En av de tidigaste vårblommorna som också är näpen men inte helt lätt att upptäcka, är hasselns honblommor. En liten bukett med röda pistiller tittar ut från knopparna. Hanblommorna är mer lätta att se då hängena är ganska stora och brukar ju tidigt på året släppa ifrån sig sitt pollen. Man kan ju alltid fråga sig hur växterna gör för att inte alltid bli självbefruktade vilket genetiskt inte är bra på lång sikt. För hasseln är ett sätt att hanblommor och honblommor inte blommar samtidigt.
Den är ju för söt den lilla rödhaken. Ögon likt svartpepparkorn och huvud och haklapp som kanske inte riktigt är röd utan snarare orange. Den lilla smala näbben visar att den är insektsätare och födosöket under fågelbordet borde ge ganska bra resultat. Den underbara sången hörde jag igår för första gången och är ju lätt att lära sig. Sirliga och höga toner som tvärt går ner en oktav där den nästan gurgliga sången fortsätter för att återigen gå upp en oktav igen.
Ett härligt vårtecken är skrattmåsens ankomst. Fiskmås har funnits på plats en tid men skrattmåsen har precis anlänt till de fuktiga maderna som utgör omgivningarna på mina hundpromenader. Skrattmåsen häckar i kolonier men denna gång är det en ensam mås som letar föda i smältvattnet. Ett evigt sökande och regelbundna dopp med näbben. Ibland går det att se att något följer med upp. Troligen kan både maskar och larver i jorden söka sig upp för att undkomma vattnet och då bli lätta byten för måsen. Det är tydligt att det främst är på marken där det står vatten som är mest intressant för födosök.
Under en tid har det hörts trastsång men det är i inte alltid som man är helt säker på vilken trast som hörs. Taltrast och rödvingetrast har ju tydlig karaktär med upprepningar respektive fallande toner. Det är nog främst dubbeltrastens sång i jämförelse med koltrasten som man kan fundera på. Koltrasten har ofta långa och ganska varierande sekvenser medan dubbeltrasten har korta och mestadels lika strofer. Tonfallet är mer i moll och en aning dystrare hos dubbeltrasten. Hörde ett tips om att koltrasten lägger till lite typiska trastljud som är en typ av kraxningar som inte dubbeltrasten har särskilt ofta. Även om vädret fortfarande är lite blandat och våren inte helt känns på gång ordentligt, förgyller koltrastens sång den stilla kvällen.
Jaha, då är det tid för att bli lurad lite då och då. Stararna har ankommit och även börjat sjunga ordentligt och på grund av inslagen av härmande strofer är det lätt att bli lurad att det helt plötsligt kan finnas ormvråk, skrattmås, storspov, fasan och storlom och det som blir extra spännande är att alla sitter uppe i ett träd. Det är ju starens enorma egenskaper att härma så exakt att det inte är helt lätt att avgöra förrän man ser fågeln med blotta ögat. Denna gång inledde en av stararna med den typiska strofen från en röd glada, som är en fågel som lär komma på plats inom kort. Jag hinner tänka och börja spana efter gladan ända tills jag inser att jag är lurad igen.
Några starar ägnar sig åt att bara sitta i trädtopparna och sjunga medan andra har tagit tag i städbestyren för att rensa ut äldre material. En grov ekgren har gått av och där blir det ofta en hålighet då nedbrytande svampar relativt fort gör angrepp på den i övrigt stenhårda ekveden. De viktigaste nedbrytande svamparna är svavelticka, ekticka och oxtungsvamp varav vissa bryter ned lignin och andra cellulosa.
Jag tänker lite på växtfärgning när jag ser en grönfink. För länge sedan var jag med när en av mina systrar skulle färga garn med olika växter. Det blev väldigt många färger, eller snarare nyanser. Det mesta garnet blev gröngult med dragning mot mer grönt eller mer gult. Precis så som grönfinken. Det mesta är någon form av grågröngul med några tydliga gula streck och lite mer mörkt runt ögat. Där sitter den i toppen av en ek och drar sina olika ganska enformiga drillar. En är lite flöjtiga drillar, en nästan som bergfinkens entoniga rasp och sedan lite andra visslingar. Det är något visst med att få se grönfink nu jämfört med bara ett antal år sedan. Från att vara kanske en av de vanligaste fåglarna både vid fågelbordet och när man var ute i skog och mark till att inte dyka upp vid vårt fågelbord och endast visa sig lite då och då. Den viktigaste orsaken till den drastiska nedgången verkar vara en parasit som dök upp en bit in på 2000-talet. Frågan är om det är något naturligt eller om det är återigen människan som orsakat detta. Kanske en följd av klimatförändringar vilket ofta påverkar olika typer av organismer som tidigare inte klarat av våra breddgrader men som nu kanske lättare kan etablera sig i brist på långa kalla vintrar. I alla fall en fröjd att få se den drillande i morgonsolen när starar och björktrastar virvlar runt på gräsmarkerna nedanför.
Fälten är gröna och det börjar så sakta att flyga in arter som både har varit en bit söderut och funnits ganska nära. Grågåsen har jag sett nästan hela vintern men endast enstaka exemplar. Nu har det börjat dyka upp större flockar och de översvämmade markerna är utmärkta matplatser för vuxna fåglar som främst äter vegetarisk föda. Grågåsen har under 1900-talet tidvis varit väldigt ovanlig med endast enstaka häckningar i delar av södra Sverige men nu har de återhämtat sig och förekommer främst längs med kusten men även i inlandet. I slutet av maj brukar jag gärna göra ett besök vid Tåkern och gå längs med spången ut mot Väversunda. Då har man möjlighet att få se de näpna ungarna som mer ser ut som grå garnbollar. Det är en tid som man kan få se dessa fåglar på mycket nära håll och det är alltid en fantastiskt trevlig upplevelse.
Jag kommer ihåg när jag flyttade till Kinda kommun i början på 1990-talet. Det gick rykten om att det fanns en häckning av sångsvan i en damm inte långt från Söderö herrgård i östra delen av Kinda. Längs med vägen mot Åtvidaberg fick man uppleva två sångsvanar och sommartid oftast ett antal ungar som simmade runt i denna damm. Knölsvanen kunde tidvis förekomma i stora mängder i den speciella grunda fågelsjö, Striern, som ligger intill Kättilstad kyrka. Numera är knölsvanen något som man ser mer sällan medan sångsvan dominerar de fuktiga gräsmarkerna så länge som det finns öppet vatten i närheten. Det är inte alltför ovanligt att träffa på sångsvanshäckningar i fuktmarker nära sjöar där de har anammat ungefär samma marker som trana som uppvisat nästan samma förändrade beteende från att vara en norrländsk fågel till att även häcka rikligt i södra Sverige. Det är intressant med sådana tydliga ändringar i beteenden. Vilket fågel blir det härnäst som ändrar beteende på samma sätt som till exempel röd glada och ängshök. Kan det blir vit stork kanske. Eller storspov.
Tänka sig vad vi människor ställer till med. En fågel som var väldigt vanlig i det svenska odlingslandskapet med god tillgång till spillsäd och gott om kvarlämnade frön runt gårdar och på åkermarken. Ända tills vi kom på den “smarta” lösningen att se till att utsädet inte gick att äta eller rättare sagt det gick ju att äta men tog ihjäl de som gjorde detta. Betad säd som fått doppning med metylkvicksilver gjorde att skördarna sannolikt blev bättre men på bekostnad av att vi spred ut kvicksilver i marken och dessutom reducerade antalet gulsparvar kanske så pass mycket som 90% eller till och med mer. Detta skedde under 1960-talet då det också fanns en hel del andra ämnen som vi var frikostiga med att sprida både på åker och i skogen. Betat utsäde med kvicksilver förbjöds dock 1966 och sedan dess har arten återhämtat sig även om den fortfarande inte anses ha kommit helt tillbaka. Vi är nu precis i den tid då hanarna börjat skifta i alltmer illgula nyanser som ofta börjar med en fläck i pannan och sedan hela huvudet och en bit ner på bröstet. Honan är tämligen kamouflagefärgad året runt. När man ser en gulsparv som flyger iväg brukar man kunna se en tydlig rödbrun färg på ryggslutet som gör det lätt att veta att det är gulsparv även om man inte ser andra karaktärer.
En relativt klar natt där månen syns tydligt men ett tunt molntäcke gör att jag inte kan se stjärnorna. Rent orienteringsmässigt är det ju då svårt att veta var exempelvis norr är utan kompass. Då går det ju att använda sig av månen. I och med att solen lyser på månen och skapar de olika månfaserna genom att det skiljer sig åt var månen och solen står. När det är fullmåne står månen hundra åttio grader från solen så att det som vi ser av månen blir helt belyst. När månen är helt i nedan står ju solen i princip i samma riktning som månen och belyser baksidan vilket ju gör att vi inte ser månen alls.
Detta går ju att använda som kompass. Ovanstående bild är tagen klockan 18 vilket innebär att solen står i väster men har ju gått ner. Genom att syfta var solen står i förhållande till hur månen är belyst ger detta i alla fall en bra hint om var solen står och således var väster är. Krångligt, ja, det kan låta lite krångligt och förhoppningsvis behöver man inte använda detta mer än i nödfall. Testa nära gång ni är ute och månen är uppe.