Author Archives: Anders

Veckans fågel, VECKA 3: Entita

En djärv liten fågel som obekymrad av min närvaro när de hämtar frön och sätter sig i närheten och bearbetar.

Vid ett besök i skogen är kanske entita och talltita en av de mest svåra fåglar att sära på rent artmässigt. Entitan, eller kärrmes, har en mindre haklapp men i övrigt kan det vara svårt att se skillnader som till exempel matt eller blanksvart på huvudet. Det finns dock en stor skillnad som mer handlar om hur de beter sig. Entitan rör sig över stora delar av landskapet och har inget emot att vara en flitig besökare vid fågelbordet trots att jag bor på en gård omgiven av öppna marker och någon kilometer till tätare skog. Detta är nog tillräckligt för att vara säker på att det inte är talltita vid fågelbordet då de tillsammans med till exempel tofsmesen lider av torgskräck och helst inte flyger ut över öppna ytor. Detta kan ju också påverka dessa fåglar när det blir öppna kalhyggen som de behöver söka sig runt i kvarvarande skogsremsor exempelvis längs med stränder och våtmarker.

En närstående tall är favoritplatsen att sitta och mejsla de frön som har hämtats från fågelbordet.

En anledning till att titorna kanske är lite doldisar tror jag finns i den anonyma fjäderdräkten som mest består av olika grå nyanser med ett stick av brunt. Huvudet är ju vitt och svart hjässa och haklapp. De häckar i träd där de inte hackar ut boet själva utan är beroende av färdiga bon. Dessvärre häckar de i samma miljö som talgoxe och blåmes vilka är två fågelarter som är väldigt bestämda så entitan får nog oftast ta det som blir över. Många gånger får de således häcka i de håligheterna som sitter sämst och ofta innebär det lågt ner vilket är mer riskabelt då det är lättare för rovdjur att komma åt dessa bon.

Den lilla näbben gör att de får välja ut ganska små frön så vi behöver välja en bra fågelfröblandning om vi ska ha entitan vid fågelbordet. Pepparkornsögon håller koll på mig även om de i alla fall känns om orädda då jag står nära med kameran i några meter från fågelbordet.

Veckans fågel, VECKA 2: Havsörn

En aning vitt kan ses på stjärtfjädrarna vilket direkt visar på att det handlar om en äldre örn.

Tänk att det finns positiva exempel i naturen där människan en gång ställt till det men sedan till viss del hjälpt till att ställa till rätta och tills viss del är det naturen själv som bara behövt tid för återhämtning. Jag är ute och tar en av mina dagliga hundpromenader och får som vanligt se havsörn på nära håll. Som vanligt ja, det är just det som kan kännas lite märkligt när jag tänker tillbaka på hur exklusivt det var för inte alltför länge sedan att få se en örn. När jag i tonåren åkte runt, ofta i Norrköpingstrakten för att få se fåglar när de var på vår- eller höstflytt eller kanske nattsångare och ugglor. Dock blev alltid vintern en särskild upplevelse då många gånger färden gick till Svensksundsviken en bit österut på Vikbolandet. Om man hade tur kunde man där få se en eller flera havsörnar långt ute på isen där de matades med särskilda åtlar för att vara säker på att de fick i sig kött utan miljögifter. Ja, för just miljögifter i kombination med blyhagel var det som gjorde att havsörn för inte allt för länge sedan var en sällsynt fågel som inte kunde färdigställa en häckning för att äggen inte höll och dessutom fick i sig blyhagel från skadeskjutna fåglar vilket bland annat orsakade blyförgiftning men också att de till slut inte kunde flyga av ren tyngd. Skräckexemplet som jag hört var en örn som kom in till naturhistoriska riksmuséet med åtta hekto blyhagel vilket är mycket för en fågel som kanske bara väger fyra till sju kilo. Ibland brukar jag skämta med att jag runt huset ser fler havsörnar än mygg. Dels hör det nog ihop med att det inte är särskilt mycket mygg just runt huset men även att man nästan ser havsörn så fort som man går utanför dörren. En framgångssaga där det finns många ideella krafter som lagt mycket tid på att utfodra och skydda bon men även på att informera och påverka lagstiftning till förbud för en rad miljögifter.

Den mäktiga siluetten av havsörn med sina spretiga vingpennor. Med ett vingspann på ända upp till 240 centimeter gör att de på nära håll blir väldigt stora.

Veckans fågel, VECKA 1: Talgoxe

Hane med kraftigt svart streck till vänster och hona i mitten och till höger. Färgen skiljer sig dock inte åt.

Nytt år och detta år har jag planerat att ha ett återkommande tema med veckans fågel och då främst en fågel som är aktuell för den del av året. Har funderat mycket på vilken som jag ska börja med men eftersom det är full fart runt huset där vi matar med frön och nötter samt talgbollar, får det bli en av de mest vanliga besökarna nämligen talgoxe. En art som är vanlig över stora delar av världen även om det ständigt diskuteras om olika underarter eller hur man ska dela in arterna vilket säkert blir ännu mer besvärligt nu när det går att använda sig av genetiken som kan röra till det hela. Tidigare användes ju mest yttre kännetecken med färgvariationer och kanske lite beteendeskillnader. Genetiken gör ibland att fåglar på olika platser och som till det yttre är ganska olika, har i stort sett identisk genuppsättning och således borde räknas till samma art.

En så pass vanlig art som också är knuten till kulturmarker och sedan länge funnits runt mänskliga boningar innebär alltid att det finns både många dialektala namn och även nämnd i folktro från nästan alla delar av Sverige. Det som är intressant är att det mestadels handlar om förebådande om negativa saker som otur, svält och lite mat samt dåliga tider rent generellt. En teori varför det blivit så är att talgoxe är en av få fåglar som hörs tidigt på året då det på många håll handlade om att överleva när matlagren tryter. Det sades bland annat att talgoxen säger “lite hö – lite hö” eller “spicket fläsk”. Att känna skillnad på hane och hona brukar vara lätt. Hanens färg brukar vara mer klar och honorna ofta blekare. Ett mer säkert sätt är att titta på det svarta strecket på bröst och mage. Hanarna har brett svart streck medan honor mer smalt och kanske även inte synligt streck hela vägen.

27 december 2022; Nymåne i kvällsljus

Helt klart och en kvällshimmel som skiftar i alla färger men ju lägre solen står under horisonten blir färgerna mer kalla och pastellartade. Försöker få några bilder på månen men det blåser så kamera och stativ vibrerar. Det blev trots allt några bilder där kratrar och andra strukturer framgår. Det måste vara ett häftigt landskap som påverkas ständigt av inkommande asteroider och annat material. Tack vare vår atmosfär brinner ju det mesta upp innan det når marken men sådana förhållanden finns ju inte på månen.

25 december 2022; Liten men bestämd

Den är liten men ack så ettrig. Att samsas med en blåmes eller rättare sagt att slåss med en blåmes om solrosfrön är kanske inte det lättaste. Till och med när jag varit med och ringmärkt fåglar, sticker just blåmesen ut som en av de fåglar som är mest besvärlig och nyper med näbben och vill absolut markera att den inte alls tycker om att hållas fast. Många andra fåglar brukar vara stilla och nästan “gilla läget”. Denna blåmes sitter dock ensam och pickar på resterna från hackspettens mejslande i skruvhålet som jag nämnt tidigare.

10 december 2022; Skruvhål blir bra smedja

Större hackspett är en av våra mest flitiga gäster vid fågelmatningensanordningarna. Ibland är det talgbollarna som är mest intressanta men en hane har kommit på hur bra det är att hämta ett solrosfrö och peta ner i ett skruvhål för att sedan mejsla bort skalet. Jag har många gånger hittat hackspettsmedjor där fåglarna satt fast en kotte i en barkspringa för att sedan picka loss fröna men detta är första gånger jag ser den här varianten av smedja.

16 oktober 2022; vi blir glada sent på säsongen

Trots att vi har sett gladan hela sommaren och oftast så fort man är utomhus, så blir det ändå trevligt när de visar upp sig även sent på säsongen. Dessa mäktiga rovfåglar är imponerande stora men har förhållandevis små bon. Jag har bara hittat ett bo även om jag är ganska säker på var det borde vara. Ofta högt uppe i träd i någon klyka som kanske inte ens går att se från marken. När jag lyckades hitta ett bo var det bara för att en fågel just var på väg för att flyga in till boet när jag stod under just det trädet. Gladorna har en otroligt bra koll på när det är dags för vallskörd. Flera gånger kan man se att de flyger och cirklar över traktorerna när de slår vallen just för att snabbt lokalisera sorkar och möss som säkert blir lite förvirrade när det helt plötsligt blir tomt ovanför där det tidigare var tätt med gräs.

12 oktober 2022; Fascinerad av månen

Det är lätt att förstå att månen varit fascinerande och många har nog genom årtusenden funderat på dess olika faser. Är ju ganska länge sedan som man gjorde kalendrar kopplat till månens faser vilket blev ett bra sätt att bestämma tid för exempelvis ett möte vid nästa nymåne eller när den är halv. Gäller ju bara att det är klart väder lite då och då annars kan man ju tappa bort tidsuppfattningen.

9 september 2022; Örnar i träden

Örnar är alltid mäktiga att titta på. Runt Söderö, i nordöstra Kinda är det lätt att få syn på havsörnar och på vintern även kungsörn. Tack vare gott om vilt av olika slag och även slaktrester finns flera platser där det samlas flera örnar tillsammans med korpar och kråkor. Vid detta tillfälle sitter två örnar på en åker och äter på något som ser ut som rester av ett rådjur. När jag anländer lättar de och flyger åt var sitt håll. En yngre havsörn sätter sig i en talltopp medan den äldre gömmer sig i en gammal ek.

7 september 2019; Svamp på svamp

Det finns ju så mycket att hitta överallt i skog och mark och ibland händer det att man ser saker som känns ovanliga men det hör inte till vanligheterna att man blir riktigt förbryllad men så skedde just denna dag. En helt vanlig kantarelltur där jag plocka så många gånger tidigare men på en av de gula kantarellerna växer en svamp. Stammen är insvept i hyfer på utsidan och en del gråfärgade hattar sticker fram i olika storlek. Jag gör det enklaste möjliga för att reda ut vad det kan vara och kontaktar jourhavande biolog på Naturhistoriska riksmuséet som snabbt kan konstatera att det rör sig om en rödskivling som är en parasitsvamp just på gul kantarell. Det hela blir ju ännu mer spännande när jag inser att det endast är tre inrapporterade noteringar i Sverige sedan år 1900.