Jo, det är järpe som jag är ute efter. Under min uppväxt har järpe mestadels handlat om mat och i mitt minne kommer det upp persiljejärpar och oxjärpar som nog inte har med fågeln järpe att göra. Jag är ute och går på en skogsväg och råkar titta upp i trädtopparna. En glänta mellan högresta granar står det äldre klibbalar. I toppen sitter två lite knubbiga fåglar och min tanke riktas direkt mot järpe, en skogshöna som jag vet att det är lätt att få se på denna plats. Jag är i en gammal barrskog en bit sydväst om Rimforsa där jag oavsett årstid brukar kunna se järpe eller till och med kycklingar på sommaren som ser ut som bruna och beigefärgade bollar som flyger upp i buskar och träd när de blir rädda medan föräldrarna gärna sitter och trycker på marken under. Spillningen är ganska tydlig och liknar de andra skogshönsen men mycket smalare och mindre.

Det klassiska beteendet som jag brukar se hos snösparvar. Födosök på grusvägarna runt omkring där jag brukar gå. Sannolikt är det trampörtens frön som drar till sig störst uppmärksamhet. Stärkelserika små frön som ofta finns i stor mängd just i den miljön. Men det är inte snösparvar. Det är ganska långt bort så först anar jag att det kan vara gulsparv men ser ganska snabbt att det handlar om ytterligare en norrlänning som kommit på besök. Vinterhämpling. Jag är ju van vid hämpling som finns häckande runt tomten men vinterhämpling är väldigt sällan som jag upptäcker. Det är tre fåglar som är ganska orädda och senare på dagen ser jag ytterligare några. De har nog flugit ganska långt för de häckar framförallt i västra fjälltrakterna även om några häckningsförsök även gjorts i södra Sverige men det verkar vara länge sedan.

Om sommaren har jag turen att ha häckande törnskata i närheten av bostaden. En svart björnliganmask är en viktig karaktär. Nu om vintern har törnskatorna dragit söderut men istället dyker en nära släkting upp norrifrån. Samma svarta ögonbindel men en aning större. Väldigt sällan ser jag den när jag står och spanar efter fåglar utan mer vanligt är att jag på med något annat då den dyker upp, varfågeln, som med sin typiska siluett och vågiga flykt alltid sätter sig i toppen på träd och buskar. Detta gör att den är ganska lätt att upptäcka då den ljusa undersidan gör att det ser ut att sitta en snöboll i toppen. Regelbundna besök om vintern är vanligt då det sannolikt är svårt att hitta föda norrut. Jag har träffat på den i Härjedalen precis i snösmältningen när det blir blottor där det säkert går att hitta små gnagare som är en viktig del av födan. När snötäcket är alltför tjockt är det inte lätt att vara beroende av att fånga djur som bara befinner sig under snön. I södra Sverige blir det sällan så mycket snö överallt och särskilt inte så långa perioder så där finns goda möjligheter att hitta föda även under strängaste vintern. Inte helt lätt att säga var man ska leta efter varfågeln men öppna kulturmarker, gärna med glesa buskar brukar vara bra platser.

Den reguljära morgonpromenaden med hunden brukar resultera i en eller kanske två havsörnar. Ofta är det unga individer som känns igen på den mörka fjäderdräkten med lite vita inslag men rent generellt ger den ett nästan svart intryck. När det dyker upp två tillsammans är det ofta gamla individer som på långt håll visar upp de vita stjärtfjädrarna. Denna förmiddag ser jag på långt håll att det sitter en örn i en ek på den kulle som jag ska gå till. Vi kommer ett par hundra meter ifrån när örnen lättar och med långsamma, mäktiga vingslag drar den vidare norrut. När den sveper över ett fält och landar i en ståtlig gran lyfter ytterligare örnar och till slut kan jag räkna till fem samtidigt men tror att det är flera.