Där sitter den och jag kommer allt närmare. Istället för att se ängslig ut eller varna ser den mest ut att vara nyfiken. Vi tittar på varandra och jag upplever att den faktiskt ser mig men inte ser mig som en fara. Att komma ett djur riktigt nära är något jag bara upplevt några gånger. Några älgar som jag träffade på när jag var ganska liten. Dessa träffade jag så ofta att de, enligt min känsla, kände igen mig och till slut brydde sig väldigt lite om att jag gick förbi på väldigt nära håll. Det är en häftig känsla att stå att titta en älg eller som i detta fall en fågel in i ögonen och få en känsla av nyfikenhet. Det roliga i detta fall är att den fortfarande satt kvar när jag själv gick vidare. I efterhand insåg jag också att jag inte riktigt funderade på vad det var för art på fågeln. Det känns lite befriande då jag ju jobbar med att just undersöka och kartlägga just vilka arter som förekommer på olika platser. Denna gång kändes det oväsentligt. Det som kan tilläggas är att de ju själva inte vet vad de heter. Det är ju något som vi människor har hittat på.

När man nu funderar på att djur kan vänja sig vid ens närvaro så inser jag att de glador som jag i stort sett ser varje gång som jag är utomhus, inte verkar reagera alls på att man är nära. Otaliga gånger inser jag att det hänger en glada i luften precis ovanför där jag går. Man har nästan blivit en del av omgivningen vilket känns bra.