Det klassiska beteendet som jag brukar se hos snösparvar. Födosök på grusvägarna runt omkring där jag brukar gå. Sannolikt är det trampörtens frön som drar till sig störst uppmärksamhet. Stärkelserika små frön som ofta finns i stor mängd just i den miljön. Men det är inte snösparvar. Det är ganska långt bort så först anar jag att det kan vara gulsparv men ser ganska snabbt att det handlar om ytterligare en norrlänning som kommit på besök. Vinterhämpling. Jag är ju van vid hämpling som finns häckande runt tomten men vinterhämpling är väldigt sällan som jag upptäcker. Det är tre fåglar som är ganska orädda och senare på dagen ser jag ytterligare några. De har nog flugit ganska långt för de häckar framförallt i västra fjälltrakterna även om några häckningsförsök även gjorts i södra Sverige men det verkar vara länge sedan.
Om sommaren har jag turen att ha häckande törnskata i närheten av bostaden. En svart björnliganmask är en viktig karaktär. Nu om vintern har törnskatorna dragit söderut men istället dyker en nära släkting upp norrifrån. Samma svarta ögonbindel men en aning större. Väldigt sällan ser jag den när jag står och spanar efter fåglar utan mer vanligt är att jag på med något annat då den dyker upp, varfågeln, som med sin typiska siluett och vågiga flykt alltid sätter sig i toppen på träd och buskar. Detta gör att den är ganska lätt att upptäcka då den ljusa undersidan gör att det ser ut att sitta en snöboll i toppen. Regelbundna besök om vintern är vanligt då det sannolikt är svårt att hitta föda norrut. Jag har träffat på den i Härjedalen precis i snösmältningen när det blir blottor där det säkert går att hitta små gnagare som är en viktig del av födan. När snötäcket är alltför tjockt är det inte lätt att vara beroende av att fånga djur som bara befinner sig under snön. I södra Sverige blir det sällan så mycket snö överallt och särskilt inte så långa perioder så där finns goda möjligheter att hitta föda även under strängaste vintern. Inte helt lätt att säga var man ska leta efter varfågeln men öppna kulturmarker, gärna med glesa buskar brukar vara bra platser.
Det är kallt när jag går en vända utanför huset. Månen lyser starkt även om den endast är en mindre skära och ännu långt till fullmåne. Men det är en prick intill uppe till till vänster. Detta känner jag inte igen. Snabbt in och hämtar kameran och hinner få ganska frusna fingrar innan jag får en hyfsad bild som visar att det är saturnus. Jag hinner bara få några bilder och korta filmsekvenser sedan förvinner saturnus in bakom månen och vädret slår om och blir dimmigt så det gick inte att se mer än månen senare under kvällen.
Den reguljära morgonpromenaden med hunden brukar resultera i en eller kanske två havsörnar. Ofta är det unga individer som känns igen på den mörka fjäderdräkten med lite vita inslag men rent generellt ger den ett nästan svart intryck. När det dyker upp två tillsammans är det ofta gamla individer som på långt håll visar upp de vita stjärtfjädrarna. Denna förmiddag ser jag på långt håll att det sitter en örn i en ek på den kulle som jag ska gå till. Vi kommer ett par hundra meter ifrån när örnen lättar och med långsamma, mäktiga vingslag drar den vidare norrut. När den sveper över ett fält och landar i en ståtlig gran lyfter ytterligare örnar och till slut kan jag räkna till fem samtidigt men tror att det är flera.
Någon gång så där i slutet på augusti och början på augusti hittar man de första exemplaren som spinner sina egensinniga när. Ett när som nästan inte går att se men sedan lägger de till en sicksacktråd som är så ojämn att det kunde varit jag som gjorde detta i syslöjden i mellanstadiet. Dessa spindlar är ju ettåriga så de behöver kläckas och utvecklas till fullbildade individer varje år. De diken som de finns i är otroligt rikliga på små gräshoppor och de verkar ha en benägenhet att just hoppa och fastna i dessa nät. Kan de ha att göra med sicksackmönstret. Kan de se ut som ett visset gräs? Jag har min dagliga hundpromenad förbi detta ställe så jag kan inte hålla mig från att räkna och det brukar bli fler för varje dag. Inte för att det egentligen är så utan för att jag ställer in blicken på vad jag ska titta efter. Vissa år är det bara fem men andra år är det många, kanske trettio utspridda på flera olika grusvägar i närheten.
Sent i juli gjorde jag ett besök på en sluttande kärrmark nära gränsen till Norge nordost om Torsby. Kraftigt regn och allt är blött. Jag klafsar runt bland starr och vitmossa. I botten är det gott om sileshår och även fläcknycklar. Några ovanligare arter dyker också upp i form av spindelblomster, korallrot och dvärglummer varav den sista är inte något som jag ofta hittar i mina hemmamarker. Det är i alla fall gott om hjortron som jag flitigt stoppar i munnen då jag för tillfället inte har med någon hink att plocka i. Bären är stora och många är mogna och välmatade med en fantastisk orange färg.
Sjöhjortron vid badstranden väster om Groveda precis på gränsen mellan Kinda och Linköping
Detta tänker jag på när jag står på en strand och inväntar några som är ute och paddlar kajak. Där i strandkanten guppar ett mörkt och väldigt stort hjortron. Den är knottrig och uppbyggd av små runda bollar som nästan har svart färg på håll men lite mer brungrön när jag tar upp den ur vattnet. Jag har tidigare hittat sjöplommon på flera ställen och tycker att det inte stämmer med detta utan denna gång är det något som är betydligt mer ovanligt. Det rör sig om sjöhjortron. En art som är på tillbakagång och har hittats i sextio sjöar i Sverige varav många är notarede från 1960-talet men inte återfunna. Det ska vara näringsfattiga klarvattensjöar som är lite påverkade av näringsämnen eller försurning. I övriga världen verkar denna art vara ännu mer sällsynt med endast några få fynd utanför Sverige. Jag kan se att det tidigare ju är noterat sjöhjortron just från Järnlunden som jag står intill men även Åsunden som ligger söderut. Kul med ett bra tecken på god vattenkvalitet.
Så fort som det är hundpromenad men i synnerhet när det också är dags att slå vallarna finns de i luften, gladan, som ständigt är på jakt efter sorkar eller kanske skadade mindre däggdjur som också kan bete sig ganska förvirrat när det höga skyddande gräset är avslaget och man har inte något att gömma sig i. Här är man ett lätt byte innan man hittar nytt skydd i angränsande åker eller i kvarvarande gräsremsor. Vissa rovfåglar har också den egenskapen att de kan se urinspår efter sorkar och möss vilket ju nästan borde betecknas som fusk. Tänk själv att man ska på toa en sista gång innan man ska gå och lägga sig och det kanske är det farligaste man kan ta sig för då det en bit ovanför hänger en rovfågel som till och med kan se att du är ute och kissar.
Tänk att vara så lätt att man kan sitta i toppen på ett rågax. De flesta fåglarna väger väldigt lite och mycket tack vare skelettet som är ihåligt vilket gör det lätt men också mer skört än om det är massivt. En småfågel väger någonstans mellan 5 och 20 gram lite beroende på art. Tänka sig att man med ett frimärke inrikes i Sverige kan skicka kanske så mycket som 7 lövsångare för ett frimärke. Även vissa större fåglar kan man bli överraskad över hur lite de väger. En så pass stor fågel som berguv och särskilt den stora honan som kan vara 75 centimeter och upp mot 170 centimeter mellan vingspetsarna, väger ändå inte mer än kanske fyra kilo. När man håller en berguv inser man att det är lite kropp och mycket fluffig fjäderdräkt.
Flicksländor är de minsta av alla trollsländorna. Ofta kan man i sjökanter se blå eller gröna smala och väldigt små flicksländor men denna grupp innehåller ett antal arter som skiljer sig ganska mycket i färg och mönster. Denna gång står jag stilla för att min hund har hittat en buske med massa blåbär som han ivrigt plockar och glufsar i sig jag tittar mig runt och ser då något litet som flyger en lite bit och flyttar sig mellan olika grenar. I förrän jag flyttar mig och kommer i vinkel så att jag ser den i motljus kan jag se den mer tydligt och även få bild på den. Någon form av smaragdflickslända verkar det vara. Återigen en art som jag nog inte träffat på förut. Denna gång får jag vänta på assistans vad gäller rätt artbestämning. Mina kollegor är på semester och jag har en svag aning om vad det kan vara.
Återigen en ny bekantskap av en trollslända. Nästan på samma plats som den förra men återigen är jag ganska säker på att jag inte sett eller i alla fall lagt märke till denna slända tidigare. Tydligt svart i basen men olika gula mönster och stora griporgan där bak. Återigen har jag en idé på att det är en stenflodtrollslända men behöver få stöd i artbestämningen och det visade sig att jag hade rätt denna gång också men blir lite förbryllad då den ska leva vid rinnande vatten eller möjligen längt med skvalpande sandstränder. Inget av detta kan jag tycka finns i närheten. Kanske kan det räcka med en liten ringlande skogsbäck?
