Jag skulle nog beteckna rödstjärten som en doldis då den faktiskt är ganska vanlig och dessutom i stora delar av Sverige men ändå när man nämner den ser många ut som frågetecken och säger att det är något som de inte hört om eller sett. Det kolsvarta ansiktet en blygrå hjässa och rygg samt den ljusa undersidan som hos hanen drar åt en färg som jag nog mest förknippar med jordgubbsrippel, en vaniljglass som jag gillade som barn med inslag av stråk med jordgubbssylt. Numera har man bestämt att den är mest släkt med flugsnappare och beter sig till stor del som en sådan men har en del rörelser som kanske mer är likt en rödhake med nigningar och knixningar. En tydlig sak vad gäller rödstjärt är hur mycket som finns vad gäller lokala namn och även olika myter. Nästan alltid brukar detta tyda på att det är en fågel som är knuten till olika miljöer som är förknippade med kulturlandskapet där människan på olika sätt har varit involverad och antingen påverkat genom betesdjur eller annan utglesande aktivitet. Det är förvånansvärt sällan som i alla fall jag hittar rödstjärt i gamla orörda naturskogar utan oftast i anknytning till gårdsmiljöer eller trädgårdar.

Den andra av våra vanliga skvättor, buskskvättan, finns ofta i samma miljö som stenskvättan. Det som skiljer dessa arter är var de oftast sitter. Rent generellt är det ovanligt att hitta buskskvätta på stenar utan den föredrar stolpar, stängseltråd eller buskar där den i stort sett alltid sitter i toppen. Buskskvättan är inte alltid lätt att känna igen på avstånd då den ser ut som en tämligen liten fågel utan alltför mycket kännetecken som sticker ut. På närmare håll ses den beigefärgade haklappen och det ljusa ögonbrynsstrecket. Det allra lättaste är att lära känna igen sången som liknar stenskvättan med rasp och visslingar.

Stenskvätta är en fågel som ganska lätt kan identifieras på långt håll. Den uppresta siluetten, som nästan alltid är på en sten och gärna ett stenröse med en bra utsiktspunkt, avbryts med jämna mellanrum av en buggning kombinerat med nigning som. Den svarta “björnliganmasken” ses också tydligt mot de ljusa nyanserna på huvudet och den vita övergumpen lyser när den flyger. Sången kan väl kanske inte sägas vara direkt vacker utan innehåller en mängd raspiga läten och visslingar.

Helt plötsligt är de överallt. Från att första veckan i april bara kunnat höras sporadiskt när de flyger över så sitter de på tak och ute i hagarna runt huset. Var jag än går finns det sädesärlor. Många ska säkert vidare men det är tydligt att flera också verkar intressera sig för potentiella boplatser. Den första tiden är det främst hanar som kan ses och efter ett tag dyker de första honorna upp för att inleda det energikrävande arbetet med att lägga ägg och föda upp en kull med ungar. Det gäller nu att det kommer att finnas gott om insekter och bakslag så att det blir svårt att hitta flugor och myggor kan vara förödande.

Ett karaktäristiskt läte som gör att man känner igen en ärla. Det är dock inte den typiska sädesärlan utan en aning annorlunda. Jag befinner mig i en bergtäkt och nyss har skogssnäppan dragit iväg med sitt speciella flyktläte från våtmarken som just nu är översvämmad så den lilla bäcken har bildat ett bredd stilla vattenflöde. Gullpudran börjar blomma och det grönskar allt med överallt. Jag är ju inte på jakt efter att få se just forsärla på denna plats. Jag förknippar den med inte bara rinnande utan forsande vatten och här är det möjligen lite smältvatten som sipprar längs med bergväggen. Det verkar ändå som att detta drar till sig insekter för ärlorna drar runt och hoppar på de små utskjutande stenarna och snappar efter vad jag uppfattar som fjädermyggor eller liknande. Den svaga gula färgen syns tydligt och gör det lätt att avgöra att det inte är sädesärlor vilket jag hade trott på mer än forsärla om jag inte sett på nära håll eller hört lätet.

I den strålande solen som också reflekteras från snön på åkrarna gnistrar ett antal fåglar som flyger hastigt från ena sidan till den andra men aldrig på särskilt långt ifrån mig och hunden. Undersidan på snösparvarna är kritvita, jag nästan vitare än det vitaste vita. De ska flyga vidare och kommer på plats nedanför fjällen i väntan på att det blir snöfritt uppe på högfjället. Under maj brukar det vara stora flockar i snöfria lägen som sedan ger sig allt högre upp i fjällvärlden. Tidigare år har jag haft enstaka snösparv varje år men detta år är det flockar nästan var jag än går så länge som det finns trampört eller någon annan frörik växt kvar.

Små fåglar sitter på grusvägen när jag tar en tur med hunden. De är aktiva hela tiden och söker frön där snön har smält i den varma solen. Det är trampört som verkar vara viktig för även gråsiskan men även för många andra finkar. Bara på denna promenaden har jag också träffat på gulsparv, bofink, snösparv och sävsparv som alla äter där det främst finns trampört i stor mängd. Några gånger har jag sett gråsiskan framme vid fågelbordet men annars har det oftast varit flockar som driver runt mellan grusvägen och vinterståndare av tistlar och kardborre. Den ger ett förhållandevis mörkt intryck trots att den är ganska ljus och den röda pannan och svag röd färg på bröstet syns inte alltid tydligt om man inte ser den på nära håll i bra ljus.