Jag befinner mig på en våtmark i nordöstra Kinda på gränsen mot Åtvidaberg. Från jag var liten har jag fått en särskild känsla för ljust denna miljö, en särskild stillhet. Kanske är det för att den ofta ligger lite nedsänkt och omgiven av tät skog som bidrar till att den känns avgränsad på något sätt. Den färggranna vitmossan som ju fått sitt namn hur den ser ut i torrt tillstånd men här varierar arterna från brun, röd, grön och gul färg. I den mjuka, lite fuktiga och svagt sviktande mossan trivs sileshår, rosling, tranbär och hjortron. En sak som är typisk för denna typ av våtmark är den stora variationen mellan kanterna som ofta är kärr med ett mer rörligt vatten som ofta utgörs av grundvattenflöden samt mittendelen som ibland till och med är upphöjd av tjocka torvlager. Den centrala mossen får i stort sett allt vatten från nederbörd och inte från omgivande mark eller från grundvatten.

Sedan har vi ju alla dofter som sprids när man klafsar fram i det lågvuxna riset. De båda väldoftande växterna pors och skvattram växer här tillsammans med odon och tidvis blir det bra träning med höga knäuppdragningar. Det gäller att titta var man går för många arter är små och gömmer sig antingen genom en anonym färg eller att de just är små eller en kombination av detta. Spindelblomster är just en sådan orkidé som inte direkt skriker ut att den finns. Knappt decimeterhög med bleka till blekröda blommor. En så kallad snubbelart som jag brukar kalla sådana som man nästan måste snubbla och hamna med nosen i mossan. En annan orkidé som inte heller är alltför utmärkande är korallrot som nu är överblommad men som verkar ha blivit pollinerad då den har kvar sina uppsvällda frukter. Opollinerade exemplar vissnar mycket snabbt. Det blev ytterligare en orkidé, Jungfru Marie nycklar, men det som jag faktiskt var ute efter, myggblomster, kunde jag inte hitta denna gång. Däremot hittade jag en till orkidé som jag inte kunde artbestämma då den var i knoppstadium. Såg lite ut som Jungfru Marie nycklar men spensligare och helt utan fläckar på bladen. Den ser jag fram mot att försöka hitta igen när den blommar. Den spännande björnmossan får vi ta en annan gång. Där är det så smart ordnat vid sporspridning att man knappast kunde fixa det bättre själv.