Någon gång så där i slutet på augusti och början på augusti hittar man de första exemplaren som spinner sina egensinniga när. Ett när som nästan inte går att se men sedan lägger de till en sicksacktråd som är så ojämn att det kunde varit jag som gjorde detta i syslöjden i mellanstadiet. Dessa spindlar är ju ettåriga så de behöver kläckas och utvecklas till fullbildade individer varje år. De diken som de finns i är otroligt rikliga på små gräshoppor och de verkar ha en benägenhet att just hoppa och fastna i dessa nät. Kan de ha att göra med sicksackmönstret. Kan de se ut som ett visset gräs? Jag har min dagliga hundpromenad förbi detta ställe så jag kan inte hålla mig från att räkna och det brukar bli fler för varje dag. Inte för att det egentligen är så utan för att jag ställer in blicken på vad jag ska titta efter. Vissa år är det bara fem men andra år är det många, kanske trettio utspridda på flera olika grusvägar i närheten.

Sent i juli gjorde jag ett besök på en sluttande kärrmark nära gränsen till Norge nordost om Torsby. Kraftigt regn och allt är blött. Jag klafsar runt bland starr och vitmossa. I botten är det gott om sileshår och även fläcknycklar. Några ovanligare arter dyker också upp i form av spindelblomster, korallrot och dvärglummer varav den sista är inte något som jag ofta hittar i mina hemmamarker. Det är i alla fall gott om hjortron som jag flitigt stoppar i munnen då jag för tillfället inte har med någon hink att plocka i. Bären är stora och många är mogna och välmatade med en fantastisk orange färg.

Detta tänker jag på när jag står på en strand och inväntar några som är ute och paddlar kajak. Där i strandkanten guppar ett mörkt och väldigt stort hjortron. Den är knottrig och uppbyggd av små runda bollar som nästan har svart färg på håll men lite mer brungrön när jag tar upp den ur vattnet. Jag har tidigare hittat sjöplommon på flera ställen och tycker att det inte stämmer med detta utan denna gång är det något som är betydligt mer ovanligt. Det rör sig om sjöhjortron. En art som är på tillbakagång och har hittats i sextio sjöar i Sverige varav många är notarede från 1960-talet men inte återfunna. Det ska vara näringsfattiga klarvattensjöar som är lite påverkade av näringsämnen eller försurning. I övriga världen verkar denna art vara ännu mer sällsynt med endast några få fynd utanför Sverige. Jag kan se att det tidigare ju är noterat sjöhjortron just från Järnlunden som jag står intill men även Åsunden som ligger söderut. Kul med ett bra tecken på god vattenkvalitet.

Så fort som det är hundpromenad men i synnerhet när det också är dags att slå vallarna finns de i luften, gladan, som ständigt är på jakt efter sorkar eller kanske skadade mindre däggdjur som också kan bete sig ganska förvirrat när det höga skyddande gräset är avslaget och man har inte något att gömma sig i. Här är man ett lätt byte innan man hittar nytt skydd i angränsande åker eller i kvarvarande gräsremsor. Vissa rovfåglar har också den egenskapen att de kan se urinspår efter sorkar och möss vilket ju nästan borde betecknas som fusk. Tänk själv att man ska på toa en sista gång innan man ska gå och lägga sig och det kanske är det farligaste man kan ta sig för då det en bit ovanför hänger en rovfågel som till och med kan se att du är ute och kissar.

Tänk att vara så lätt att man kan sitta i toppen på ett rågax. De flesta fåglarna väger väldigt lite och mycket tack vare skelettet som är ihåligt vilket gör det lätt men också mer skört än om det är massivt. En småfågel väger någonstans mellan 5 och 20 gram lite beroende på art. Tänka sig att man med ett frimärke inrikes i Sverige kan skicka kanske så mycket som 7 lövsångare för ett frimärke. Även vissa större fåglar kan man bli överraskad över hur lite de väger. En så pass stor fågel som berguv och särskilt den stora honan som kan vara 75 centimeter och upp mot 170 centimeter mellan vingspetsarna, väger ändå inte mer än kanske fyra kilo. När man håller en berguv inser man att det är lite kropp och mycket fluffig fjäderdräkt.

Flicksländor är de minsta av alla trollsländorna. Ofta kan man i sjökanter se blå eller gröna smala och väldigt små flicksländor men denna grupp innehåller ett antal arter som skiljer sig ganska mycket i färg och mönster. Denna gång står jag stilla för att min hund har hittat en buske med massa blåbär som han ivrigt plockar och glufsar i sig jag tittar mig runt och ser då något litet som flyger en lite bit och flyttar sig mellan olika grenar. I förrän jag flyttar mig och kommer i vinkel så att jag ser den i motljus kan jag se den mer tydligt och även få bild på den. Någon form av smaragdflickslända verkar det vara. Återigen en art som jag nog inte träffat på förut. Denna gång får jag vänta på assistans vad gäller rätt artbestämning. Mina kollegor är på semester och jag har en svag aning om vad det kan vara.

Återigen en ny bekantskap av en trollslända. Nästan på samma plats som den förra men återigen är jag ganska säker på att jag inte sett eller i alla fall lagt märke till denna slända tidigare. Tydligt svart i basen men olika gula mönster och stora griporgan där bak. Återigen har jag en idé på att det är en stenflodtrollslända men behöver få stöd i artbestämningen och det visade sig att jag hade rätt denna gång också men blir lite förbryllad då den ska leva vid rinnande vatten eller möjligen längt med skvalpande sandstränder. Inget av detta kan jag tycka finns i närheten. Kanske kan det räcka med en liten ringlande skogsbäck?

En blöt skogspromenad som det ju ofta blivit denna sommar. Det har regnat kraftigt och när jag går fram i högt gräs och tätt med lövsly blir jag dyblöt om kläderna. På håll ser jag en dekorativ trollslända och när jag kommer närmare ser jag att den är stor. Väldigt stor. Som tur är sitter den stilla trots att jag är riktigt närgången. Troligen är den påverkad av regnet och det är inte heller särskilt varmt i luften så den kanske inte har så mycket energi att lyfta eller så känner den sig så självsäker på att den inte syns. Nåväl, stilla sitter den och det är tur för att jag ska kunna få några vettiga bilder. jag har preliminärt kommit fram till att det är en blå kejsartrollslända men jag ser samtidigt att den inte är noterad så många gånger i närheten av där jag nu ser den. Jag tar som vanligt kontakt med någon av mina kollegor, alla specialister på sina områden och denna gång får jag bekräftat att det stämmer. På samma plats har tidigare haft ganska många olika arter trollsländor och även makaonfjäril som jag inte hittar särskilt många gånger.

I höstas var jag ute på en av många promenader som främst hade som mål att komma hem med lite kantareller. Vid ett av många ställen där jag böjde mig ner för att plocka några fina gula kantareller stannar min blick på några gröna blad som jag ganska snabbt kände igen som rödsyssla. Jag var till en början inte helt säker men efter jämförelse med mina egna fotografier och eftersom det fanns rester av blomställningar var jag till slut säker. En ny plats för denna art som i alla fall inte var registrerad sedan tidigare. Eftersom rödsysslan är ovanlig på fastlandet är det ju av vikt att platsen inte påverkas så att plantorna försvinner. De nästan trettio plantorna växer på bara ett par kvadratmeter så det krävs ju inte så mycket för att hela beståndet skulle raderas. Det som är spännande är ju också att det i omgivningen är gott om större blåklocka vilket är en grundförutsättning för att rödsyssla ska långsiktigt finnas kvar och gå i frö. Detta tack vare blomsovarbin som också behöver död ved i vissa stadier av utvecklingen. Återigen en spännande ekologi som vi behöver värna om och bevara.

Jag står egentligen och spanar efter en helt annan häckande fågel men eftersom det är tyst och jag inte kan se något särskilt intressant ägnar jag mig istället åt att betrakta en fågel som kanske är bland det finaste som finns. Om jag så skulle ta fram layout på en fågelklädsel som främst ska innehålla grått, vitt och svart skulle jag aldrig kunna komma på kombinationen av helt grå, helt svarta och alla dessa vita mönstren som en storlom uppvisar. De har mer tung benstomme än andra fåglar vilket gör att den ligger lägre i vattnet och har också lättare att dyka och simma under vatten. Den kan simma både fort och länge under vatten och det är spännande att se var de dyker upp härnäst.

Vanligen hittar jag sandödla på samma plats som mosippa och så blev det även denna gång. Men jag hade också tur att få se den på en plats som jag varit många gånger förut men inte riktigt tänkt på att den även finns på där. Valö utanför Björkfors har stora sandiga ytor där solitärbin, majbagge och svävflugor bildar ett spännande ekologiskt system. Längs med vägen över vattnet kunde jag se flera sandödlor, såväl stora honor som grönfärgade hanar som satt på mossiga stenar nära vattenkanten.