt. De ska inte bara trilla ner men de ska heller inte ha alltför lätt att sväva iväg och stiga och följa med vinden för att kanske hamna väldigt långt borta. Fröet med det tillhörande parasollet är således inte bildat för att flyga så långt som möjligt och kanske hamna på en annan kontinent. Nej de ska endast sväva en lagom lång sträcka från där moderplantan växte. Om man springer genom ett maskrosfält när det är en stilla blåst svävar fröna iväg men ganska horisontellt vilket innebär att fröets tyngd och parasollets lyftkraft är synkade så att de ska sväva en bit bort men inte alltför långt bort. Så lagom långt bort verkar vara bäst för maskrosen och man kan fundera på varför. Kanske har det visat sig vara den bästa strategin då det möjligen är bra eller kanske bättre förhållanden en bit bort. Har växten vuxit och satt frö på en plats är det sannolikt att det även fungerar en bit bort. Skulle fröna flyga alltför långt bort kanske de hamnar i en väldigt annorlunda miljö som inte alls passar eller ute i en sjö eller havet. Många nära släktingar till maskrosen dyker upp tidigt på brandfält. Här bildas öppna markytor där frön lätt kan gro. På väldigt kort tid flyger det in frön från korsört och dunört som sannolikt finns i närområdet. Kommande år etablerar sig andra arter som behöver hjälp av exempelvis insekter. Så för maskrosfröna är ju lagom bäst, en lagom lång resa till en gräsmatta nära dig.
Lågflygning över gräsmarkerna. En hane av brun kärrhök söker efter gnagare och vips så vinklar den upp en och vrider om nedåt för att anfalla. Om den lyfter direkt brukar det vara tecken på att den missade men om den sitter kvar en stund har det nog blivit träff. De häckar en bit bort i den täta vassen runt sjön Striern där de bygger upp ett bo av främst vass. Hanens bruna vingframkanter och blågrå delar samt svarta vingspetsar gör det lätt att identifiera. Honan som är mest brun men med ljust huvud kan vara lite knepigare att vara säker på om man inte ser dem ordentligt.
Nästan alltid i toppen av en buske sitter den och drar sin strof, törnsångaren. Många anser att den raspiga sången säger “tycker du det, tycker du”. Det är en fågel som kanske inte är helt lätt att särskilja från flera andra om man bara ser den på lite håll. Ärtsångaren är ganska lik men så fort de sätter igång med sin sång är det ingen tvekan om vilken det rör sig om. Den är knuten till kulturlandskapet med sina öppna gräsmarker men framförallt ska det finnas åkerholmar med buskar och träd. I vissa delar av Östergötland har man varit väldigt flitig med att ta bort allt som hindrar jordbruksredskap och det kan man förstå att det blir krångligt och mindre produktivt men samtidigt tappar man många arter som använder åkerholmarna som skydd, häckningsplats eller för att söka föda.
Jag skulle nog beteckna rödstjärten som en doldis då den faktiskt är ganska vanlig och dessutom i stora delar av Sverige men ändå när man nämner den ser många ut som frågetecken och säger att det är något som de inte hört om eller sett. Det kolsvarta ansiktet en blygrå hjässa och rygg samt den ljusa undersidan som hos hanen drar åt en färg som jag nog mest förknippar med jordgubbsrippel, en vaniljglass som jag gillade som barn med inslag av stråk med jordgubbssylt. Numera har man bestämt att den är mest släkt med flugsnappare och beter sig till stor del som en sådan men har en del rörelser som kanske mer är likt en rödhake med nigningar och knixningar. En tydlig sak vad gäller rödstjärt är hur mycket som finns vad gäller lokala namn och även olika myter. Nästan alltid brukar detta tyda på att det är en fågel som är knuten till olika miljöer som är förknippade med kulturlandskapet där människan på olika sätt har varit involverad och antingen påverkat genom betesdjur eller annan utglesande aktivitet. Det är förvånansvärt sällan som i alla fall jag hittar rödstjärt i gamla orörda naturskogar utan oftast i anknytning till gårdsmiljöer eller trädgårdar.
En torr varm och sandig slänt i en ledningsgata. Jag är egentligen på jakt efter sandödla och ska också passa på att titta till mosipporna. Solen värmer och får mängder av fjärilar att flyga runt där citronfjäril verkar vanligast men även aurorafjäril och påfågelöga. Den som just nu är både minst och kanske mest svår att upptäcka av de fjärilar som är aktiva är grönsnabbvingen eller som jag fortfarande brukar kalla den björnbärssnabbvinge som är det äldre namnet. Den smälter bra in så fort den sätter sig med hopslagna vingar oavsett om den sitter på tall, lingon eller ljung som är fallet just på denna plats. När den flyger är det också inte helt lätt att känna igen den då insidan är mörk och utsidan grön.
Den andra av våra vanliga skvättor, buskskvättan, finns ofta i samma miljö som stenskvättan. Det som skiljer dessa arter är var de oftast sitter. Rent generellt är det ovanligt att hitta buskskvätta på stenar utan den föredrar stolpar, stängseltråd eller buskar där den i stort sett alltid sitter i toppen. Buskskvättan är inte alltid lätt att känna igen på avstånd då den ser ut som en tämligen liten fågel utan alltför mycket kännetecken som sticker ut. På närmare håll ses den beigefärgade haklappen och det ljusa ögonbrynsstrecket. Det allra lättaste är att lära känna igen sången som liknar stenskvättan med rasp och visslingar.
