Det finns två fåglar som liknar varandra och som lite tar över samma beteende och i viss mån samma plats men den ena ser jag bara på vintern och den andra bara på sommaren. De som jag tänker på är varfågel och törnskata. Jag skulle nog säga att det inte helt stämmer med samma plats. Törnskatan är lite mer knuten till betesmarker gärna med ett utvecklat buskskikt och varfågeln ser jag mer ofta på fuktigare gräsmarker gärna med buskar men kanske inte just betesmarker i första hand. Båda föredrar att äta allt från insekter till ödlor och små gnagare där jag tror att varfågeln, som är lite större, har lättare att ta även lite större gnagare. Törnskatan ser jag alltmer sällan. Det kan kanske bero på ändrat bruk av markerna och jag tror att den missgynnats av omfattande röjning av kantzoner som utförts på ett intensivt sätt så att det inte längre blir en flytande buskrik övergång mellan åker och vall samt skog. I denna kantzonen fanns tidigare slån, nypon, enbuskar, olvon, fläder och hägg som alla på olika sätt drar till sig djur som är lämpliga som föda för törnskatan. Även alltför intensiv buskröjning i betesmarkerna minskar möjligheten till skydd, jakt och föda.

Ett stort risbo i toppen av ett träd och kanske oftast en tall som ska kunna klara den tyngd som boet innebär. Många bon finns kvar men inte alltid bebott av fiskgjuse som ofta är de som byggt dessa. Idag är det vanligt att det istället är korp som tagit över och fiskgjusen är betydligt mer ovanlig än tidigare. Vad som har orsakat minskningen verkar oklart. Många gånger är de största riskerna själva flyttningen och kanske även faror på övervintringsplatsen. Än så länge finns vissa platser där den fortfarande är ganska vanlig och lätt att få se. I Kinda finns en liten fågelsjö som heter Striern och som ligger intill Kättilstads kyrka. Här är fiskgjuse en flitig besökare och står ryttlande, stilla i luften för att fokusera på en eller annan blänkande fisk som ligger nära ytan. En snabb attack och dyk ner i vattnet ger ofta resultat i denna fiskrika sjö. Många gånger ser det ut som att det är brax eller någon annan likfomig fisk som blir byte. En och annan gång är fisken så pass stor att det både är svårt att lyfta från vattenytan och även flyga vidare till boet.

En specialist på frön från tistel och kardborre men uppenbarligen finns många andra frön som fungerar bra. Här sitter steglitsen och gungar i den ljumma vinden. En grupp ängshaverrot har blommat färdigt och består istället av en mängd frön med varsin hårpensel. Metodiskt tar den tag i hårpenseln och rycker till och sedan nyper av så att endast fröet återstår. När man visar bild på steglits får man många gånger reaktionen att det ser ut som en burfågel och då är det sannolikt zebrafink som man sett i djuraffär eller hemma hos någon. Den ljusa undersidan, det röda huvudet en beige rygg med svarta inslag samt gyllengula fält på vingarna. Här har man använt hela paletten och en flock steglitser är verkligen iögonenfallande. De är också ganska lätta att locka fram till fågelbordet. Jag har vissa vintrar plockat en bukett med vinterståndare av tistel och kardborre och sätter på en stolpe ungefär som en julkärve. Det går ju också att vara lite mer försiktig med att ta bort tistlar och kardborrar, särskilt när de står i utkanten av trädgården. Dessa kan utgöra ett avgörande skafferi om det blir en lång och besvärlig vinter.

Det finns några fåglar som verkligen utvecklat flygtekniken och man kan nästa säga att de har tre vingar som alla samspelar. På mina promenader med hunden har jag förmånen att kunna betrakta dessa mäktiga fåglar på nära håll och se stjärtpennorna vridas för att kompensera och hålla huvudet stilla för att bättre kunna spana och ta byten. Det finns ju flera fåglar som beter sig liknande och då tänker jag bland annat på tärnor och tornfalk som ju också ryttlar där vingar och stjärtpennor ser till att huvudet är helt stilla.

Nyslagna gräsmarker är väldigt inbjudande för gladan. Antagligen visar sig åtskilliga sorkar och möss som helt plötsligt blir av med sitt skydd av tätt gräs. Det har ju de senaste tio åren blivit en väldigt stor ökning av röd glada i trakterna där jag bor och från att ha varit en exklusiv art som man möjligen fick se någon gång per år till att vara en följeslagare i stort sett så fort som man är utomhus. Tidigare brukade jag skämta med att säga att jag har mer glada än mygg där jag bor men detta får jag i år ta tillbaka för det är påtagligt mer myggor än vanligt. Detta beror sannolikt på att det varit gott om småvatten och stillastående vatten i diken och i skogen vilket gjort att det kläckts fram gott om mygg vilket borde gynna många fåglar.

Lågflygning över gräsmarkerna. En hane av brun kärrhök söker efter gnagare och vips så vinklar den upp en och vrider om nedåt för att anfalla. Om den lyfter direkt brukar det vara tecken på att den missade men om den sitter kvar en stund har det nog blivit träff. De häckar en bit bort i den täta vassen runt sjön Striern där de bygger upp ett bo av främst vass. Hanens bruna vingframkanter och blågrå delar samt svarta vingspetsar gör det lätt att identifiera. Honan som är mest brun men med ljust huvud kan vara lite knepigare att vara säker på om man inte ser dem ordentligt.

Nästan alltid i toppen av en buske sitter den och drar sin strof, törnsångaren. Många anser att den raspiga sången säger “tycker du det, tycker du”. Det är en fågel som kanske inte är helt lätt att särskilja från flera andra om man bara ser den på lite håll. Ärtsångaren är ganska lik men så fort de sätter igång med sin sång är det ingen tvekan om vilken det rör sig om. Den är knuten till kulturlandskapet med sina öppna gräsmarker men framförallt ska det finnas åkerholmar med buskar och träd. I vissa delar av Östergötland har man varit väldigt flitig med att ta bort allt som hindrar jordbruksredskap och det kan man förstå att det blir krångligt och mindre produktivt men samtidigt tappar man många arter som använder åkerholmarna som skydd, häckningsplats eller för att söka föda.