Det knastrar under fötterna i den torra och glesa tallskogen. Många växter ser ut att kämpa i torkan men det finns ändå ganska många växter som verkar trivas bra. I en strimma solljus lyser rönnstammen och bland bergslok, kruståtel, harsyra och ängskovall står den, rödsysslan eller röd skogslilja, som kanske är det vanligare namnet. Mitt årliga besök på denna plats visade att det blommar ganska bra. Ungefär hälften av plantorna har blommor och resten är infertila, något som varierar från år till år. Förra året hade nästan alla plantor en blomstängel medan andra år har det varit väldigt få blommor. Det är några veckor i juni som man har chansen att se rödsysslan blommande och sedan är det en svår art att hitta då de gröna bladen blir väldigt anonyma tillsammans med övrig grönska.
Det är en varm dag och inne i den täta skogen är det gott om myggor men jag tar mig tid att sätta mig på huk för att få bild på några växter som döljer sig i den skuggiga miljön. Jag befinner mig i en blandskog där många granar dött av barkborreangrepp men många gamla granar verkar också ha klarat sig. För övrigt finns här gott om hasselbuketter, lind och rönn. I den mullrika jorden spirar flera exemplar av nästrot. En orkidé som saknar klorofyll. Den får sin näring genom att parasitera på svampmycel. Det verkar inte som att de parasiterar på andra högre växter utan endast på svamp. Det är en av tre svenska orkidéer som saknar klorofyll och jag har tänkt att hitta alla dessa denna sommar. De två övriga, korallrot och skogsfru kan bli svårare. Korallroten är inte helt ovanlig men dyker inte upp i större mängd varje år. Skogsfrun är en riktig luring som sannolikt inte kommer upp årligen utan kan dröja flera år mellan blomningarna. Att nästroten finns just på denna plats visar på att det är kalk i jordlagren.
Här finns också två andra växter som man kanske inte alltid lägger märke till. Skogsvicker med sina vita blommor men som man vid närmare betraktelse kan se hysa blålila streck. På många växter kan just denna typ av linjer vara körriktningsvisare för pollinerande insekter. Ett sätt att visa var man ska landa. Skogsvicker är ganska vanlig och växer gärna i dikeskanter längs med skogsvägar men för att växa på höjden behöver de hjälp vilket de får eller tar från träd eller buskar eller andra växter som till exempel örnbräken.
En väldigt vanlig växt är ekorrbär som trivs i många skogstyper men kanske är så pass oansenlig att den försvinner i all annan grönska. Den är en sparrisväxt som efter blomning med små späda, vita blommor, utvecklar röda bär som anses vara giftiga eller i alla fall irriterande på slemhinnor.
Där i vägkanten står de tämligen tätt, ängshaverrot. Långsträckta med sina gula blomkorgar som efter blomningen får maskroslika frön. Roten har ansetts som användbar och lätt kokta ska de likna sparris. Jag har inte provat men det nämns att det ska ha en sötaktig smak. De växer oftast på gränsen mellan diket där det är tät vegetation och vägen där det är kraftig påverkan av trafik och snöröjning som skapat en lite zon i vägkanten där det är glest med vegetation. Linné skapade ett blomsterur baserat på när olika blommor öppnar sig och sluter sig vilket för ängshaverroten är mellan 3 och 5 på morgonen respektive 9 till 10 på förmiddagen.
Finns ju ett begrepp som säger att “lagom är bäst”. Komikern Claes Eriksson hävdade dock att “bäst måste ju vara bäst” och det kan man väl tycka är det korrekta annars faller väl lite begreppet “bäst”. Men ibland kanske just lagom kan vara bäst. Om man tar sig tid att betrakta maskrosen och dess frön. Hur har denna växt blivit så framgångsrik. Nu låter det ju som att det är en art men i själva verket väldigt många arter som man hellre delar in i grupper för att det finns så stor artrikedom och variation. Men om man tittar på hur fröna ser ut och beter sig är det ju så att de är uppbyggda för att just flyga lagom långt. De ska inte bara trilla ner men de ska heller inte ha alltför lätt att sväva iväg och stiga och följa med vinden för att kanske hamna väldigt långt borta. Fröet med det tillhörande parasollet är således inte bildat för att flyga så långt som möjligt och kanske hamna på en annan kontinent. Nej de ska endast sväva en lagom lång sträcka från där moderplantan växte. Om man springer genom ett maskrosfält när det är en stilla blåst svävar fröna iväg men ganska horisontellt vilket innebär att fröets tyngd och parasollets lyftkraft är synkade så att de ska sväva en bit bort men inte alltför långt bort. Så lagom långt bort verkar vara bäst för maskrosen och man kan fundera på varför. Kanske har det visat sig vara den bästa strategin då det möjligen är bra eller kanske bättre förhållanden en bit bort. Har växten vuxit och satt frö på en plats är det sannolikt att det även fungerar en bit bort. Skulle fröna flyga alltför långt bort kanske de hamnar i en väldigt annorlunda miljö som inte alls passar eller ute i en sjö eller havet. Många nära släktingar till maskrosen dyker upp tidigt på brandfält. Här bildas öppna markytor där frön lätt kan gro. På väldigt kort tid flyger det in frön från korsört och dunört som sannolikt finns i närområdet. Kommande år etablerar sig andra arter som behöver hjälp av exempelvis insekter. Så för maskrosfröna är ju lagom bäst, en lagom lång resa till en gräsmatta nära dig.
Ibland händer det att man får vara med om något så ovanligt att det kanske inte händer igen under ens livstid. En del himlafenomen återkommer ju med ganska långa intervall så när man fått se total solförmörkelse eller månförmörkelse så brukar det var långt kvar till nästa gång som det sker. Det blir lite mer jordnära när det handlar om växter. Lind är ett trädslag som är tämligen utspritt och i Kinda trivs den såväl i brantområden som i ädellövskog. Tack vare förra årets speciella sommar har frukterna av lind kunnat mogna vilket verkar ske ungefär en gång per hundra år. Vad exakt som påverkar verkar inte vara helt säkerställt. En del hävdar att det krävs mycket varm sommar med efterföljande lång och varm höst och andra menar att det är avgörande med några extremt varma dygn för att fröet ska växa till på rätt sätt. Att det är ovanligt verkar dock alla hålla med om. Fredagens promenad i en ädellövskog där lind dominerar ligger på gränsen mot Västerviks kommun. Området är flera hektar stort och det finns också lindar spridda lite här och var inne i omgivande granskog. Trots att det finns lind utspritt över ett stort område kunde vi bara hitta någonstans mellan tio och femton plantor. Jag vet att man i västra länsdelen, bland annat på och nedanför Omberg noterat en del lindplantor också men för övrigt är jag i dagsläget osäker på hur det ser ut. Det finns en viss variation vad gäller hjärtbladens utseende där några är femfingrade och några är sjufingrade där den mellersta sticker ut lite extra.
En av de varmaste dagarna hittills med ljumma sommarvindar. En förmiddagstur för att se hur långt våren kommit. Tibast blommar och jag hittade denna gång en planta som är över två meter hög. Kan inte komma på att jag hittat något så pass högt tidigare. Vårsvamparna har tagit ett kliv framåt tack vare ett antal soliga och ganska varma dagar. Bombmurkla, svart vårskål och några små stenmurklor var bara några av de svampar som gick att hitta. Blåsipporna är utslagna och pryder marken nästan överallt. Åkte också en extra vända för att se om det fanns några knoppar av mosippa. Där blev jag synnerligen förvånad när de stod i full blom och många stänglar dessutom. Även både skogsödla och sandödla fanns på plats och ilade snabbt undan i på den varma sandiga marken.
På besök i ett spännande reservat i södra Kinda. Hulebo, där det endast blev en lite del som jag hann med. Senvuxna ekar, varav de flesta är bergek, som med sina ekollon med kort stjälk lätt kan särskiljas från vår mer vanliga skogsek. Fick också lära mig ett ännu bättre kännetecken på bladen där vanlig ek har sidonerver till både spets och vik medan bergeken endast har nerverna till spetsarna på de vågkantade bladen. På flera av ekarna växer en speciell lav som heter blomskägglav. Stora runda fruktkroppar som har en kant av tunna grenar. Många exemplar växer högt upp och kan endast ses som en siluett mot himlen. Även fertil lunglav, alltså lunglav med fruktkroppar, växte på en plats i utkanten av reservatet. Vad jag känner till är det bara två platser till i Östergötland där detta förekommer.
Mitt bland blåsippa och mossor står den märkliga skålsvampen som jag tror är haröra. Den är tunnkantad och ganska stor. Egentligen är jag på jakt efter en ovanlig växt som heter myskmåra. Det visar sig finnas ganska gott om den också men mer spektakulära svampar drar till sig mer uppmärksamhet. Som till exempel stubbhorn som ser ut som små renhorn som sticker upp från marken.
Betesmarker som hävdats sedan många hundra år har skapat förutsättningar för några av de mest kräsna växterna som bara finns kvar på ett fåtal platser. Fältgentiana är en sådan som är väldigt känslig för upphörd betesdrift och igenväxning. Denna dag är jag på några otroligt artrika betesmarker runt Törnevik, Dänskebo och vid Groveda utanför Rimforsa. På den ena finns det senblommande fältgentiana och på den andra är det en tidigblommande variant och på den tredje platsen finns både spindelört och ärtvicker där spindelörten kräver bete men den delikata ärtvickern vill inte ha betesdjur. Här och var fladdrar amiralfjärilar mellan ängsväddblommor.
Ibland blir man helt tagen av en naturupplevelse. När jag tar en lunchtur till Gamla Måla mellan Kisa och Ulrika, visar den gamla fuktängen upp sig på ett fantastiskt sätt. Vet inte riktigt hur många blommande orkidéer det är men det handlar om tusentals. Mestadels Jungfru Marie nycklar men även grönvit nattviol, äkta nattviol och enstaka exemplar av brudsporre. När man tittar lite mer noga gömmer sig också en mer oansenlig orkidé, tvåblad, ganska frekvent men som inte direkt skriker ut att den finns då den har mestadels gröna nyanser. På många delar av området står en mer högvuxen växt ut sig. Det är brudborste, som har en stor utbredd korg med lila-rosa färg som består av massa småblommor.
