Tänk er en grotta. Brukar ju vara något som man får krypa och åla och här och var, riskera att fastna eller slå skallen i det vassa taket. Tänk er då en kalkstensgrotta som i grunden formats av forsande vatten som tack vare vattnets kraft tillsammans med slipande material, under väldigt lång tid vidgat utrymmet. Sedan dess nybiladas formationer av rinnande, sipprande och droppande kalkrikt vatten som fortfarande bildar stalagtiter som strävar likt morötter från taket och stalagmiter likt luciastrutar som efter lång tid möter sin motsvarande stalagtit och detta blir efter väldigt lång tid en pelare. Ett besök i europas största grottsystem är en otroligt häftig upplevelse. Det går väl möjligen att jämföra med en katedral där ett av utrymmena används till bland annat operaföreställningar med mer än åtta hundra sittplatser. Grottan upptäcktes på 1950-talet men har använts av människor redan för 30 000 – 40 000 år sedan. Det blir långa tidsperspektiv och om man lägger till att det då nog inte var vår art Homo sapiens utan Neanderthalare som bodde här, känns det faktiskt ännu häftigare. Den mäktigaste kollonnen som bildats som stalagtit är trettio meter hög och trettio meter bred och eftersom denna process bildas med cirka en decimeter per tusen år inser man att det är en under en väldigt lång tid som grottan fått sitt utseende.