En hona av stenskvätta följer jag en stund och får lite bilder men det är inte förrän jag tittar närmare på en bild som jag inser att jag faktiskt fick med två fåglar till även om de inte är helt uppenbara. Uppe till vänster en sädesärla som flyger en bit bort och är synnerligen suddig men ändå tydligt artbestämd med den svarta haklappen och de vita fälten. Den andra fågeln är en hane av stenskvätta som endast visar sig med vingpennorna och stjärtfjädrarna strax höger om honan.
Det gnisslar och knorrar i många småvatten. Helt plötsligt märker man att det finns gott om liv när grodorna sätter igång med sin lek. Åkergrodan med sin blå ton är ganska vanlig i gölar och mindre dammar och ligger gärna i ytan medan de gör sina läten. Även de minsta småvatten som inte torkar ut kan ofta ha något groddjur och ofta kan någon av våra salamandrar gärna finnas även om det är långt till närmaste större vatten. Alla grod- och kräldjur är fridlysta och man kan gynna dem genom att anlägga en liten damm i trädgården.
Flera år med stor påverkan av fågelinfluensa så vi får se hur det blir i år. I Kinda är det flera platser där det i alla fall är aktivitet just nu och förhoppningsvis blir det ett antal ungar som kan ringmärkas. Sannolikt ligger honan på ägg och kläckning blir någon gång om ungefär en månad. Hane och hona lär enligt undersökningar fånga ungefär 1200 starar eller om det är större fåglar såsom måsar, runt 600 stycken och det bara under själva häckningstiden vilket är under april till september. Det blir ganska många varje dag för att både få i sig själv och ungarna som ofta är tre i Kinda och till och med fyra vid något tillfälle.
Just när solen lyser på månen från en snäv vinkel vilket vi kallar för nymåne, gör att det blir väldigt mycket skuggor och effekten av strukturer på ytan av månen blir extra tydliga. På samma sätt som man vill hitta nya hällristningar med släpljus där man belyser från en väldigt låg punkt och skapar kraftiga skuggor blir även månens kratrar och dalgångar väldigt tydliga. En fullmåne har ju solens ljus i linje bakom jorden vilket innebär väldigt lite skuggor.
Det är lunchtid och växlande molnighet. Ibland är molntäcket tjockt så att solen inte syns men rätt som det är tränger den igenom och där är solen naggad i kanten. Nästan som att någon tagit en tugga. Innan man hade riktig klarhet i det här med sol, måne och planeter borde det ju ha varit en ganska märklig syn att något skymmer solen även om det bara är en mindre del. Mest konstigt måste det ju ha varit när det är en total förmörkelse vilket för mina tankar till Tintin och solens tempel. När han tillsammans med kapten Haddock ska brännas på bål men turligt hittar en tidningsblad som beskriver exakt när en solförmörkelse ska ske och den utnyttjar Tintin till att låtsas som att han kan styra solen. Denna gång blev det ungefär 25% som skymdes och det var väl nästan inte så att det direkt märktes eftersom det samtidigt var molnigt vilket kanske just idag var en förutsättning till att det gick att få det hela på foto.
Det finns några fåglar som egentligen använder tre vingar. Ja, det är ju egentligen två vingar men de använder stjärtfjädrarna på ett mycket avancerat sätt. Tornfalken kan med hjälp av ryttlande, att flaxa stillastående i luften samtidigt som man kompenserar med stjärtfjädrarna, få huvudet att hålla sig stilla och därför kunna lokalisera byten väldigt noggrant. En rovfågel som inte ryttlar men som gör ungefär likadant är gladan. Ett knixande med vingarna och vridande och skruvande på den v-formade stjärten gör att de kan spana av fält i jakt på bland annat gnagare. En härlig upplevelse är när man får se denna väldigt stora rovfågel, som är ungefär 170 centimeter mellan vingspetsarna, på väldigt nära håll när de jagar över fälten. Gärna i samband vallslåtter då de gärna hänger i luften över traktorn.
Ett av de mest tydliga vårtecknen är ankomst av tofsvipor. På de fuktiga åkermarkerna går de runt och letar föda men sedan tar de en närmast fantastisk flygtur med skruvande flykt med de breda vingarna och ovanpå detta även ett närmast syntetiskt läte. Helt plötsligt lyfter en flock med kajor och starar och sedan även en större flock med tofsvipor som uppenbart blivit skrämda av något. Såg en falk som jagade över fälten härom dagen så det är kanske det första jag tänker på. Tofsvipans svarta och vita är egentligen ett skimmer av andra färger där fjäderdräkten kan skifta i lila, mycket grönt och kanske lite blått. Tofsen likt Stig-Helmer Olsson är ju också lite speciell.
Ett par veckor sedan de första tranorna började landa på åkrarna runt huset. Innan dess kunde man höra sträckande tranor sedan slutet av februari. Från de stora grupperna har det nu blivit tydligt vilka som hör ihop i par. Två och två nästan överallt men några platser där det står flera och man kan där fundera på om det är ungfåglar som inte bildat par ännu. De olika paren trumpetar och då ofta ett par i taget. Skulle ju vara intressant att få detta översatt. Jag får lite känslan av att liksom meddelar att man är på plats och jublar för att det är dags för häckning och att vi går mot en allt varmare vår och sommar.
Trodde nog att jag skulle missa snösparven i år. Känns nästan lite sent eller i alla fall när snön försvunnit sedan ett tag tillbaka har jag fått för mig att de är längre norrut. Men så kommer ett sms från dottern som tagit en lunchpromenad och fått en bra bild med mobilen vilket ju är ganska typiskt att det går att komma oförskämt nära. Således blir det en promenad så fort som jag kom hem med kameran redo och på samma plats som vanligt sitter det en snösparv och metodiskt snappar små stärkelserika trampörtsfrön från fjolårets vegetation som fortfarande har en del ätbara delar kvar. Hunden blev nyfiken och ville nog fram för att hälsa eller kanske fånga men jag lyckades streta emot och vi vek av så att snösparven i lugn och ro kunde äta vidare. Vi får väl se om den stannar flera dagar nu när det ska bli snö igen. Kanske inte så inbjudande att flyga vidare eller att det kommer flera.
Jag tror aldrig jag blir trött på att fotografera örnar. Flera gånger på en kort promenad kommer örnar och cirkulerar ovanför och det är främst gamla individer med vita stjärtfjädrar som till och med lyser i solskenet så det är lätt att åldersbestämma på långt håll. Från att bara vara sträckande sånglärkor har jag nu träffat på flera som verkar börja med parbildning och landar och börjar till och med göra spelflykt. De är ju väldigt bra kamouflerade för att leva på marken bland gräs och andra örter. Kan ju ta ett tag innan man upptäcker att det finns en fågel på bilden nedan.
