Jag tänker lite på växtfärgning när jag ser en grönfink. För länge sedan var jag med när en av mina systrar skulle färga garn med olika växter. Det blev väldigt många färger, eller snarare nyanser. Det mesta garnet blev gröngult med dragning mot mer grönt eller mer gult. Precis så som grönfinken. Det mesta är någon form av grågröngul med några tydliga gula streck och lite mer mörkt runt ögat. Där sitter den i toppen av en ek och drar sina olika ganska enformiga drillar. En är lite flöjtiga drillar, en nästan som bergfinkens entoniga rasp och sedan lite andra visslingar. Det är något visst med att få se grönfink nu jämfört med bara ett antal år sedan. Från att vara kanske en av de vanligaste fåglarna både vid fågelbordet och när man var ute i skog och mark till att inte dyka upp vid vårt fågelbord och endast visa sig lite då och då. Den viktigaste orsaken till den drastiska nedgången verkar vara en parasit som dök upp en bit in på 2000-talet. Frågan är om det är något naturligt eller om det är återigen människan som orsakat detta. Kanske en följd av klimatförändringar vilket ofta påverkar olika typer av organismer som tidigare inte klarat av våra breddgrader men som nu kanske lättare kan etablera sig i brist på långa kalla vintrar. I alla fall en fröjd att få se den drillande i morgonsolen när starar och björktrastar virvlar runt på gräsmarkerna nedanför.

Jag kommer ihåg när jag flyttade till Kinda kommun i början på 1990-talet. Det gick rykten om att det fanns en häckning av sångsvan i en damm inte långt från Söderö herrgård i östra delen av Kinda. Längs med vägen mot Åtvidaberg fick man uppleva två sångsvanar och sommartid oftast ett antal ungar som simmade runt i denna damm. Knölsvanen kunde tidvis förekomma i stora mängder i den speciella grunda fågelsjö, Striern, som ligger intill Kättilstad kyrka. Numera är knölsvanen något som man ser mer sällan medan sångsvan dominerar de fuktiga gräsmarkerna så länge som det finns öppet vatten i närheten. Det är inte alltför ovanligt att träffa på sångsvanshäckningar i fuktmarker nära sjöar där de har anammat ungefär samma marker som trana som uppvisat nästan samma förändrade beteende från att vara en norrländsk fågel till att även häcka rikligt i södra Sverige. Det är intressant med sådana tydliga ändringar i beteenden. Vilket fågel blir det härnäst som ändrar beteende på samma sätt som till exempel röd glada och ängshök. Kan det blir vit stork kanske. Eller storspov.

Vid ett besök i skogen är kanske entita och talltita en av de mest svåra fåglar att sära på rent artmässigt. Entitan, eller kärrmes, har en mindre haklapp men i övrigt kan det vara svårt att se skillnader som till exempel matt eller blanksvart på huvudet. Det finns dock en stor skillnad som mer handlar om hur de beter sig. Entitan rör sig över stora delar av landskapet och har inget emot att vara en flitig besökare vid fågelbordet trots att jag bor på en gård omgiven av öppna marker och någon kilometer till tätare skog. Detta är nog tillräckligt för att vara säker på att det inte är talltita vid fågelbordet då de tillsammans med till exempel tofsmesen lider av torgskräck och helst inte flyger ut över öppna ytor. Detta kan ju också påverka dessa fåglar när det blir öppna kalhyggen som de behöver söka sig runt i kvarvarande skogsremsor exempelvis längs med stränder och våtmarker.

En anledning till att titorna kanske är lite doldisar tror jag finns i den anonyma fjäderdräkten som mest består av olika grå nyanser med ett stick av brunt. Huvudet är ju vitt och svart hjässa och haklapp. De häckar i träd där de inte hackar ut boet själva utan är beroende av färdiga bon. Dessvärre häckar de i samma miljö som talgoxe och blåmes vilka är två fågelarter som är väldigt bestämda så entitan får nog oftast ta det som blir över. Många gånger får de således häcka i de håligheterna som sitter sämst och ofta innebär det lågt ner vilket är mer riskabelt då det är lättare för rovdjur att komma åt dessa bon.

Tänk att det finns positiva exempel i naturen där människan en gång ställt till det men sedan till viss del hjälpt till att ställa till rätta och tills viss del är det naturen själv som bara behövt tid för återhämtning. Jag är ute och tar en av mina dagliga hundpromenader och får som vanligt se havsörn på nära håll. Som vanligt ja, det är just det som kan kännas lite märkligt när jag tänker tillbaka på hur exklusivt det var för inte alltför länge sedan att få se en örn. När jag i tonåren åkte runt, ofta i Norrköpingstrakten för att få se fåglar när de var på vår- eller höstflytt eller kanske nattsångare och ugglor. Dock blev alltid vintern en särskild upplevelse då många gånger färden gick till Svensksundsviken en bit österut på Vikbolandet. Om man hade tur kunde man där få se en eller flera havsörnar långt ute på isen där de matades med särskilda åtlar för att vara säker på att de fick i sig kött utan miljögifter. Ja, för just miljögifter i kombination med blyhagel var det som gjorde att havsörn för inte allt för länge sedan var en sällsynt fågel som inte kunde färdigställa en häckning för att äggen inte höll och dessutom fick i sig blyhagel från skadeskjutna fåglar vilket bland annat orsakade blyförgiftning men också att de till slut inte kunde flyga av ren tyngd. Skräckexemplet som jag hört var en örn som kom in till naturhistoriska riksmuséet med åtta hekto blyhagel vilket är mycket för en fågel som kanske bara väger fyra till sju kilo. Ibland brukar jag skämta med att jag runt huset ser fler havsörnar än mygg. Dels hör det nog ihop med att det inte är särskilt mycket mygg just runt huset men även att man nästan ser havsörn så fort som man går utanför dörren. En framgångssaga där det finns många ideella krafter som lagt mycket tid på att utfodra och skydda bon men även på att informera och påverka lagstiftning till förbud för en rad miljögifter.