Tänk att det finns positiva exempel i naturen där människan en gång ställt till det men sedan till viss del hjälpt till att ställa till rätta och tills viss del är det naturen själv som bara behövt tid för återhämtning. Jag är ute och tar en av mina dagliga hundpromenader och får som vanligt se havsörn på nära håll. Som vanligt ja, det är just det som kan kännas lite märkligt när jag tänker tillbaka på hur exklusivt det var för inte alltför länge sedan att få se en örn. När jag i tonåren åkte runt, ofta i Norrköpingstrakten för att få se fåglar när de var på vår- eller höstflytt eller kanske nattsångare och ugglor. Dock blev alltid vintern en särskild upplevelse då många gånger färden gick till Svensksundsviken en bit österut på Vikbolandet. Om man hade tur kunde man där få se en eller flera havsörnar långt ute på isen där de matades med särskilda åtlar för att vara säker på att de fick i sig kött utan miljögifter. Ja, för just miljögifter i kombination med blyhagel var det som gjorde att havsörn för inte allt för länge sedan var en sällsynt fågel som inte kunde färdigställa en häckning för att äggen inte höll och dessutom fick i sig blyhagel från skadeskjutna fåglar vilket bland annat orsakade blyförgiftning men också att de till slut inte kunde flyga av ren tyngd. Skräckexemplet som jag hört var en örn som kom in till naturhistoriska riksmuséet med åtta hekto blyhagel vilket är mycket för en fågel som kanske bara väger fyra till sju kilo. Ibland brukar jag skämta med att jag runt huset ser fler havsörnar än mygg. Dels hör det nog ihop med att det inte är särskilt mycket mygg just runt huset men även att man nästan ser havsörn så fort som man går utanför dörren. En framgångssaga där det finns många ideella krafter som lagt mycket tid på att utfodra och skydda bon men även på att informera och påverka lagstiftning till förbud för en rad miljögifter.
Category Archives: Kinda
Veckans fågel, VECKA 1: Talgoxe
Nytt år och detta år har jag planerat att ha ett återkommande tema med veckans fågel och då främst en fågel som är aktuell för den del av året. Har funderat mycket på vilken som jag ska börja med men eftersom det är full fart runt huset där vi matar med frön och nötter samt talgbollar, får det bli en av de mest vanliga besökarna nämligen talgoxe. En art som är vanlig över stora delar av världen även om det ständigt diskuteras om olika underarter eller hur man ska dela in arterna vilket säkert blir ännu mer besvärligt nu när det går att använda sig av genetiken som kan röra till det hela. Tidigare användes ju mest yttre kännetecken med färgvariationer och kanske lite beteendeskillnader. Genetiken gör ibland att fåglar på olika platser och som till det yttre är ganska olika, har i stort sett identisk genuppsättning och således borde räknas till samma art.
En så pass vanlig art som också är knuten till kulturmarker och sedan länge funnits runt mänskliga boningar innebär alltid att det finns både många dialektala namn och även nämnd i folktro från nästan alla delar av Sverige. Det som är intressant är att det mestadels handlar om förebådande om negativa saker som otur, svält och lite mat samt dåliga tider rent generellt. En teori varför det blivit så är att talgoxe är en av få fåglar som hörs tidigt på året då det på många håll handlade om att överleva när matlagren tryter. Det sades bland annat att talgoxen säger “lite hö – lite hö” eller “spicket fläsk”. Att känna skillnad på hane och hona brukar vara lätt. Hanens färg brukar vara mer klar och honorna ofta blekare. Ett mer säkert sätt är att titta på det svarta strecket på bröst och mage. Hanarna har brett svart streck medan honor mer smalt och kanske även inte synligt streck hela vägen.
27 december 2022; Nymåne i kvällsljus
Helt klart och en kvällshimmel som skiftar i alla färger men ju lägre solen står under horisonten blir färgerna mer kalla och pastellartade. Försöker få några bilder på månen men det blåser så kamera och stativ vibrerar. Det blev trots allt några bilder där kratrar och andra strukturer framgår. Det måste vara ett häftigt landskap som påverkas ständigt av inkommande asteroider och annat material. Tack vare vår atmosfär brinner ju det mesta upp innan det når marken men sådana förhållanden finns ju inte på månen.
25 december 2022; Liten men bestämd
Den är liten men ack så ettrig. Att samsas med en blåmes eller rättare sagt att slåss med en blåmes om solrosfrön är kanske inte det lättaste. Till och med när jag varit med och ringmärkt fåglar, sticker just blåmesen ut som en av de fåglar som är mest besvärlig och nyper med näbben och vill absolut markera att den inte alls tycker om att hållas fast. Många andra fåglar brukar vara stilla och nästan “gilla läget”. Denna blåmes sitter dock ensam och pickar på resterna från hackspettens mejslande i skruvhålet som jag nämnt tidigare.
23 augusti 2019; En riktigt ovanlig företeelse
Ibland händer det att man får vara med om något så ovanligt att det kanske inte händer igen under ens livstid. En del himlafenomen återkommer ju med ganska långa intervall så när man fått se total solförmörkelse eller månförmörkelse så brukar det var långt kvar till nästa gång som det sker. Det blir lite mer jordnära när det handlar om växter. Lind är ett trädslag som är tämligen utspritt och i Kinda trivs den såväl i brantområden som i ädellövskog. Tack vare förra årets speciella sommar har frukterna av lind kunnat mogna vilket verkar ske ungefär en gång per hundra år. Vad exakt som påverkar verkar inte vara helt säkerställt. En del hävdar att det krävs mycket varm sommar med efterföljande lång och varm höst och andra menar att det är avgörande med några extremt varma dygn för att fröet ska växa till på rätt sätt. Att det är ovanligt verkar dock alla hålla med om. Fredagens promenad i en ädellövskog där lind dominerar ligger på gränsen mot Västerviks kommun. Området är flera hektar stort och det finns också lindar spridda lite här och var inne i omgivande granskog. Trots att det finns lind utspritt över ett stort område kunde vi bara hitta någonstans mellan tio och femton plantor. Jag vet att man i västra länsdelen, bland annat på och nedanför Omberg noterat en del lindplantor också men för övrigt är jag i dagsläget osäker på hur det ser ut. Det finns en viss variation vad gäller hjärtbladens utseende där några är femfingrade och några är sjufingrade där den mellersta sticker ut lite extra.
19 augusti 2019; Torn är det gemensamma
På min cykeltur från bussen och hem finns det tid för en stunds reflektion. Solen skiner och det är lite höst i luften trots att det är ganska varmt. Det är tyst, men inte helt tyst för grönfinkar och några flockar med steglitser rör sig i landskapet och på håll ser jag både flockar med kajor och starar. Över åkern ryttlar en tornfalk. Den har jag inte sett på länge men nu hänger den där alldeles stilla med huvudet och spanar på ett byte nere på marken. Vingarna viftar och stjärtpennorna vinklas oavbrutet för att blicken ska kunna fokusera inför en annalkande attack på lämpligt byte. Jag cyklar vidare innan själva attacken och tänker då på något som jag varje år brukar missa. Tornseglarnas avfärd. Någon gång nu i andra halvan av augusti händer det. Från ena dagen till nästa är de bara borta och alla på en gång. Från att skrikande komma flygande nära husen i jakt på insekter och sannolikt också för att det är så fruktansvärt roligt att flyga så där fort tillsammans med sina seglarkompisar, har de nu samlat ihop sig för resan söderut.
10 augusti 2019; Gula kantareller i stor mängd
En promenad i tallskog med högvuxet gräs och ljung. Precis när man tycker att det nog är för torrt i marken för att finnas svamp dyker de första gula kantarellerna upp och vips hittar vi lite till och ännu mer i en mer fuktig svacka. Det slutar med att vi fyller en papperspåse ungefär till hälften och vet då precis både vad vi kommer sysselsätta oss med under kvällen samt vad vi kommer att äta, nämligen en kantarellbruschetta. En hel del små kantareller får stå kvar och antingen tar vi en tur om ett par veckor eller så är det någon annan svampplockare som hittar till just dessa ställen.
8 juni 2019; Sländan stirrar stint
En flickslända, tror att det är flodflickslända, sitter på en fibbla och stirrar mycket bestämt på mig och undrar varför jag är så närgången. Nästan alla flicksländor indikerar att det är nära till sjö eller vattendrag. Just flodflicksländan är nog oftast intill rinnande vatten vilket jag är i närheten av när jag vadar fram på en blommande äng vid Föllingsö utanför Kisa.
26 april 2019; Med en dragning åt det gröna på magen
På jakt efter några tidiga mosippor och det rasslar bland ljung och bärris. Snabbt springer både större och mindre ödlor iväg och trycker under de täta ljungbuskagen. Helt plötsligt stannar en ödla och kikar en lång stund och jag lägger mig sakta ner för att få några närbilder. Då märker jag också att det är en svag grön färg på hals och mage vilket visar på att det är en hane i lekdräkt.
24 februari 2019; Viporna drar in över landskapet
Tofsvipan är ett tydligt och väldigt speciellt vårtecken. Alltid trevligt när de kommer tidigt men samtidigt vet man då att det kan komma bakslag så att viporna får stå i snöglopp och kanske även få svårt att hitta mat. En liten flock kommer sträckande och det är de enda som jag fick se så pass tidigt.