Det är lätt att förstå att månen varit fascinerande och många har nog genom årtusenden funderat på dess olika faser. Är ju ganska länge sedan som man gjorde kalendrar kopplat till månens faser vilket blev ett bra sätt att bestämma tid för exempelvis ett möte vid nästa nymåne eller när den är halv. Gäller ju bara att det är klart väder lite då och då annars kan man ju tappa bort tidsuppfattningen.
Örnar är alltid mäktiga att titta på. Runt Söderö, i nordöstra Kinda är det lätt att få syn på havsörnar och på vintern även kungsörn. Tack vare gott om vilt av olika slag och även slaktrester finns flera platser där det samlas flera örnar tillsammans med korpar och kråkor. Vid detta tillfälle sitter två örnar på en åker och äter på något som ser ut som rester av ett rådjur. När jag anländer lättar de och flyger åt var sitt håll. En yngre havsörn sätter sig i en talltopp medan den äldre gömmer sig i en gammal ek.
Det finns ju så mycket att hitta överallt i skog och mark och ibland händer det att man ser saker som känns ovanliga men det hör inte till vanligheterna att man blir riktigt förbryllad men så skedde just denna dag. En helt vanlig kantarelltur där jag plocka så många gånger tidigare men på en av de gula kantarellerna växer en svamp. Stammen är insvept i hyfer på utsidan och en del gråfärgade hattar sticker fram i olika storlek. Jag gör det enklaste möjliga för att reda ut vad det kan vara och kontaktar jourhavande biolog på Naturhistoriska riksmuséet som snabbt kan konstatera att det rör sig om en rödskivling som är en parasitsvamp just på gul kantarell. Det hela blir ju ännu mer spännande när jag inser att det endast är tre inrapporterade noteringar i Sverige sedan år 1900.
Ibland händer det att man får vara med om något så ovanligt att det kanske inte händer igen under ens livstid. En del himlafenomen återkommer ju med ganska långa intervall så när man fått se total solförmörkelse eller månförmörkelse så brukar det var långt kvar till nästa gång som det sker. Det blir lite mer jordnära när det handlar om växter. Lind är ett trädslag som är tämligen utspritt och i Kinda trivs den såväl i brantområden som i ädellövskog. Tack vare förra årets speciella sommar har frukterna av lind kunnat mogna vilket verkar ske ungefär en gång per hundra år. Vad exakt som påverkar verkar inte vara helt säkerställt. En del hävdar att det krävs mycket varm sommar med efterföljande lång och varm höst och andra menar att det är avgörande med några extremt varma dygn för att fröet ska växa till på rätt sätt. Att det är ovanligt verkar dock alla hålla med om. Fredagens promenad i en ädellövskog där lind dominerar ligger på gränsen mot Västerviks kommun. Området är flera hektar stort och det finns också lindar spridda lite här och var inne i omgivande granskog. Trots att det finns lind utspritt över ett stort område kunde vi bara hitta någonstans mellan tio och femton plantor. Jag vet att man i västra länsdelen, bland annat på och nedanför Omberg noterat en del lindplantor också men för övrigt är jag i dagsläget osäker på hur det ser ut. Det finns en viss variation vad gäller hjärtbladens utseende där några är femfingrade och några är sjufingrade där den mellersta sticker ut lite extra.
På min cykeltur från bussen och hem finns det tid för en stunds reflektion. Solen skiner och det är lite höst i luften trots att det är ganska varmt. Det är tyst, men inte helt tyst för grönfinkar och några flockar med steglitser rör sig i landskapet och på håll ser jag både flockar med kajor och starar. Över åkern ryttlar en tornfalk. Den har jag inte sett på länge men nu hänger den där alldeles stilla med huvudet och spanar på ett byte nere på marken. Vingarna viftar och stjärtpennorna vinklas oavbrutet för att blicken ska kunna fokusera inför en annalkande attack på lämpligt byte. Jag cyklar vidare innan själva attacken och tänker då på något som jag varje år brukar missa. Tornseglarnas avfärd. Någon gång nu i andra halvan av augusti händer det. Från ena dagen till nästa är de bara borta och alla på en gång. Från att skrikande komma flygande nära husen i jakt på insekter och sannolikt också för att det är så fruktansvärt roligt att flyga så där fort tillsammans med sina seglarkompisar, har de nu samlat ihop sig för resan söderut.
En promenad i tallskog med högvuxet gräs och ljung. Precis när man tycker att det nog är för torrt i marken för att finnas svamp dyker de första gula kantarellerna upp och vips hittar vi lite till och ännu mer i en mer fuktig svacka. Det slutar med att vi fyller en papperspåse ungefär till hälften och vet då precis både vad vi kommer sysselsätta oss med under kvällen samt vad vi kommer att äta, nämligen en kantarellbruschetta. En hel del små kantareller får stå kvar och antingen tar vi en tur om ett par veckor eller så är det någon annan svampplockare som hittar till just dessa ställen.
En flickslända, tror att det är flodflickslända, sitter på en fibbla och stirrar mycket bestämt på mig och undrar varför jag är så närgången. Nästan alla flicksländor indikerar att det är nära till sjö eller vattendrag. Just flodflicksländan är nog oftast intill rinnande vatten vilket jag är i närheten av när jag vadar fram på en blommande äng vid Föllingsö utanför Kisa.
De första stegen ut i trädgården denna morgon blev väldigt speciell. Fjärilar överallt. Från ena dagen till nästa är det tistelfjärilar på huset och på marken, fladdrande både högt och lågt och kanske framförallt på de blommande syrénbuskarna. En flyttfjäril som kanske har flugit så pass långt som från norra Afrika. Många av fjärilarna i trädgården är slitna både på vingarna men även när de sitter och verkar behöva vila och värma sig i den tidiga soliga morgonen.
En sandig slänt vid Drabo där det är gott om solitärbin som gräver ut bohål för att lägga ägg. Det är många olika arter men denna gång drar min uppmärksamhet till något som hela tiden hovrar ovanför bina. Det är stor svävfluga som lägger äggen intill solitärbin. När svävflugans larver kläcks lever larven på biets pollen och nektar och sedermera även på biets ägg och larver.
En varm dag i början på maj. Det är egentligen tidigt för att få se blommande Adam och Eva men det är värt ett besök. Vanligen besöker jag Idhults naturreservat för att få se mängder av Adam och Eva men denna gång blir det en betesmark vid Groveda strax norr om Rimforsa. På denna lats har jag mest hittat överblommade exemplar och då bara cirka fem stycken. Efter ett tag har jag och min vän Lars räknat till ungefär 750 blomstänglar. Nästan lika många gula som röda.