En stund innan solen orkar sig över horisonten lyser strålarna underifrån på molnen och skapar svårbeskrivna färgvariationer. Från ena sekunden till nästa ändrar sig färgerna och när solen väl når upp över trädtopparna har de flesta nyanserna försvunnit.
Kliver ur bilen och hör genast ringandet. Det karaktäristiska lätet från sidensvansen. En märklig fågel som man i stort sett aldrig ser på marken och aldrig ensam. Hur kommer det sig att det är så? Det finns säkert någon vettig förklaring som kanske har att göra med risken att sitta öppet på marken och kanske fördelen av att vara många ögon som både hittar mat och upptäcker faror. En synnerligen grann fågel är det i alla fall men färgerna träder inte fram lika bra i motljus men däremot den speciella tofsen i nacken.
Trots en kallare period med en del snö är det just nu lite med vår i luften. Mellan fem och tio plusgrader och mestadels rätt stilla. Soluppgångarna avlöser varandra med nytt skådespel varje gång. Färgerna går från gula till röda och i viss mån lila toner. Denna morgon kan man också urskilja ett svagt halofenomen där iskristaller gör att det blir regnbågsliknande fenomen på ömse sidor om solen. Till skillnad från regnbågen där man ska ha solen i ryggen, ser man halo bredvid och kan ibland till och med vara som en ring runt solen.
Några dygn innan fullmåne när det är nästintill idealisk tid att fotograferade månen. Tack vare att solen lyser på månen en aning snett blir skuggorna tydliga på kratrar och andra formationer. Nu är också månen närmare än på länge och det är också lång tid fram till nästa gång som detta inträffar.
En hona av domherre sitter i en rönn i trädgården. Den plockar bären, ett i taget och nästan svarvar bort fruktköttet när näbben roterar bäret. Lugnt och metodiskt fortsätter den med varje bär och samma procedur. Inga herrar syns till just nu.
Det prasslar i de torra löven intill skogsvägen. Min promenad bromsas när jag upptäcker en stor grävling som ivrigt letar och smaskar på maskar och annat gott som gömmer sig bland löv och pinnar. Den är så upptagen att den inte alls märker min närvaro trots att den endast är några meter från mig. Jag låter den fortsätta och vandrar vidare men på väg tillbaka håller den fortfarande på. Nu kommer en viktig tid som kan vara avgörande för om man ska överleva vintern. Ju längre det går att leta mat och desto färre gånger som de vaknar är avgörande faktorer för att klara sig.
Tänk vad många saker som man går förbi hela tiden men som om man ger det lite tid kan innebära en fantastisk värld i form och färg. En sten med flera färggranna lavar men också ormbunkarna intill som ger spännande skuggor. Även själva stenen har en egen struktur som ger det hela ett smått grafiskt intryck.
Ett återbesök vid en svag bergkant med piprör, blåbär, lingon och örnbräken. Skogen är ung och marken är av det mer torra slaget. Tycker nog att det finns en hel del kvar från tidigare skogsbete men det är nog länge sedan nu. Där står det första exemplaret som knappt sträcker sig över bärriset. Den rosalila blomman sitter på en kort stängel med blågröna avlänga blad. Det visar sig finnas tre exemplar med blommor och fyra utan. Det ser dock ut som att de blomlösa plantorna har blivit avbitna i toppen så de kan nog inte räknas som infertila. Då blir det totalt sju plantor i år vilket är ungefär så många som jag hittat de sista åren. Rödsysslan är kanske en av våra mer spektakulära orkidéer tillsammans med guckusko, skogsfru och norna men tittar man riktigt nära så är ju både övriga orkidéer och andra växter väldigt intressanta både i form och funktion. Många växter har sinnrika system för att pollinerande insekter inte ska kunna ta samma väg ut som in.
En av få svenska djur som kan ändra färg är krabbspindeln som främst skiftar mellan vit och gul men kan ha lite gröna inslag också. Nu har den bestämt sig för att sitta på en blåklint vilket ju gör att jag lätt hittar den men frågan är hur det ser ut för insekter. De ser ju mer helt andra ögon och frekvenser i ljuset innebär ju olika upplevelser.
En morgon med kaffekoppen på bordet och lite trött sneglar jag ut. En mindre glugg mellan fläder och kastanjeblad visar ett spännande ryttlande som direkt berättar att tornfalken är på besök igen. Ett effektivt jaktsätt där huvudet står helt stilla och resten parerar med små justeringar. Allt för att kunna så exakt som möjligt avgöra bytets placering. Från ryttlande position singlar falken likt ett höstlöv som stilla faller ner mot marken.