På en fuktig skogsmark på lite döda granar av sälg växer en av våra mer spektakulära svampar i färg och utseende. Den riktigt illröda insidan kontrasterar med utsidan som i senare stadier övergår mot mer ljus och nästan vit färg. Scharlakansvårskål är namnet men det verkar råda lite tveksamhet om det egentligen handlar om flera arter och det är sporernas utseende som skiljer dessa åt. För min del räcker det med att betrakta denna fantastiska lilla svamp oavsett vad den heter.

Kallt, som det brukar kunna vara så här i månadsskiftet mellan februari och mars. Det är ju skottdagen idag. Tänk, en hel dag till. Egentligen bara ett sätt att justera så att kalendern inte blir helt konstig när man på hundra år skulle behöva justera nästan en månad vilket nog har gjorts i vissa kulturer. Sanningen är ju att ett naturligt år är 365,24 dygn och det är de här 0,24 som göra att var fjärde år lägger till ett dygn extra. Tideräkning är ju ganska spännande när man börjar fundera. Ligger vi egentligen inte ett år snett? När man väl bestämde att man skulle börja räkna tiden så startade man väl inte med år 0, utan år 1. Så första århundradet går från år 1 till 99 men resterande från 00-99. Ja, lite saker man kan fundera på en skottdag. Men trummandet i trädgården härrör från större hackspett som gärna hittar den mest välljudande trädtoppen. Ingen födodsökande utan bara revirmarkering.

Solen skiner och snön har tunn skare som krasar när jag sakta smyger mig fram genom tallskogen. Jag kommer fram till en långsträckt göl där isen ligger tack vare den kalla perioden varit under början av året. Det är tyst. Otroligt tyst. På avstånd hörs ett tåg som varnar med sin tuta sedan blir det tyst igen. Det känns nästan som att det har slagit lock för öronen. Tystnaden bryts igen. Hackspett som trummar och sedan flyger i en sinusformad flykt med liten amplitud. Den landar i en talltopp och avger sitt karaktäristiska “klii-yy”. Vid gölkanten ser jag en del spår som drar iväg i kanten och sedan tvärs över till andra sidan. Spåren är lätta att känna igen. Relativt stora, runda och trampdynornas position ger det solklara svaret, lodjur. Jag går runt och följer spåret åt flera håll. Min tolkning är nog att det måste vara mer än ett djur. Först är den naturliga tanken att det är hona med unge eller ungar. Inne i skogen syns dock andra spår som skulle kunna tyda på att det istället handlar om hona och hane. Området runt gölen är väldigt lämplig som miljö för lo. Stora sammanhängande skogar och få hus och tämligen få personer i rörelse. Alltid roligt när man får se färska spår från ett magnifikt vilt rovdjur. Jag väntar dock fortfarande på att få se ett lodjur i det fria.

Kantareller är gott! Dagens tur går till en plats där jag vet att det vissa år har funnits ganska mycket svamp. Det är riktigt torrt i marken vilket är förvånande med tanke på att vi ju ändå haft skapligt med nederbörd. Rikligt med spår av vildsvin och det verkar också finnas gott om hjort som krafsat. Eftersom kantarellskörden inte har blivit som förväntat tar jag mig upp på högsta punkten i närheten av det som på kartan står som Knastraberget. Vidunderlig utsikt på en höjd som ligger på strax över två hundra metersnivån. Åsunden som breder ut sig med vikar och öar har ju en reglerad nivå på åttiosex meter så toppen jag sitter på är alltså mer än hundra meter över sjön och bidrar till att man får en fantastisk överblick åt nästan alla håll. Häftigt att kunna se så långt, något som man annars är van vid längre norrut i Sverige. Det blir en längre promenad än väntat på väg tillbaka genom lite mer fuktiga marker och där finns det skapligt med kantareller.

Det mulnar på kvällen och jag bara väntar på att höra åskmuller. Rätt som det är så spricker molntäcket upp och solen hinner kasta sina sista strålar innan jorden vridit sig så pass att någon annan får gryning och vi får en ljum men allt mörkare augustinatt. Gräshoppor och vårtbitare filar med sina högfrekventa ljud i nästintill varje buske. Rågåkern väntar på att skördas och i år igen hann sånglärkan mer än väl få ut sina ungar vilket inte alltid är fallet på många platser. Blåklinten som ju också är Östergötlands landskapsblomma, finns på några få ställen i åkerkanten och den lågt stående solen visar på en klintsiluett flankerad av rågens långa borst. Ett stilla regn drar över bygden och visar upp en fantastisk regnbåge som, tack vare solens låga position nära horisonten, bildar en väldigt hög båge som också delvis är dubbel.

En stilla promenad längs med en grusväg. Är egentligen på jakt efter växten ryl som jag fått tips om. Istället fann jag en hungrig krabat som verkligen gör allt för att få i sig av det goda smultronet. Den verkligen står allra längst upp på tå. Kan man säga tå förresten? Nä, snigeltå låter väl inte riktigt klokt. Smultronet är blankt och moget och glittrar i solljuset. Tänkte i efterhand att jag borde stannat och lyssnat om det gick att höra ett knaprande när den sätter tänderna i bäret. Nä, tänder har den ju inte heller… Vad krångligt det blir när man sätter mänskliga aspekter på andra organismer.

Solen har precis orkat sig upp över skogen och lägger långa skuggor som silas genom dimmorna över de daggfuktiga markerna. En stilla promenad för att hämta tidningen kan bjuda på många detaljer som är en fröjd för ögat. Den alltmer blonda rågen har samlat vattendroppar på sina borst och spindlarnas flitiga nattarbete syns som daggtäckta trådar mellan rågstråna. En grov ek släpper genom solljuset och den höga vattenhalten i luften ger upphov till spännande ljusfenomen där man helt plötsligt kan se solstrålarna som sprider sig i trädkronan. Det är tyst. Det är lugnt. En fälthare skuttar lugnt fram på gårdsplanen och getterna gäspar där de ligger på brunnslocket i hagen. En steglits hörs på avstånd men lärkan har drillat färdigt för i år och storspovens resa söderut har redan börjat för länge sedan. Jag vet att jag kommer få stryk men många är de tecken som vi kan koppla till hösten. Ändå är det bara juli.