Stenskvätta är en fågel som ganska lätt kan identifieras på långt håll. Den uppresta siluetten, som nästan alltid är på en sten och gärna ett stenröse med en bra utsiktspunkt, avbryts med jämna mellanrum av en buggning kombinerat med nigning som. Den svarta “björnliganmasken” ses också tydligt mot de ljusa nyanserna på huvudet och den vita övergumpen lyser när den flyger. Sången kan väl kanske inte sägas vara direkt vacker utan innehåller en mängd raspiga läten och visslingar.
Så blev det ändå dags att hitta en bombmurkla i år igen. På den plats där det tidigare år varit tresiffrigt och till och med upp mot två hundra exemplar. Idag blev det två stycken som dessutom gömde sig ordentligt. Förutom bombmurklan så formligen exploderar grönskan med blåsippa, tandrot, gullpudra, vitsippa och vårfryle. Förutom grönska finns även en som saknar det gröna och det är den tidigblommande vätterosen.
Helt plötsligt är de överallt. Från att första veckan i april bara kunnat höras sporadiskt när de flyger över så sitter de på tak och ute i hagarna runt huset. Var jag än går finns det sädesärlor. Många ska säkert vidare men det är tydligt att flera också verkar intressera sig för potentiella boplatser. Den första tiden är det främst hanar som kan ses och efter ett tag dyker de första honorna upp för att inleda det energikrävande arbetet med att lägga ägg och föda upp en kull med ungar. Det gäller nu att det kommer att finnas gott om insekter och bakslag så att det blir svårt att hitta flugor och myggor kan vara förödande.
Ett karaktäristiskt läte som gör att man känner igen en ärla. Det är dock inte den typiska sädesärlan utan en aning annorlunda. Jag befinner mig i en bergtäkt och nyss har skogssnäppan dragit iväg med sitt speciella flyktläte från våtmarken som just nu är översvämmad så den lilla bäcken har bildat ett bredd stilla vattenflöde. Gullpudran börjar blomma och det grönskar allt med överallt. Jag är ju inte på jakt efter att få se just forsärla på denna plats. Jag förknippar den med inte bara rinnande utan forsande vatten och här är det möjligen lite smältvatten som sipprar längs med bergväggen. Det verkar ändå som att detta drar till sig insekter för ärlorna drar runt och hoppar på de små utskjutande stenarna och snappar efter vad jag uppfattar som fjädermyggor eller liknande. Den svaga gula färgen syns tydligt och gör det lätt att avgöra att det inte är sädesärlor vilket jag hade trott på mer än forsärla om jag inte sett på nära håll eller hört lätet.
I den strålande solen som också reflekteras från snön på åkrarna gnistrar ett antal fåglar som flyger hastigt från ena sidan till den andra men aldrig på särskilt långt ifrån mig och hunden. Undersidan på snösparvarna är kritvita, jag nästan vitare än det vitaste vita. De ska flyga vidare och kommer på plats nedanför fjällen i väntan på att det blir snöfritt uppe på högfjället. Under maj brukar det vara stora flockar i snöfria lägen som sedan ger sig allt högre upp i fjällvärlden. Tidigare år har jag haft enstaka snösparv varje år men detta år är det flockar nästan var jag än går så länge som det finns trampört eller någon annan frörik växt kvar.
Jag tror inte att det hänt förut, att den första sippa som jag ser blomma är en mosippa. Snötäcket har ju gjort att jag inte riktigt har hittat tillräckligt exponerade platser för blåsippa även om jag vet att det finns andra som sett blåsippa ett tag. Det kan dock sägas att denna mosippa står extremt bra med tanke på solinstrålning i en slänt med optimal lutning på sandig mark och skyddad av en tallstubbe. Mosippan är ju ganska stor i jämförelse med övriga sippor men tyvärr har den svårt i dagens landskap när de mest gynnsamma platserna växer igen med ljung, lingon och mjölon. Men på några platser lyckas ändå mosippan hålla sig kvar och i detta fall är det kanske delvis för att de står i en ledningsgata som röjs regelbundet vilket innebär att både lövuppslag och buskar tas bort men även en störning i form av tramp som säkert också är positivt.
Små fåglar sitter på grusvägen när jag tar en tur med hunden. De är aktiva hela tiden och söker frön där snön har smält i den varma solen. Det är trampört som verkar vara viktig för även gråsiskan men även för många andra finkar. Bara på denna promenaden har jag också träffat på gulsparv, bofink, snösparv och sävsparv som alla äter där det främst finns trampört i stor mängd. Några gånger har jag sett gråsiskan framme vid fågelbordet men annars har det oftast varit flockar som driver runt mellan grusvägen och vinterståndare av tistlar och kardborre. Den ger ett förhållandevis mörkt intryck trots att den är ganska ljus och den röda pannan och svag röd färg på bröstet syns inte alltid tydligt om man inte ser den på nära håll i bra ljus.
En av de tidigaste vårblommorna som också är näpen men inte helt lätt att upptäcka, är hasselns honblommor. En liten bukett med röda pistiller tittar ut från knopparna. Hanblommorna är mer lätta att se då hängena är ganska stora och brukar ju tidigt på året släppa ifrån sig sitt pollen. Man kan ju alltid fråga sig hur växterna gör för att inte alltid bli självbefruktade vilket genetiskt inte är bra på lång sikt. För hasseln är ett sätt att hanblommor och honblommor inte blommar samtidigt.
Den är ju för söt den lilla rödhaken. Ögon likt svartpepparkorn och huvud och haklapp som kanske inte riktigt är röd utan snarare orange. Den lilla smala näbben visar att den är insektsätare och födosöket under fågelbordet borde ge ganska bra resultat. Den underbara sången hörde jag igår för första gången och är ju lätt att lära sig. Sirliga och höga toner som tvärt går ner en oktav där den nästan gurgliga sången fortsätter för att återigen gå upp en oktav igen.
Ett härligt vårtecken är skrattmåsens ankomst. Fiskmås har funnits på plats en tid men skrattmåsen har precis anlänt till de fuktiga maderna som utgör omgivningarna på mina hundpromenader. Skrattmåsen häckar i kolonier men denna gång är det en ensam mås som letar föda i smältvattnet. Ett evigt sökande och regelbundna dopp med näbben. Ibland går det att se att något följer med upp. Troligen kan både maskar och larver i jorden söka sig upp för att undkomma vattnet och då bli lätta byten för måsen. Det är tydligt att det främst är på marken där det står vatten som är mest intressant för födosök.