Tänk att floran kan skilja sig så markant trots att man fortfarande är kvar i Europa. Klimatet i dalgångarna ner mot medelhavet är väldigt gynnsamt för både citrusfrukter och kaktusar. Blommande mimosaträd och en hel del märkliga blommor med säregna former. Väl tillbaka i Sverige kan man konstatera att det hänt en del med floran även på hemmaplan. Vitsipporna har slagit ut och de första rapporterna om blommande mosippa har jag redan hört, vilket måste sägas vara tidigt. Det får nog bli en expedition till lite sandiga marker för att hitta både mosippa men även sandödla som brukar finnas på ungefär samma platser.

Tänk er en grotta. Brukar ju vara något som man får krypa och åla och här och var, riskera att fastna eller slå skallen i det vassa taket. Tänk er då en kalkstensgrotta som i grunden formats av forsande vatten som tack vare vattnets kraft tillsammans med slipande material, under väldigt lång tid vidgat utrymmet. Sedan dess nybiladas formationer av rinnande, sipprande och droppande kalkrikt vatten som fortfarande bildar stalagtiter som strävar likt morötter från taket och stalagmiter likt luciastrutar som efter lång tid möter sin motsvarande stalagtit och detta blir efter väldigt lång tid en pelare. Ett besök i europas största grottsystem är en otroligt häftig upplevelse. Det går väl möjligen att jämföra med en katedral där ett av utrymmena används till bland annat operaföreställningar med mer än åtta hundra sittplatser. Grottan upptäcktes på 1950-talet men har använts av människor redan för 30 000 – 40 000 år sedan. Det blir långa tidsperspektiv och om man lägger till att det då nog inte var vår art Homo sapiens utan Neanderthalare som bodde här, känns det faktiskt ännu häftigare. Den mäktigaste kollonnen som bildats som stalagtit är trettio meter hög och trettio meter bred och eftersom denna process bildas med cirka en decimeter per tusen år inser man att det är en under en väldigt lång tid som grottan fått sitt utseende.

Det känns lite som “skiftbyte i bregottfabriken”, om ni nu förstår vad jag menar. På morgon och förmiddag är det i huvudsak turkduva som sitter på stolpar och ledningar nästan överallt. Lätet som liknar både ringduva och skogsduva känns lätt igen. Men under eftermiddag och kväll sitter det, på samma stolpar och ledningar, turturduva med sitt mer skräniga läte. Turkduvans mer jämna färg och ett halsstreck skiljer sig avsevärt från de bruna fjädrarna på vingar och rygg samt flera streck på halsen som turturduvan har. Nu har vi i alla fall sett skymten av härfågeln. Den tydliga vingsiluetten för tankarna lite åt nötkråka men det råder ingen tvekan om att vi kan få chans att se mer av härfågel under veckan. Men det kan bli svårt att få bild på den för den verkar väldigt skygg.

En kvillrande drill som påminner om både svarthätta och trädgårdssångare. En sammetshätta som jag kommer ihåg från tidigare besök i Spanien men som då var mer svårfångad på bild. Nu satt flera hanar och sjöng i varsin del av trädgården. Det blodröda ögat är svårt att urskilja mot den svarta hättan. Vet att det brukar finnas flera spännande fåglar i dessa trakter. Blåkråka och härfågel är några som jag på förhand har tänkt att få se men för blåkråkans del känns det som det i dessa trakter är för dåligt med pinjeträd. Härfågeln vill ha mer kulturellt präglade områden och det kanske är för lite odlad mark i närheten.

En dryg halvtimmes slingrig resa norrut från medelhavet på den spanska sydkusten, sveper en svag dimma in. Det kvittrar från buskar och träd och jag passar på att plocka ett par citroner till mitt morgonte. Dalgångarna runt huset domineras av mandel- och olivträd men avokado-, citron-, apelsin- och clementinträd finns lite här och var. Nordväst om vårt hus utbreder sig en större nationalpark som verkar väl värd att besöka men det får bli en annan gång för denna vecka räcker det med att studera de närmaste omgivningarna.

Blev väckt av en av sönerna som snappat upp att det för tillfället är norrsken över bygden. Hade precis somnat och snubblar ut i mörkret. Efter en stund vänjer man sig vid ljuset och ser då ett ganska sällsynt skådespel. Inte riktigt lätt att se färgerna som dock dyker upp ibland och då är det främst grönt som syns klarast. Plockar fram kameror och försöker ställa in så att det ska bli lämpliga tider för att få in det svaga ljuset. Ställer in på 30 sekunders slutartid och lägger kameran på ett biltak. När bilderna framträder ser man ganska tydligt att det är ganska klara färger med grönt som dominant. Sedan ska man försöka somna om igen. det blir nog den svåra biten. Lite häftigt är det också att man kan se stjärnbilden Karlavagnen i bakgrunden på de flesta bilderna.