Nytt år och detta år har jag planerat att ha ett återkommande tema med veckans fågel och då främst en fågel som är aktuell för den del av året. Har funderat mycket på vilken som jag ska börja med men eftersom det är full fart runt huset där vi matar med frön och nötter samt talgbollar, får det bli en av de mest vanliga besökarna nämligen talgoxe. En art som är vanlig över stora delar av världen även om det ständigt diskuteras om olika underarter eller hur man ska dela in arterna vilket säkert blir ännu mer besvärligt nu när det går att använda sig av genetiken som kan röra till det hela. Tidigare användes ju mest yttre kännetecken med färgvariationer och kanske lite beteendeskillnader. Genetiken gör ibland att fåglar på olika platser och som till det yttre är ganska olika, har i stort sett identisk genuppsättning och således borde räknas till samma art.

En så pass vanlig art som också är knuten till kulturmarker och sedan länge funnits runt mänskliga boningar innebär alltid att det finns både många dialektala namn och även nämnd i folktro från nästan alla delar av Sverige. Det som är intressant är att det mestadels handlar om förebådande om negativa saker som otur, svält och lite mat samt dåliga tider rent generellt. En teori varför det blivit så är att talgoxe är en av få fåglar som hörs tidigt på året då det på många håll handlade om att överleva när matlagren tryter. Det sades bland annat att talgoxen säger “lite hö – lite hö” eller “spicket fläsk”. Att känna skillnad på hane och hona brukar vara lätt. Hanens färg brukar vara mer klar och honorna ofta blekare. Ett mer säkert sätt är att titta på det svarta strecket på bröst och mage. Hanarna har brett svart streck medan honor mer smalt och kanske även inte synligt streck hela vägen.