Där i vägkanten står de tämligen tätt, ängshaverrot. Långsträckta med sina gula blomkorgar som efter blomningen får maskroslika frön. Roten har ansetts som användbar och lätt kokta ska de likna sparris. Jag har inte provat men det nämns att det ska ha en sötaktig smak. De växer oftast på gränsen mellan diket där det är tät vegetation och vägen där det är kraftig påverkan av trafik och snöröjning som skapat en lite zon i vägkanten där det är glest med vegetation. Linné skapade ett blomsterur baserat på när olika blommor öppnar sig och sluter sig vilket för ängshaverroten är mellan 3 och 5 på morgonen respektive 9 till 10 på förmiddagen.