Sitter och spanar i solskenet på en hällmark. Här och var finns äldre stubbar som sakta bryts ned av svampar och mikroorganismer. Det är både lätt att gå förbi och dessutom inte riktigt tänka på den artrikedom som en enskild stubbe kan uppvisa.

Intill där jag sitter finns också en större granstubbe. Överallt är det påväxt av mossor och lavar och då är det ju bara det som lätt går att se. Det är ju egentligen en egen ekologisk värld med mängder av små insekter, spindeldjur och även andra organismer som kräver mikroskop. Tänka sig att stubbens långsamma nedbrytning ger utrymme för så många arter.

Förutom blåbär och lingon finns cypressfläta, kvastmossor, franslevermossa, granlav, blåslav och bägarlavar bara vid en snabb översyn.