Nej så krångligt det lät. En av våra vanligaste vägkantsväxter så här års är ängshaverot som på sina smala och höga stänglar lyser med sina gula blommor. En av de växter som Linné använde i sin botaniska klocka (Horologium Floræ, blomsterur), där han beskriver över fyrtio arter och som första art finns just denna haverot som slår ut klockan tre.
Passa på att titta närmare på denna blomma. Den är väldigt dekorativ med svarta ränder i den centrala delen.
Tidigt men ändå inte bland de första. Gärna på tunn jord ovanpå stenhällen, sträcker sig styvmorsviolen upp tillsammans med andra lågvuxna växter såsom nagelört, grusbräcka och gul fetknopp. Vad är det då som har med Frankrike att göra som antyds i rubriken? Är det namnet, något med styvmor eller färgerna? Jag lite med färgerna är det faktiskt även om det inte stämmer med den franska flaggan. Det latinska namnet är Viola tricolor och där finns ju en klar parallell till den franska flaggan som ofta just kallas för trikoloren.
Blåsipporna har blommat en tid och vitsipporna börjar så smått titta upp i solvarma backar. Det är några veckor tills backsipporna slår ut i blom men lite tidigare än vanligt breder mosippan ut sina kronblad mellan ljung och lingon. Den sandiga marken har detta år rikt med blommor men ljungen breder ut sig allt mer och riskerar att tränga undan de konkurrenskänsliga mosippeplantorna. Fortfarande verkar det vara lite för kallt för att sandödlan ska vara aktiv så det får nog bli ett återbesök om ett par veckor.
En vit sippa och en gul ört. De tidiga vårblommorna börjar dyka upp i soliga söderlägen trots den lita kalla vinden. Hittade en backe där några stackars kylslagna vitsippor börjar leta sig upp mellan fjolårsgräs och gamla eklöv. En utslagen svalört glittrar i solen och de blanka kronbladen blänker och de olika nyanserna av gult fungerar som en fyr för insekter som ska hitta ner till nektar och pollen. Nässelfjärilar flyger också runt i solskenet och en fälthare skuttar bort en bit mellan stenarna. 
Sitter och sippar på morgonkaffet och sneglar ut genom köksfönstret. Gott om fåglar vid fågelbordet nu när det är riktigt kallt och det har nog varit mellan femton och tjugo minus i natt. Hjärnan observerar som vanligt mycket mer än man först tänker på och har reagerat på något ute på åkern en bra bit bort. Det blev till att leta fram kikaren för att snabbt kunna konstatera att det var ett gäng örnar och främst havsörnar som antagligen hade hittat något smaskens. Minst sex stycken kan jag urskilja som en efter en flyger iväg lågt över åkern och sätter sig utom synhåll. 
Efter någon timme tar jag en promenad för att se om det går att få ytterligare någon skymt av örnarna. Den höga luftfuktigheten tillverkar iskristaller som är fantastiska både i storlek och mönster. Det står både kardborrar och gråbo i vägkanten som är väl täckta av kristaller. Sidensvansarna samlar sig i nyponbuskar och driver runt för att knapra av de kvarvarande bären. Kråkor, kajor och en och annan korp sitter och spanar från en åkerholme och plötsligt dyker något betydligt större upp och sveper på breda vingar vidare bort mot skogen. Hinner nätt och jämt få fram kameran men kan snabbt konstatera att det är en ung kungsörn som nog var en av örnarna som jag såg tidigare. Nu måste jag in i värmen för att tina både fingrar och tår.
Efter att ha varit med om lite sjukhusvistelse börjar man återvända till det vardagliga och hösten bara fortsätter. Vid Ombergs norra del finns ett av de mest utbredda bestånden med murgröna som täcker på mark, berg och träd. Murgrönan är sällsynt och fridlyst och det är bara få platser där man hittar blommande exemplar men på Omberg finns några platser där den årligen blommar och sätter frukt. Förra veckans blåst har orsakat att material och växter svallats bort ganska högt upp på sluttningarna. Denna dag är det stilla över Vättern. Ser fram mot lite utflykter till helgen för att leta efter utter. 
Lunchrast och jag tar en tur till en fantastisk plats, Humlehögsravinen strax väster om Kisa. Ravinen är till stora delar en kanjon där vattnet forsat fram med stor kraft och vidgat klyftan mellan bergen. Företelelsen har skapats efter isens avsmältning för ca 12000 år sedan eftersom det inte finns några skrapande spår som isen annars hade gjort. Om sprickan hade funnits innan senaste istiden hade det också varit fyllt med både den blandade moränen och mer sorterat material från isälvarna. Längs med bergkanten sipprar det ner vatten från källflöden vilket skapar speciella förutsättningar för många växter. Dunmossa, som vanligen bara växer längs med bäckar och i källor där näringsrikt vatten ständigt trycker fram ur marken. Här växer den upp på bergväggen och strävar uppåt tillsammans med hultbräken och mängder av andra mossor och till och med alger eftersom det är så blött. Solen strålar ner genom lövverket och glittrar i bäcken som har ganska mycket vatten. Stora delar av lövträden är lind som kan ha funnits här sedan mycket länge precis som på många andra platser i Kindas branter.
Tallört är en växt som många nog funderat på, om man nu ens har lagt märke till den. Somliga tror att det är en svamp och ibland tar vissa denna växt för att vara en orkidé och det finns faktiskt en del paralleller till orkidéerna i och med att tallörten också är beroende av samarbete eller kanske mest snyltande. Tallörten är parasit och har en förmåga att utnyttja mykorrhiza i marken och det förekommer uppgifter om att de kan “lura” svampen så att tallörten ska gynnas extra mycket. Det är nog främst i tallmiljöer man hittar denna växt vilket har gjort att man länge trott att det är tallrötter som är avgörande. Nu är det kanske en komponent till som är viktig vilket är olika arter av soppar som måste finnas på plats. Verkar vara ett forskningsområde som inte är färdigstuderat vilket alltid är glädjande att inte vetenskapen kan ge svar på allt. Denna gång blir det lite extra speciellt. Den annars så blekgula och sparrisliknande stammen är istället röd. Jag har försökt att få någon uppfattning om hur vanligt eller ovanligt detta är och kommit fram till att det verkar vara mycket sällsynt. Kanske att det kan ha något med marken att göra och då förs tankarna genast till kalkinnehåll vilket får en del andra arter att ändra färgskalan. Har hittills bara hört om ett till fynd i Östergötland och några noteringar i Dalsland men det kan också vara svårt med rapportering då det ju inte är en egen art utan bara en färgvariation. Fin är den i alla fall.
En fredagseftermiddag med varmt väder och dags för att rekognosera lite i intressanta områden som kanske kan bli kommande guideobjekt. Har på det ena stället sett lite på håll att det finns gamla ekar och misstänkte att det kan finnas mer att upptäcka. Ibland har man lite tur och denna gång var det fullträff. På flera platser klänger den väldigt sällsynta växten ärtvicker i enbuskar. Den har sin huvudsakliga svenska utbredning i Kinda, Linköping och Norrköping med ett ganska fåtal platser upp mot Stockholm och vid Östgötska kusten. Några områden även i västsverige och utanför Jönköping. Då är det alltid trevligt när man kan hitta en plats som inte verkar vara upptäckt sedan tidigare och se till att den bli skyddad från alltför stora ingrepp. Hann också med ett besök i en speciell miljö som nästan inte förekommer i södra delen av landet utan mest kan ses i norra Sverige. Det är rasrännor eller talus som det kanske heter där frostsprängningen har delat berget i mindre block som samlats i ett fält som är tämligen svårframkomligt. Ett mycket blockrikt område där det är bitvis livsfarligt att ta sig fram och mitt bland blocken ligger resterna efter ett vildsvin med underkäken och delar av halskotorna. På blocken växer dvärghäxört, springkorn och rikligt med stensöta tillsammans med den väldigt ovanliga stora revmossan.
Strax utanför den lilla orten Ulrika finns ett naturreservat som heter Ycke. En gammal kronopark som varit fredad sedan länge och flera av träden är säkert mer än 300 år. Spår från äldre skogsbrand och orörda sumpskogar där det finns mycket att upptäcka. En dag i juli är jag och min gode vän Lars Frölich på jakt efter korallrot som jag vet att jag hittat tidigare. Både knärot och Jungfru Marie nycklar känner jag till från området sedan tidigare. Efter en stunds 
klafsande i den blöta sumpskogen där stövlarna sjunker ner i den mjuka björnmossan, konstaterar Lars att det är ju 
perfekt plats för spindelblomster, en mycket liten och gracil orkidé som säkert många gånger är förbisedd men som också är 
väldigt ovanlig. Precis när han avslutat meningen inser vi att vi står mitt på en yta där vi kan räkna till säkert ett tiotal plantor av just spindelblomster. Något längre bort hittar vi först en planta av korallrot men snart vänjer sig ögonen och det blir till slut ganska många blomstänglar utspridda på en relativt stor yta. Nu är vi uppe i fyra orkidéarter vilka alla är sådana som man kan förvänta sig i denna miljö. Det som blev dagens 
överraskning är purpurknipprot som växer i vägkanten och vi kunde räkna till väldigt många blomstänglar även om antalet individer är betydligt färre. Den mest imponerande plantan består av nästan tjugo blomstänglar. Det tyder på att vi har någon form av kalkberggrund norrut som troligen har skrapats av när inlandsisen växte till söderut och la det kalkrika materialet utspritt i terrängen.