Tänk att det finns positiva exempel i naturen där människan en gång ställt till det men sedan till viss del hjälpt till att ställa till rätta och tills viss del är det naturen själv som bara behövt tid för återhämtning. Jag är ute och tar en av mina dagliga hundpromenader och får som vanligt se havsörn på nära håll. Som vanligt ja, det är just det som kan kännas lite märkligt när jag tänker tillbaka på hur exklusivt det var för inte alltför länge sedan att få se en örn. När jag i tonåren åkte runt, ofta i Norrköpingstrakten för att få se fåglar när de var på vår- eller höstflytt eller kanske nattsångare och ugglor. Dock blev alltid vintern en särskild upplevelse då många gånger färden gick till Svensksundsviken en bit österut på Vikbolandet. Om man hade tur kunde man där få se en eller flera havsörnar långt ute på isen där de matades med särskilda åtlar för att vara säker på att de fick i sig kött utan miljögifter. Ja, för just miljögifter i kombination med blyhagel var det som gjorde att havsörn för inte allt för länge sedan var en sällsynt fågel som inte kunde färdigställa en häckning för att äggen inte höll och dessutom fick i sig blyhagel från skadeskjutna fåglar vilket bland annat orsakade blyförgiftning men också att de till slut inte kunde flyga av ren tyngd. Skräckexemplet som jag hört var en örn som kom in till naturhistoriska riksmuséet med åtta hekto blyhagel vilket är mycket för en fågel som kanske bara väger fyra till sju kilo. Ibland brukar jag skämta med att jag runt huset ser fler havsörnar än mygg. Dels hör det nog ihop med att det inte är särskilt mycket mygg just runt huset men även att man nästan ser havsörn så fort som man går utanför dörren. En framgångssaga där det finns många ideella krafter som lagt mycket tid på att utfodra och skydda bon men även på att informera och påverka lagstiftning till förbud för en rad miljögifter.