Klockan är närmare ett på natten och en underbart fin stjärnhimmel breder ut sig. Det ska ju vara rikligt med stjärnfall vilket ju mer är små gruskorn som drar in genom atmosfären med våldsam hastighet. Läste någonstans att en väldigt liten isklump med några gruskorn innehåller samma rörelseenergi som en långtradare och då kan man ju tänka sig att det skulle hända en hel del om det inte skulle brinna upp i atmosfären. Jag kanske var ute lite tidigt men en del hann jag se men det var inte något som imponerade. Däremot var stjärnhimlen fantastisk och så tydlig att det nästan var svårt att urskilja stjärnbilderna. Tog några fotografier där slutaren fick stå öppen några minuter. Blir ju ganska gryniga bilder men en god uppfattning om natthimlen. En märklig företeelser som syns på bilden är den lite skarpare hopen som är till höger på bilden ovan. Det måste vara Pleiaderna eller sjustjärnorna som är en ganska ung stjärnhop på 70-150 miljoner år. Det var ju ungefär samtidigt som dinosaurerna började och avslutade sin tid på jorden. Det går ju faktiskt att räkna ut hur lång slutartid jag haft utifrån hur långt jorden vridit sig eftersom allt är små streck. Skulle jag ta en bild under 24 timmar skulle allt vridit sig ett helt varv men nu är de bara korta streck. Det var himlen. Pannkakorna får det bli till lunch och då kör vi nog den amerikanska varianten med lönnsirap.