Helt plötsligt är de överallt. Från att första veckan i april bara kunnat höras sporadiskt när de flyger över så sitter de på tak och ute i hagarna runt huset. Var jag än går finns det sädesärlor. Många ska säkert vidare men det är tydligt att flera också verkar intressera sig för potentiella boplatser. Den första tiden är det främst hanar som kan ses och efter ett tag dyker de första honorna upp för att inleda det energikrävande arbetet med att lägga ägg och föda upp en kull med ungar. Det gäller nu att det kommer att finnas gott om insekter och bakslag så att det blir svårt att hitta flugor och myggor kan vara förödande.
Ett karaktäristiskt läte som gör att man känner igen en ärla. Det är dock inte den typiska sädesärlan utan en aning annorlunda. Jag befinner mig i en bergtäkt och nyss har skogssnäppan dragit iväg med sitt speciella flyktläte från våtmarken som just nu är översvämmad så den lilla bäcken har bildat ett bredd stilla vattenflöde. Gullpudran börjar blomma och det grönskar allt med överallt. Jag är ju inte på jakt efter att få se just forsärla på denna plats. Jag förknippar den med inte bara rinnande utan forsande vatten och här är det möjligen lite smältvatten som sipprar längs med bergväggen. Det verkar ändå som att detta drar till sig insekter för ärlorna drar runt och hoppar på de små utskjutande stenarna och snappar efter vad jag uppfattar som fjädermyggor eller liknande. Den svaga gula färgen syns tydligt och gör det lätt att avgöra att det inte är sädesärlor vilket jag hade trott på mer än forsärla om jag inte sett på nära håll eller hört lätet.
Små snöfläckar finns fortfarande kvar och en svag tendens att en del gröna strån kommer upp. För övrigt är det fjolårsexemplar av växter som klarar den extrema miljö som en grusväg innebär med ständig störning och återkommande hyvling.En vanlig växt på denna plats är trampört.
I den strålande solen som också reflekteras från snön på åkrarna gnistrar ett antal fåglar som flyger hastigt från ena sidan till den andra men aldrig på särskilt långt ifrån mig och hunden. Undersidan på snösparvarna är kritvita, jag nästan vitare än det vitaste vita. De ska flyga vidare och kommer på plats nedanför fjällen i väntan på att det blir snöfritt uppe på högfjället. Under maj brukar det vara stora flockar i snöfria lägen som sedan ger sig allt högre upp i fjällvärlden. Tidigare år har jag haft enstaka snösparv varje år men detta år är det flockar nästan var jag än går så länge som det finns trampört eller någon annan frörik växt kvar.
En orädd fågel som inte bryr sig alltför mycket att jag kommer klampande och dessutom när jag har en hund som går tio meter före och fågeln sitter ändå kvar. Det är alltid ett tecken på att det är någon som inte är helt van vid människor och troligen en fågel som häckar långt norrut.
Små fåglar sitter på grusvägen när jag tar en tur med hunden. De är aktiva hela tiden och söker frön där snön har smält i den varma solen. Det är trampört som verkar vara viktig för även gråsiskan men även för många andra finkar. Bara på denna promenaden har jag också träffat på gulsparv, bofink, snösparv och sävsparv som alla äter där det främst finns trampört i stor mängd. Några gånger har jag sett gråsiskan framme vid fågelbordet men annars har det oftast varit flockar som driver runt mellan grusvägen och vinterståndare av tistlar och kardborre. Den ger ett förhållandevis mörkt intryck trots att den är ganska ljus och den röda pannan och svag röd färg på bröstet syns inte alltid tydligt om man inte ser den på nära håll i bra ljus.
Jag blir lite kluven när jag för första gången i år får höra rödhakens sång och se när den söker efter föda utanför huset. Det som gör att jag inte tycker att det är jätteroligt är tanken på att det inte kan vara helt lätt att hitta insekter när det både kommit ett tunt täcke med snö och temperaturen ligger runt noll.
Den är ju för söt den lilla rödhaken. Ögon likt svartpepparkorn och huvud och haklapp som kanske inte riktigt är röd utan snarare orange. Den lilla smala näbben visar att den är insektsätare och födosöket under fågelbordet borde ge ganska bra resultat. Den underbara sången hörde jag igår för första gången och är ju lätt att lära sig. Sirliga och höga toner som tvärt går ner en oktav där den nästan gurgliga sången fortsätter för att återigen gå upp en oktav igen.
Den vita fjäderskruden gör att det är svårt att få syn på denna mås när det finns snö kvar ute på de öppna fälten. Det chokladdoppade huvudet gör att det även på långt håll går att avgöra vilken typ av mås det är.
Ett härligt vårtecken är skrattmåsens ankomst. Fiskmås har funnits på plats en tid men skrattmåsen har precis anlänt till de fuktiga maderna som utgör omgivningarna på mina hundpromenader. Skrattmåsen häckar i kolonier men denna gång är det en ensam mås som letar föda i smältvattnet. Ett evigt sökande och regelbundna dopp med näbben. Ibland går det att se att något följer med upp. Troligen kan både maskar och larver i jorden söka sig upp för att undkomma vattnet och då bli lätta byten för måsen. Det är tydligt att det främst är på marken där det står vatten som är mest intressant för födosök.
Koltrastens melankoliska strofer hörs när det mot kvällen kommer fram lite sol.
Under en tid har det hörts trastsång men det är i inte alltid som man är helt säker på vilken trast som hörs. Taltrast och rödvingetrast har ju tydlig karaktär med upprepningar respektive fallande toner. Det är nog främst dubbeltrastens sång i jämförelse med koltrasten som man kan fundera på. Koltrasten har ofta långa och ganska varierande sekvenser medan dubbeltrasten har korta och mestadels lika strofer. Tonfallet är mer i moll och en aning dystrare hos dubbeltrasten. Hörde ett tips om att koltrasten lägger till lite typiska trastljud som är en typ av kraxningar som inte dubbeltrasten har särskilt ofta. Även om vädret fortfarande är lite blandat och våren inte helt känns på gång ordentligt, förgyller koltrastens sång den stilla kvällen.
På plats i toppen av en ek. Starens varierande sång med inslag av strofer som den lånat av fåglar i dess omgivning. Ett spännande sätt att kanske få en fingervisning om var de uppehållit sig mest.
Jaha, då är det tid för att bli lurad lite då och då. Stararna har ankommit och även börjat sjunga ordentligt och på grund av inslagen av härmande strofer är det lätt att bli lurad att det helt plötsligt kan finnas ormvråk, skrattmås, storspov, fasan och storlom och det som blir extra spännande är att alla sitter uppe i ett träd. Det är ju starens enorma egenskaper att härma så exakt att det inte är helt lätt att avgöra förrän man ser fågeln med blotta ögat. Denna gång inledde en av stararna med den typiska strofen från en röd glada, som är en fågel som lär komma på plats inom kort. Jag hinner tänka och börja spana efter gladan ända tills jag inser att jag är lurad igen.
Staren är en typisk hålhäckare som gärna hittar mindre hål i ekar där det tidigare suttit en grövre gren. Så länge hålen är små passar det stare och sedan tar gärna kaja över.
Några starar ägnar sig åt att bara sitta i trädtopparna och sjunga medan andra har tagit tag i städbestyren för att rensa ut äldre material. En grov ekgren har gått av och där blir det ofta en hålighet då nedbrytande svampar relativt fort gör angrepp på den i övrigt stenhårda ekveden. De viktigaste nedbrytande svamparna är svavelticka, ekticka och oxtungsvamp varav vissa bryter ned lignin och andra cellulosa.
Olika gröna och gulgröna nyanser men ett starkt gult vingband som på håll gör att det är ganska lätt att känna igen grönfinken.
Jag tänker lite på växtfärgning när jag ser en grönfink. För länge sedan var jag med när en av mina systrar skulle färga garn med olika växter. Det blev väldigt många färger, eller snarare nyanser. Det mesta garnet blev gröngult med dragning mot mer grönt eller mer gult. Precis så som grönfinken. Det mesta är någon form av grågröngul med några tydliga gula streck och lite mer mörkt runt ögat. Där sitter den i toppen av en ek och drar sina olika ganska enformiga drillar. En är lite flöjtiga drillar, en nästan som bergfinkens entoniga rasp och sedan lite andra visslingar. Det är något visst med att få se grönfink nu jämfört med bara ett antal år sedan. Från att vara kanske en av de vanligaste fåglarna både vid fågelbordet och när man var ute i skog och mark till att inte dyka upp vid vårt fågelbord och endast visa sig lite då och då. Den viktigaste orsaken till den drastiska nedgången verkar vara en parasit som dök upp en bit in på 2000-talet. Frågan är om det är något naturligt eller om det är återigen människan som orsakat detta. Kanske en följd av klimatförändringar vilket ofta påverkar olika typer av organismer som tidigare inte klarat av våra breddgrader men som nu kanske lättare kan etablera sig i brist på långa kalla vintrar. I alla fall en fröjd att få se den drillande i morgonsolen när starar och björktrastar virvlar runt på gräsmarkerna nedanför.
Ett enkelt sätt att identifiera grågås i flykten är de ljusgrå framkanterna på vingarna. Det kan man nästan alltid se även med blotta ögat.
Fälten är gröna och det börjar så sakta att flyga in arter som både har varit en bit söderut och funnits ganska nära. Grågåsen har jag sett nästan hela vintern men endast enstaka exemplar. Nu har det börjat dyka upp större flockar och de översvämmade markerna är utmärkta matplatser för vuxna fåglar som främst äter vegetarisk föda. Grågåsen har under 1900-talet tidvis varit väldigt ovanlig med endast enstaka häckningar i delar av södra Sverige men nu har de återhämtat sig och förekommer främst längs med kusten men även i inlandet. I slutet av maj brukar jag gärna göra ett besök vid Tåkern och gå längs med spången ut mot Väversunda. Då har man möjlighet att få se de näpna ungarna som mer ser ut som grå garnbollar. Det är en tid som man kan få se dessa fåglar på mycket nära håll och det är alltid en fantastiskt trevlig upplevelse.
Både näbbens form och färg tillsammans med den mer ljusa fjäderdräkten gör att man ganska lätt kan känna igen grågås jämfört med till exempel sädgås.
