Den reguljära morgonpromenaden med hunden brukar resultera i en eller kanske två havsörnar. Ofta är det unga individer som känns igen på den mörka fjäderdräkten med lite vita inslag men rent generellt ger den ett nästan svart intryck. När det dyker upp två tillsammans är det ofta gamla individer som på långt håll visar upp de vita stjärtfjädrarna. Denna förmiddag ser jag på långt håll att det sitter en örn i en ek på den kulle som jag ska gå till. Vi kommer ett par hundra meter ifrån när örnen lättar och med långsamma, mäktiga vingslag drar den vidare norrut. När den sveper över ett fält och landar i en ståtlig gran lyfter ytterligare örnar och till slut kan jag räkna till fem samtidigt men tror att det är flera.