Ett återbesök vid en svag bergkant med piprör, blåbär, lingon och örnbräken. Skogen är ung och marken är av det mer torra slaget. Tycker nog att det finns en hel del kvar från tidigare skogsbete men det är nog länge sedan nu. Där står det första exemplaret som knappt sträcker sig över bärriset. Den rosalila blomman sitter på en kort stängel med blågröna avlänga blad. Det visar sig finnas tre exemplar med blommor och fyra utan. Det ser dock ut som att de blomlösa plantorna har blivit avbitna i toppen så de kan nog inte räknas som infertila. Då blir det totalt sju plantor i år vilket är ungefär så många som jag hittat de sista åren. Rödsysslan är kanske en av våra mer spektakulära orkidéer tillsammans med guckusko, skogsfru och norna men tittar man riktigt nära så är ju både övriga orkidéer och andra växter väldigt intressanta både i form och funktion. Många växter har sinnrika system för att pollinerande insekter inte ska kunna ta samma väg ut som in.

En av få svenska djur som kan ändra färg är krabbspindeln som främst skiftar mellan vit och gul men kan ha lite gröna inslag också. Nu har den bestämt sig för att sitta på en blåklint vilket ju gör att jag lätt hittar den men frågan är hur det ser ut för insekter. De ser ju mer helt andra ögon och frekvenser i ljuset innebär ju olika upplevelser.

En morgon med kaffekoppen på bordet och lite trött sneglar jag ut. En mindre glugg mellan fläder och kastanjeblad visar ett spännande ryttlande som direkt berättar att tornfalken är på besök igen. Ett effektivt jaktsätt där huvudet står helt stilla och resten parerar med små justeringar. Allt för att kunna så exakt som möjligt avgöra bytets placering. Från ryttlande position singlar falken likt ett höstlöv som stilla faller ner mot marken.

Det är ett förskräckligt liv på kråkorna på en åkerholme en bit bort. Det tar en stund innan jag kan konstatera att det är något i ett av träden som gör att de är väldigt stressade och irriterade. När jag står och väntar har jag nästan hela tiden en röd glada över mig som spanar av de nyslagna fälten. Efter en stund visar sig duvhöken som nog har tagit något som den tar med sig i flykten bort mot skogen. Gladan fortsätter att cirkla över skallen.

På en fuktig skogsmark på lite döda granar av sälg växer en av våra mer spektakulära svampar i färg och utseende. Den riktigt illröda insidan kontrasterar med utsidan som i senare stadier övergår mot mer ljus och nästan vit färg. Scharlakansvårskål är namnet men det verkar råda lite tveksamhet om det egentligen handlar om flera arter och det är sporernas utseende som skiljer dessa åt. För min del räcker det med att betrakta denna fantastiska lilla svamp oavsett vad den heter.