Sen vår och sen blomning av mosippa. På min favoritplats för denna art är det i år inte särskilt många blomställningar men det finns i alla fall bra med plantor så de långsiktiga förutsättningarna finns ändå. Denna plats blev utsatt för påverkan då man bytte elledning och på grund av en del missförstånd och dålig kommunikation höll hela beståndet av mosippor att försvinna. För mosippa är egentligen igenväxning som är den stora boven där ljung och lingon tillsammans med skogsmossor och kruståtel bildar alltför täta skikt så att mosippan inte har en chans att konkurrera. Jag kommer på mig med att gå lite och sparka försiktigt för att hålla sandytorna öppna runt de små plantor av mosippa som ser ut att nyligen ha etablerat sig.
Det är en sval dag och regnet hänger i luften. Jag har några minuter över och stannar vid en grusväg och promenerar in på en äldre körväg. Det är en torr och ganska mager, sandig tallmo med unga träd som planterats samtidigt. En ganska tråkig skog som ser likadan ut åt alla håll och utan någon större variation ens i hur långt det är mellan träden. Men som det är många gånger så kan skenet bedra. Tittar man lite närmare på floran som gömmer sig så dyker flera spännande arter upp. En ganska ovanlig lummer, plattlummer, finns i lite större bestånd. Det finns vissa saker som tyder på att den har gynnats av skogsbrand och jag befinner mig på en plats där det finns otaliga rester efter kolbottnar och i närheten även tjärdalar så stora delar av marken har i alla fall varit påverkat av svedjande av olika slag. Jag går vidare och där mitt på stigen står två blommande plantor med purpurknipprot. Kanske inte en orkidé som jag förknippar med denna miljö och som i första hand vill ha mer kalkrika förhållanden. Nu vet jag att det troligen finns lite basiskt material i moränen som inlandsisen skrapat med sig norrifrån under sin tillväxt för väldigt många år sedan. Det finns även ett antal infertila exemplar som dock är svårare att hitta i den bitvis frodiga grönskan. På väg tillbaka ser jag några välbekanta bladrosetter. Knärot, en förbisedd orkidé som finns lite här och var i äldre barrskog och som oftast upptäcks av blåbärsplockare som när de sitter ner och plockar bär får en annan vinkel och kanske upptäcker de lågvuxna blomstänglarna som just i år verkar vara ganska få. Just på denna plats är det två blomstänglar som gömmer sig under örnbräken och skavfräken. Denna orkidé hittar man inte om man inte jobbar på saken för den är verkligen lätt att gå förbi. I eftermiddag fortsätter jakten på fler orkidéer. Tänkte att jag under sommaren ska försöka hitta alla de som ska finnas i Kinda kommun. Av de cirka fjorton som jag känner till att de finns i kommunen har jag redan hittat åtta så sex stycken återstår varav flera är ganska vanliga men några kräver mer letande.
Där sitter den och jag kommer allt närmare. Istället för att se ängslig ut eller varna ser den mest ut att vara nyfiken. Vi tittar på varandra och jag upplever att den faktiskt ser mig men inte ser mig som en fara. Att komma ett djur riktigt nära är något jag bara upplevt några gånger. Några älgar som jag träffade på när jag var ganska liten. Dessa träffade jag så ofta att de, enligt min känsla, kände igen mig och till slut brydde sig väldigt lite om att jag gick förbi på väldigt nära håll. Det är en häftig känsla att stå att titta en älg eller som i detta fall en fågel in i ögonen och få en känsla av nyfikenhet. Det roliga i detta fall är att den fortfarande satt kvar när jag själv gick vidare. I efterhand insåg jag också att jag inte riktigt funderade på vad det var för art på fågeln. Det känns lite befriande då jag ju jobbar med att just undersöka och kartlägga just vilka arter som förekommer på olika platser. Denna gång kändes det oväsentligt. Det som kan tilläggas är att de ju själva inte vet vad de heter. Det är ju något som vi människor har hittat på.
När man nu funderar på att djur kan vänja sig vid ens närvaro så inser jag att de glador som jag i stort sett ser varje gång som jag är utomhus, inte verkar reagera alls på att man är nära. Otaliga gånger inser jag att det hänger en glada i luften precis ovanför där jag går. Man har nästan blivit en del av omgivningen vilket känns bra.
En tämligen vanlig promenad med hunden. Det blåser lite och på himlen finns en del stackmoln som gör att det inte blir alltför varmt då solen då och då döljer sig bakom fluffiga moln. Det ser inte ut som att de kommer torna upp sig till åskmoln utan de kommer snarare lösas upp fram mot kvällen. På avstånd hör jag en vaktel som med sin specifika ploppkonsert är svår att ta miste på. Jag ser på håll att en havsörn kommer åt mitt håll. Jag följer den med blicken och inser att den faktiskt kommer att flyga ganska nära en häckningsplats för röd glada. Det blir nog också lite väl mycket och alltför nära så det kommer en glada som gör återkommande attacker. När gladan kommer alltför nära med klorna reagerar örnen på att vända runt för att kunna försvara sig med sina egna klor ungefär som man kan få se när de gör sin spelflykt då hanen överför byte till honan med klorna mot varandra. Jag inser att jag får uppleva något som jag antagligen inte får se igen. Två av våra största rovfåglar, gladan med vingbredd på en meter och sjuttio centimeter och örnen som har ett par decimeter över två meter. Örnen inser efter ett tag att de nog är ganska obehagligt med dessa attacker och flyger vidare medan gladan verkar återgå till sin boplats som antagligen innehåller ungar som nog snart flyger ur boet.
Jag befinner mig på en våtmark i nordöstra Kinda på gränsen mot Åtvidaberg. Från jag var liten har jag fått en särskild känsla för ljust denna miljö, en särskild stillhet. Kanske är det för att den ofta ligger lite nedsänkt och omgiven av tät skog som bidrar till att den känns avgränsad på något sätt. Den färggranna vitmossan som ju fått sitt namn hur den ser ut i torrt tillstånd men här varierar arterna från brun, röd, grön och gul färg. I den mjuka, lite fuktiga och svagt sviktande mossan trivs sileshår, rosling, tranbär och hjortron. En sak som är typisk för denna typ av våtmark är den stora variationen mellan kanterna som ofta är kärr med ett mer rörligt vatten som ofta utgörs av grundvattenflöden samt mittendelen som ibland till och med är upphöjd av tjocka torvlager. Den centrala mossen får i stort sett allt vatten från nederbörd och inte från omgivande mark eller från grundvatten.
Jungfru Marie nycklarBjörnmossaKorallrotSkvattramSpindelblomster
Sedan har vi ju alla dofter som sprids när man klafsar fram i det lågvuxna riset. De båda väldoftande växterna pors och skvattram växer här tillsammans med odon och tidvis blir det bra träning med höga knäuppdragningar. Det gäller att titta var man går för många arter är små och gömmer sig antingen genom en anonym färg eller att de just är små eller en kombination av detta. Spindelblomster är just en sådan orkidé som inte direkt skriker ut att den finns. Knappt decimeterhög med bleka till blekröda blommor. En så kallad snubbelart som jag brukar kalla sådana som man nästan måste snubbla och hamna med nosen i mossan. En annan orkidé som inte heller är alltför utmärkande är korallrot som nu är överblommad men som verkar ha blivit pollinerad då den har kvar sina uppsvällda frukter. Opollinerade exemplar vissnar mycket snabbt. Det blev ytterligare en orkidé, Jungfru Marie nycklar, men det som jag faktiskt var ute efter, myggblomster, kunde jag inte hitta denna gång. Däremot hittade jag en till orkidé som jag inte kunde artbestämma då den var i knoppstadium. Såg lite ut som Jungfru Marie nycklar men spensligare och helt utan fläckar på bladen. Den ser jag fram mot att försöka hitta igen när den blommar. Den spännande björnmossan får vi ta en annan gång. Där är det så smart ordnat vid sporspridning att man knappast kunde fixa det bättre själv.
Det finns två fåglar som liknar varandra och som lite tar över samma beteende och i viss mån samma plats men den ena ser jag bara på vintern och den andra bara på sommaren. De som jag tänker på är varfågel och törnskata. Jag skulle nog säga att det inte helt stämmer med samma plats. Törnskatan är lite mer knuten till betesmarker gärna med ett utvecklat buskskikt och varfågeln ser jag mer ofta på fuktigare gräsmarker gärna med buskar men kanske inte just betesmarker i första hand. Båda föredrar att äta allt från insekter till ödlor och små gnagare där jag tror att varfågeln, som är lite större, har lättare att ta även lite större gnagare. Törnskatan ser jag alltmer sällan. Det kan kanske bero på ändrat bruk av markerna och jag tror att den missgynnats av omfattande röjning av kantzoner som utförts på ett intensivt sätt så att det inte längre blir en flytande buskrik övergång mellan åker och vall samt skog. I denna kantzonen fanns tidigare slån, nypon, enbuskar, olvon, fläder och hägg som alla på olika sätt drar till sig djur som är lämpliga som föda för törnskatan. Även alltför intensiv buskröjning i betesmarkerna minskar möjligheten till skydd, jakt och föda.
Ett stort risbo i toppen av ett träd och kanske oftast en tall som ska kunna klara den tyngd som boet innebär. Många bon finns kvar men inte alltid bebott av fiskgjuse som ofta är de som byggt dessa. Idag är det vanligt att det istället är korp som tagit över och fiskgjusen är betydligt mer ovanlig än tidigare. Vad som har orsakat minskningen verkar oklart. Många gånger är de största riskerna själva flyttningen och kanske även faror på övervintringsplatsen. Än så länge finns vissa platser där den fortfarande är ganska vanlig och lätt att få se. I Kinda finns en liten fågelsjö som heter Striern och som ligger intill Kättilstads kyrka. Här är fiskgjuse en flitig besökare och står ryttlande, stilla i luften för att fokusera på en eller annan blänkande fisk som ligger nära ytan. En snabb attack och dyk ner i vattnet ger ofta resultat i denna fiskrika sjö. Många gånger ser det ut som att det är brax eller någon annan likfomig fisk som blir byte. En och annan gång är fisken så pass stor att det både är svårt att lyfta från vattenytan och även flyga vidare till boet.
Det är verkligen roligt att se framgångar i naturen. En fågel som varit borta från Sverige och påverkad av gifter som människan spridit. Att det dyker upp ovanliga fåglar från en helt annan plats i världen ger mig sällan samma känsla som när det är något som verkligen hör till den svenska faunan men som fått sina häckningar förstörda av både PCB och boplundring och som tydligt återhämtar sig. Det är mycket tack vare ett långsiktigt arbete med att föda upp fåglar under kontrollerade i projekt Pilgrimsfalk med giftfri föda och ingen möjlighet att någon tar ägg eller ungar som gett denna framgång. Vi ser lite av samma sak med havsörn där det under perioder har utfodrats med giftfri föda för att minimera risken att de ska få i sig ämnen som påverkar äggskal och foster. Numera finns goda möjligheter att året runt få se pilgrimsfalk i Östergötland trots att den de senaste åren även blivit påverkad av fågelinfluensa.
En av årets första amiralfjärilar som jag brukar ha i stor mängd i trädgården och främst sensommar och höst då de gärna drar sig till fallfrukt. Denna gång hittar jag denna fjäril intill ett vattendrag där det fladdrar jungfrusländor, flicksländor och trollsländor men även flera fjärilar. Vatten är ju en bristvara i värmen så att vistas intill vatten kan vara viktigt och är ju också avgörande för många arter. Trollsländorna ska ju lägga sina ägg och sedermera ska ju larverna leva i vatten.
Det knastrar under fötterna i den torra och glesa tallskogen. Många växter ser ut att kämpa i torkan men det finns ändå ganska många växter som verkar trivas bra. I en strimma solljus lyser rönnstammen och bland bergslok, kruståtel, harsyra och ängskovall står den, rödsysslan eller röd skogslilja, som kanske är det vanligare namnet. Mitt årliga besök på denna plats visade att det blommar ganska bra. Ungefär hälften av plantorna har blommor och resten är infertila, något som varierar från år till år. Förra året hade nästan alla plantor en blomstängel medan andra år har det varit väldigt få blommor. Det är några veckor i juni som man har chansen att se rödsysslan blommande och sedan är det en svår art att hitta då de gröna bladen blir väldigt anonyma tillsammans med övrig grönska.
