På den sandiga mon bland tall, ljung och lingon strävar några envisa mosippor upp med ett mycket begränsat antal blomstänglar. Vissa år är det gott om blommor men i år verkar det som att det åtminstone ännu inte har blivit riktigt bra temperatur eller om förra årets torka har påverkat. Tillsammans med goda vänner som bor i trakten hjälps vi åt att leta och räkna både plantor och blomstänglar men det är mycket färre än jag någonsin sett på denna plats. Trots det kalla vädret tar vi oss tid att njuta av dessa fantastiska sippor som en gång var betydligt vanligare i våra sandiga miljöer där äldre tiders skogsbete med djurens tramp och svedjebränning hela tiden skapade förutsättningar för frön att gro och blad att utvecklas. Numera sluter sig dessa områden och utan aktiv hjälp är dessa sippor ett minne blott. Själv vill jag kunna ta med barn och eventuella kommande barnbarn till denna och andra platser och kunna se mosippan i dess naturliga miljö men då krävs små men ack så viktiga insatser och dessutom ingen som gräver upp plantor för att odla runt knuten.