På min cykeltur från bussen och hem finns det tid för en stunds reflektion. Solen skiner och det är lite höst i luften trots att det är ganska varmt. Det är tyst, men inte helt tyst för grönfinkar och några flockar med steglitser rör sig i landskapet och på håll ser jag både flockar med kajor och starar. Över åkern ryttlar en tornfalk. Den har jag inte sett på länge men nu hänger den där alldeles stilla med huvudet och spanar på ett byte nere på marken. Vingarna viftar och stjärtpennorna vinklas oavbrutet för att blicken ska kunna fokusera inför en annalkande attack på lämpligt byte. Jag cyklar vidare innan själva attacken och tänker då på något som jag varje år brukar missa. Tornseglarnas avfärd. Någon gång nu i andra halvan av augusti händer det. Från ena dagen till nästa är de bara borta och alla på en gång. Från att skrikande komma flygande nära husen i jakt på insekter och sannolikt också för att det är så fruktansvärt roligt att flyga så där fort tillsammans med sina seglarkompisar, har de nu samlat ihop sig för resan söderut.