Just när solen lyser på månen från en snäv vinkel vilket vi kallar för nymåne, gör att det blir väldigt mycket skuggor och effekten av strukturer på ytan av månen blir extra tydliga. På samma sätt som man vill hitta nya hällristningar med släpljus där man belyser från en väldigt låg punkt och skapar kraftiga skuggor blir även månens kratrar och dalgångar väldigt tydliga. En fullmåne har ju solens ljus i linje bakom jorden vilket innebär väldigt lite skuggor.
Det är lunchtid och växlande molnighet. Ibland är molntäcket tjockt så att solen inte syns men rätt som det är tränger den igenom och där är solen naggad i kanten. Nästan som att någon tagit en tugga. Innan man hade riktig klarhet i det här med sol, måne och planeter borde det ju ha varit en ganska märklig syn att något skymmer solen även om det bara är en mindre del. Mest konstigt måste det ju ha varit när det är en total förmörkelse vilket för mina tankar till Tintin och solens tempel. När han tillsammans med kapten Haddock ska brännas på bål men turligt hittar en tidningsblad som beskriver exakt när en solförmörkelse ska ske och den utnyttjar Tintin till att låtsas som att han kan styra solen. Denna gång blev det ungefär 25% som skymdes och det var väl nästan inte så att det direkt märktes eftersom det samtidigt var molnigt vilket kanske just idag var en förutsättning till att det gick att få det hela på foto.
Det finns några fåglar som egentligen använder tre vingar. Ja, det är ju egentligen två vingar men de använder stjärtfjädrarna på ett mycket avancerat sätt. Tornfalken kan med hjälp av ryttlande, att flaxa stillastående i luften samtidigt som man kompenserar med stjärtfjädrarna, få huvudet att hålla sig stilla och därför kunna lokalisera byten väldigt noggrant. En rovfågel som inte ryttlar men som gör ungefär likadant är gladan. Ett knixande med vingarna och vridande och skruvande på den v-formade stjärten gör att de kan spana av fält i jakt på bland annat gnagare. En härlig upplevelse är när man får se denna väldigt stora rovfågel, som är ungefär 170 centimeter mellan vingspetsarna, på väldigt nära håll när de jagar över fälten. Gärna i samband vallslåtter då de gärna hänger i luften över traktorn.
Ett av de mest tydliga vårtecknen är ankomst av tofsvipor. På de fuktiga åkermarkerna går de runt och letar föda men sedan tar de en närmast fantastisk flygtur med skruvande flykt med de breda vingarna och ovanpå detta även ett närmast syntetiskt läte. Helt plötsligt lyfter en flock med kajor och starar och sedan även en större flock med tofsvipor som uppenbart blivit skrämda av något. Såg en falk som jagade över fälten härom dagen så det är kanske det första jag tänker på. Tofsvipans svarta och vita är egentligen ett skimmer av andra färger där fjäderdräkten kan skifta i lila, mycket grönt och kanske lite blått. Tofsen likt Stig-Helmer Olsson är ju också lite speciell.
Ett par veckor sedan de första tranorna började landa på åkrarna runt huset. Innan dess kunde man höra sträckande tranor sedan slutet av februari. Från de stora grupperna har det nu blivit tydligt vilka som hör ihop i par. Två och två nästan överallt men några platser där det står flera och man kan där fundera på om det är ungfåglar som inte bildat par ännu. De olika paren trumpetar och då ofta ett par i taget. Skulle ju vara intressant att få detta översatt. Jag får lite känslan av att liksom meddelar att man är på plats och jublar för att det är dags för häckning och att vi går mot en allt varmare vår och sommar.
Trodde nog att jag skulle missa snösparven i år. Känns nästan lite sent eller i alla fall när snön försvunnit sedan ett tag tillbaka har jag fått för mig att de är längre norrut. Men så kommer ett sms från dottern som tagit en lunchpromenad och fått en bra bild med mobilen vilket ju är ganska typiskt att det går att komma oförskämt nära. Således blir det en promenad så fort som jag kom hem med kameran redo och på samma plats som vanligt sitter det en snösparv och metodiskt snappar små stärkelserika trampörtsfrön från fjolårets vegetation som fortfarande har en del ätbara delar kvar. Hunden blev nyfiken och ville nog fram för att hälsa eller kanske fånga men jag lyckades streta emot och vi vek av så att snösparven i lugn och ro kunde äta vidare. Vi får väl se om den stannar flera dagar nu när det ska bli snö igen. Kanske inte så inbjudande att flyga vidare eller att det kommer flera.
Jag tror aldrig jag blir trött på att fotografera örnar. Flera gånger på en kort promenad kommer örnar och cirkulerar ovanför och det är främst gamla individer med vita stjärtfjädrar som till och med lyser i solskenet så det är lätt att åldersbestämma på långt håll. Från att bara vara sträckande sånglärkor har jag nu träffat på flera som verkar börja med parbildning och landar och börjar till och med göra spelflykt. De är ju väldigt bra kamouflerade för att leva på marken bland gräs och andra örter. Kan ju ta ett tag innan man upptäcker att det finns en fågel på bilden nedan.
En gammal solbelyst ek med flera håligheter. Under många år åkte jag förbi detta träd och brukade bromsa in och då satt den i ett av de övre hålen. Sedan blev det mer sällan som jag hade anledning att åka förbi men när jag väl gjorde det satt ingen uggla på plats. Det har alltid varit kattuggla som jag sett i eken även om jag vet att flera andra ugglearter finns i trakten. I och med att det verkar vara gott om gnagare ser jag fram mot flera häckningar i och omkring trädgården vilket brukar resultera i tiggande uggleungar under försommar och sommar. Särskilt hornuggleungar kan bli rejält tjatiga men lätena gör också att det går att få syn på dem. Hittade en gammal bild på en hornuggleunge som jag råkade få syn på genom köksfönstret.
Solen kommer äntligen efter många dagar med gråväder. I en ek får jag syn på en karaktäristisk siluett, stjärtmes. Liten rund med väldigt kort näbb och långa stjärtfjädrar. Beteendet är också typiskt med oavbruten aktivitet och gärna hängandes upp och ner samtidigt som de letar efter små insekter och spindlar. Sällan är de ensamma utan drar nästan alltid runt i smågrupper. Under vintern kan de följas åt i meståg med många andra fågelarter på jakt efter föda och samtidigt när man är flera är det många ögon som kan hålla koll efter risker såsom sparvuggla eller andra rovdjur. Den gnistrande vita fjäderdräkten och den näpna näbben gör att detta alltid varit en favorit. Den är ju kanske inte direkt ovanlig men det gäller att känna igen lätet annars är det inte helt lätt att få se när de vanligtvis håller till uppe i lövträden och gärna björkar. I familjen går stjärtmesen under namnet fluffboll vilket jag tycker stämmer väl.
Sista dagen i januari och det har varit en grön vinter men i skogen har det till förra veckan varit relativt mycket snö kvar. Ändå dyker en av våra mest ovanliga svampar upp. Bombmurkla, som också är fridlyst, visar den karaktäristiska överdelen likt en chokladbakelse fylld med chockladkräm. En barrmatta gärna där det är äldre barrskog och inslag av basiska mineral i moränen är lite av grundförutsättningar för denna art. Att det mestadels varit temperaturer som ligger över noll grader är tydligt då det är förhållandevis många färska svampar som finns både på marken och på död ved. Sådana arter brukar kunna visa sig tidigt men kanske inte vanligtvis i januari. Scharlakansröd vårskål växer gärna på lite frisk till fuktig mossa och brunkrös finns i första hand på döda lövträd och kanske främst på annat än ädellöv. Det finns flera krös och en vanlig är ekkrös som är mer mörk och främst på döda ekgrenar men den tydligaste är nog gullkrös på död eller döende lövved som med sin gula till brandgula färg syns tydligt på långt håll. Jag kommer att hålla koll på bombmurklan och räkna med några veckors mellanrum. Den plats i Kinda som jag tillsammans med dottern nu hittade den på är kanske en av Sveriges mest individrika platser för denna arten. Förra året blev det 243 exemplar. Denna gång hittade vi åtta fruktkroppar.